Kullaliv vinter - 2017

32 foto: Li Fernstedt Universitetslektor kulturvård, Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie Höganäs kommun, bosatt i Nyhamnsläge. Henrik Ran y Alla älskar vi väl berget? Vi känner väl vörd- nad inför ”Danmarks heliga berg” när det dyker upp i fonden på förbifart Viken, när vi njuter dess avlägset utsträckta trolskhet från Hallands Vä- derö, Grevie eller Gilleleje, dess tilltalande rondör när vi kommer närmre och står på Nabben eller vid Mölle hamn eller när vi betraktar berget som helhetsfond från Fortet i Viken, från Mandelgren- monumentet i Ingelsträde, från invallningen i Höganäs eller från Stora Skäret. Vi respekterar väl alla Kullamannen, personifikationen som vaktar berget och som man inte utmanar hur som helst om man inte vill störta från klipporna? Det är lätt att tro att berget i hundra år haft ett fullgott skydd och att det värnas av kompetenta personer som förstår alla dess dimensioner. Det senaste året har jag alltmer börjat tvivla på detta. ”För än rägn skal komma synes kring (Hå-)kullen en dimma, hwaraf folket säger, att Kull-käringen brygger åt sig”, skrev Carl von Linné 1751. Men om dimmorna runt Håkull nu faktiskt inte bara signalerar regn utan är verkligt svarta orosmoln? Ansvariga på länsstyrelsen har det senaste året talat om att låta skogen ”växa fritt”. Naturvårdsver- ket ser inte skillnad på ”kulturarv” och ”fastighe- ter” och river kulturbebyggelse utan att plan- och byggpolitikerna i Höganäs (trots fullgott faktaun- derlag) lyckats få fram en bevarandeplan i tid. Det finns från förvaltarens sida långt gångna planer på att låta det sällan lyhörda Trafikverket klampa in i området, på nya parkeringsplatser både mitt i sikt- linjen i Mölle och uppe vid Fyren. Klåfingrighetens okänsliga händer tafsar på berget och tycks inte ha förstått det väsentliga – respekt. Kullaberg är ett kulturlandskap, präg- lat av förhistoriskt helighet och bronsålderns begravningsritualer, av människans betesdrift, odling och skogsbruk sedan bronsåldern, av ett ålderdomligt system av vägar, gärdesgårdar, fos- sila åkrar, ortnamn och rödfärgade korsvirkesgår- dar, av fyrväsende, förlisningar och turism. Det är denna kulturella komplexitet, uttryckt i otaliga målningar och litterära verk, i förening med den storslagna naturen, som ger berget sin särart, alltsedan Saxo och Arild Huidtfeldt. Endast min- dre partier av Kullaberg kan göra anspråk på att vara ursprunglig natur. Redan 1949 menade markhistorikern Mårten Sjöbeck i Bygd och natur att Kullabergs kul- turlandskap missköttes och missförstods, att golfbanan slog ut åker och äng, att man satte likhetstecken mellan natur och skog och inte förstod ängsbrukets koppling till floran. 70 år senare tycks tendensen vara den samma – låt skogen växa igen, bort med 180-åriga korsvirkes- hus, bygg ut vägar och P-platser för ”certifierad turism”. Och delar av Mölles befolkning tycks i Möllekuriren 2017:3på fullt allvar mena att man skall lägga en storparkering mellan Ryhuset och Kockenhus, att delar av det riksintressanta Krapperupslandskapet skall offras för att de själva skall sitta i en gated community och att det heliga berget därför skall uppenbara sig bakom en mur av vita husbilar istället för bakom åkerns gula säd. Vilken kompetens och förståelseförmåga har egentligen de statsanställda beslutsfattarna? Förstår de att Kullaberg lika mycket är en kultur- som en naturfråga eller är de helt nere på botten- faunans och kryptogamernas nivå? Är det rimligt att staten med urskogsfantasier och spanska konsulter förstör de riksintressen den själv pekat ut, att den statliga kulturmiljövården är så svag i förhållande till Naturvårdsverkets fastighetschef? Varför är Höganäs kommun så dålig på att värna sina mest centrala kulturmiljökvaliteter? Kan vi åter höja blicken och börja förstå Kullaberg som kulturlandskap? Okänsliga händer tafsar på Kullaberg Klåfingrighetens okänsliga händer tafsar på berget och tycks inte ha förstått det väsentliga – respekt.