40 FORSKNING En kaffekopp, en penna, en stol vid fönstret eller en tidning på golvet. I sin avhandling har designern Helena Cleeve undersökt hur till synes triviala föremål kan få stor betydelse i vårdmiljöer där livet ställs på sin spets. Miljöer där människor inte kommer att bli bättre, och inte kan rehabiliteras tillbaka till ett ”friskt” liv. Där det viktiga i stället är att det ska bli så bra sommöjligt här och nu. Det kan tyckas lite oväntat för en designer, men Helena Cleeve doktorerade vid Karolinska institutet, på Sektionen för arbetsterapi. Redan under grundutbildningen till industridesigner insåg hon att hon var nyfiken på vad som händer med saker som redan är designade, och inte enbart på att skapa nya produkter och tjänster. Framför allt var hon intresserad av vad som händer med det materiella i situationer där människor går igenom något omvälvande i sina liv. – Det ställer helt andra frågor till det som har formgivits, som inte endast handlar om funktion. Intresset för professionsöverskridande forskning väcktes på allvar under en masterutbildning i transdisciplinär design i New York. Där gjorde hon sitt examensprojekt på en demensavdelning, vilket ledde in på det existentiella spåret. – Vad händer när människor lever med en kronisk sjukdom, där det inte finns ett hopp om att bli frisk? Vad händer med vanliga saker i relation till sådana skeden i livet? När en doktorandtjänst utlystes på Karolinska institutet sökte, och fick, Helena Cleeve den. Halvvägs in i utbildningen blev hon en del av den tvärdisciplinära forskargruppen ”Everyday matters”, vid Sektionen för arbetsterapi. Där upplevde hon att handledarna Lena Rosenberg och Lena Borell hade ett öppet sinne och var intresserade av nya perspektiv på forskningen kring vardagen för personer som lever med demenssjukdomar. – De gav mig ett stort förtroende som designer, och som doktorand. De var väldigt nyfikna på vad jag kunde bidra med och gav mig frihet, säger Helena Cleeve som ser gemensamma drag hos arbetsterapi och design, framför allt kring fokus på görande och en förståelse för det taktila. I avhandlingen studerade hon huvudsakligen demensavdelningar på särskilda boenden, men även palliativ vård. Forskningen bygger på intervjuer, workshoppar och etnografiskt fältarbete där Helena Cleeve bland annat har gjort observationer genom att teckna olika situationer och händelser i vardagen på demensavdelningar. Studierna visar att vardagsföremål paradoxalt nog både är viktiga och oviktiga på samma gång. Viktiga eftersom saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara. Som för kvinnan som lagt en tidning på golvet och när personalen tänkte plocka upp den inte ville att de skulle ta bort hennes matta. Oviktiga för att de uppfattas som triviala och därför riskerar att behandlas rutinmässigt, utan hänsyn till betydelsen för just den personen i just den specifika situationen. När tingen talar ”Det finns en potential att någonting kan bli väldigt viktigt även om det ser banalt och trivialt ut.” Text: Katja Alexanderson HELENA CLEEVE FOTO: KARIN KJELLGREN
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=