10 Det låter ju oroande, men nej, han slår ifrån sig. Accepterar att det inte funkar att ha koll på allt. – Jag kan prioritera genom att acceptera att jag är oprofessionell nu och behålla mina rutiner stenhårt, och jag mår jättebra och känner ett starkt positivt rus. Men jag måste hitta mina fickor och de kan inte vara fyllda med annat. Det är då jag blir stressad och orolig. Sambon Amna är läkare, jobbar heltid och forskar och när barnen har lagt sig sitter de och jobbar. Ja, det är svårt att få ihop det, säger han. Det egna skrivandet är en viktig ficka i hans återhämtning, ochmåste vara en aktivitet för sig själv. Han försummar familjen just nu, på grund av det och arbetet med Helamalmö. Han förstår att det klingar illa, men har valt att göra så. I grunden handlar det om arbetet för människors lika värde. – Jag har skaffat mig en plattform där jag kanske kan bidra till förändring. Jag måste förhålla mig till det och i viss mån göra avkall på mitt eget. Jag har jobbat länge med det här och alltid vetat att det kommer att kosta. Arbetet med ”social rättvisa i praktiken” började för drygt 20 år sedan när han var ungdomsledare och jobbade i ett projekt inomMalbas basket som skulle få unga i utanförskapsområden att engagera sig i aktiviteter. – När jag kom ut på skolorna insåg jag att det fanns så mycket kraft, men också att det fanns brister i deras tillvaro och orättvisa förhållanden. Försummade områden och försummade barn går hand i hand. Nicolas såg ett behov av vuxenstöd, men också att många var hungriga och trasiga och han började ifrågasätta strukturella mönster. Han betonar att det handlar om att se helheten, jobba förebyggande och att skapa nya sammanhang för unga som stärker deras egenTill eftermiddagens bokcirkel med Mohammed Dawoud dyker killarna upp, fr.v. Aziz, Mohammed och Karrar. Men majoriteten som kommer till Helamalmös aktiviteter är tjejer. Till stor del är det dansen som lockar. PORTRÄTTET
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=