Kullaliv Höst-Vinter 2019-20

90 ”Går det att vänja sig av med världen?” Jag tänker ganska ofta på min pappa som dog 96 år gammal, när sommaren var som vack- rast 2015. Ibland blir jag lite orolig att min egen nyfikenhet på allt som händer i världen ska avta, som hans gjorde på slutet. Från en tillvaro som nyhetsknarkare gick han efter fyllda 90 in i en fas av avtagande intresse. Vid 94 ville han inte ens se Rapport längre. Ungefär samtidigt slutade han titta på fotboll på tv. Då hade han för länge sedan börjat stänga av ljudet under matcherna, eftersom han ansåg att kommentarerna var så dåliga att de bara ir- riterade. Han var också under nästan hela sitt liv passionerat intresserad av litteratur, särskilt poesi, men han slutade ändå läsa. Minnet svek de sista åren. Vad var det då för mening? Tanken att en bra sida i en bok alltid är en njutning väckte ingen genklang hos honom. Någon gång när nyhetsskeendet var extra spän- nande och jag insisterade på att titta på Rapport suckade han: ”Har vi inte hört det där tillräckligt många gånger?” Hans utstrålning var att han inte bara visste allt som hänt i världen utan också allt som skulle hända i framtiden. Eftersom han inte skulle vara med så länge till var det lika bra att vänja sig av med alltihop. Går det att vänja sig av med världen? Det kan jag undra nu, när jag börjar känna något liknande. Det enda pappa ville höra det sista året var Cho- pins pianostycken Nocturnes. Hur många gånger som helst. Det skrämde mig en smula, kanske för att jag liknade honom i mycket. Till slut kanske inte jag heller är nyfiken på nyheterna. Kommer jag då att känna igen mig själv? Men varför ska man känna till allt otäckt somman ändå inte kan göra något åt? Nyheter i medier består av en daglig eländesflod. De flesta avstår gärna från den. Som frilansjournalist måste jag följa med. Detta är mitt yrke, har jag försvarat mig med. Nu som pensionär kan jag inte resonera så, jag får inse att det har blivit en del av min identitet. Jag vill veta allt om allt, hela tiden. Ändå kändes det i höst, vid fyllda 72, som om även jag kan ha en gräns. Behöver jag veta exakt varför allt ska gå åt helvete i syriska Kurdistan? Denna krisande del av världen känns på samma gång för avlägsen och alldeles för nära. Kan kriget i Syrien sprida sig? Kan det till och med bli världskrig? Oron är en ny känsla för mig, som annars lever i en ständig tacksamhet för att jag råkade födas just i Sverige, år 1947. Jag har fått vara kvinna i ett närapå jämställt land, där ut- vecklingen gått framåt och jag har fått leva i fred. Min generation är den första i Europa som haft förmånen att leva ett helt liv utan krig. Våra mor- och farföräldrar och våra föräldrar levde i eller omgivna av krig. Men alla vi som är födda efter 1945, utom de som bodde i Jugoslavien när det landet föll sönder på 1990-talet, har fått leva i fred. Det är inte krig och konflikter som är det ovanliga, det är freden. Jag hoppas att jag inte lever tillräckligt länge för att få veta svaret på frågan hur länge detta undantagstillstånd kan bestå. Ibland blir jag lite orolig att min egen nyfikenhet på allt som händer i världen ska avta, som min pappas gjorde på slutet. foto: Stoika Hristova Författare och journalist bosatt i Lerberget. Åsa Mo b er g