41 – Allt har inte jättestor betydelse hela tiden, men det finns en potential att någonting kan bli väldigt viktigt även om det ser banalt och trivialt ut. Här uppstår en spänning och för att synliggöra den introducerade Helena Cleeve begreppet ”mundane mattering”. Det är svårt att översätta eftersom matter på engelska är mångtydigt, och kan översättas med såväl materia/ting som ”vara av betydelse”. Men det betecknar tillfällen då det vardagliga upphör att vara trivialt och får en specifik betydelse som påverkar välmående och omsorg. Tillfällen då en tidning inte längre är en tidning utan en matta. Helena Cleeve konstaterar att det krävs stor lyhördhet och upparbetade relationer för att kunna förstå och se vad olika ting betyder för olika individer, vid olika tidpunkter. Efter att ha tillbringat många timmar på demensavdelningar ser hon att den kunskapen ofta finns hos medarbetarna som arbetar närmast personerna med demens. De får vardagen att flyta och bli så bra sommöjligt för de äldre. Men många gånger är det en osynlig kunskap, inget sommedarbetarna artikulerat och diskuterat. Att precis veta hur Greta vill ha det vid lunchen eller vad som krävs för att Nils ska vilja duscha. – Eftersom det är ett så osynligt arbete finns det en risk att det rationaliseras bort. Här visar hennes avhandling att teckningar tycks vara ett värdefullt verktyg för att synliggöra outtalad kunskap och öppna för samtal om konkreta etiska dilemman, vilket Helena Cleeve undersöker närmare i sitt postdocprojekt. Trots att teckningarna var relativt avskalade var igenkänningen stor bland personalen när hon visade dem. De kunde snabbt identifiera vem och vad illustrationerna porträtterade. – Det verkar som att teckningar är ett sätt att få grepp om ganska abstrakta situationer, och kunna prata om konkreta vård- och omsorgspraktiker. Ett problem när man pratar om etik annars är att vi har en tendens att tala i abstraktioner: Man ska alltid göra så här. Man ska alltid lyssna … Men vad betyder det när man arbetar med Alma 89 år som inte hör? Hon berättar om ett samtal kring en teckning där en i omsorgspersonalen är iförd förkläde, handskar och stövlar, den skyddsutrustning som ska användas vid dusch. Det blev en diskussion både kring hygienregler och om att vissa boende upplevde gummistövlarna som skrämmande. Att de förde tankarna till slakt. Med hjälp av teckningen blev det tydligt att det som i hygienrutinen ”bara” var adekvat skyddsutrustning även hade en påtaglig känslomässig dimension. En sådan situation sätter personalen i en etisk rävsax: å ena sidan följa riktlinjer och å andra sidan göra det som den äldre mår bäst av. Helena Cleeve ser ett behov av att skapa tid och rum åt vårdpersonalen att diskutera den här typen av frågor, det skulle både minska den etiska stressen och göra det bättre för äldre och anhöriga. Hon hoppas att hennes fortsatta forskning kan bidra till att stärka omsorgspersonalen och visa på värdet av deras insatser. – De som står lägst i hierarkin på vård- och omsorgsboenden och inom sjukvården är de som kan mest om detta. Men det är också de som det oftast lyssnas minst på. Jag vill visa vikten av att det handlar om personliga relationer och kontinuitet. Människor är inte utbytbara, det går inte bara att ta in arbetskraft. Vi måste erkänna det här arbetet, lyfta och utveckla det. På samma sätt tycker hon att det är olyckligt att legitimerad personal, som exempelvis arbetsterapeuter, ofta fungerar som ”konsulter” på särskilda boenden. kk TECKNING: HELENA CLEEVE
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=