42 FORSKNING – Omman kallas in till en verksamhet då och då, för att lösa ett isolerat problem, finns en risk att man inte ser hur den frågan hänger ihop med andra problem somman med sin utbildning och kompetens hade kunnat hjälpa till med. Det är svårt att göra ett bra och meningsfullt arbete när man inte känner personen i fråga. Relationerna blir extra viktiga när personen inte alltid kan verbalisera sina tankar och önskemål. Helena Cleeve understryker vikten av att i förväg inte ha bestämt sig för vad som är viktigt för den äldre personen. – Kanske är fallprevention viktigt, men det kanske också är viktigt för personen att känna något mjukt under fötterna. Går dessa saker att förena? På ett mer övergripande plan sätter Helena Cleeves forskning ljuset på behovet av att värdera specifik och situerad kunskap inom vård- och omsorgsforskning, – All forskning kan inte handla om vad som är bra på populationsnivå. Det svarar inte på frågan hur det blir bäst på den här platsen, i den här situationen, för den här personen. Hon fortsätter: – Saker måste kunna samexistera. Jag menar inte att man ska bortse från randomiserade kontrollerade studier eller att generaliserbar forskning inte ska värdesättas. Men den specifika situationen måste synliggöras och värderas högre. Avhandlingen visar även potentialen i att använda teckningar och illustrationer sommetod i kvalitativ forskning, som annars ofta utgår från intervjuer, enkäter och fokusgrupper. Teckningar kan på vissa sätt bli ”öppnare” än en text och tillåta flera tolkningar, vilket exempelvis kan underlätta reflektion kring situationer som vid en första anblick ser enkla ut. Genom att diskutera olika sätt att hantera en situation kanske man inte fortsätter att göra somman alltid har gjort, utan ser den med nya ögon. Helena Cleeve exemplifierar med rutiner och praktiker kring hur man märker föremål och personliga ägodelar på en demensavdelning. Vid ett av sina besök noterade hon att en äldre kvinnas handväska hade märkts med en kulspetspenna direkt på väskans läder. Kvinnans dotter hade gjort det för att underlätta för personalen då modern tidigare hade tappat bort handväskor. Mötet med kvinnan och den i viss mån ”brutala” märkningen gjorde att Helena Cleeve började fundera på hur olika märkningar av saker påverkade dess bärare. Även om dottern hade märkt väskan i all välmening så innebar det att omgivningen kunde dra slutsatser om att hon var någon som inte visste att hennes handväska tillhörde henne. Ett annat exempel handlade om de boendes rollatorer. Även om de flesta rollatorer var märkta med namn så tycktes det göras på olika, ofta godtyckliga, sätt. En boende hade en stor lapp med sitt namn. En annan boende visade Helena Cleeve hur rollatorn hade märkts med ett litet patientarmband där texten var för liten för henne att läsa. Hon hade då knutit ett blått badrocksskärp runt rollatorn för att kunna känna igen den. Att de boende kunde känna igen sina rollatorer avgjorde för hur fritt de kunde röra sig. – Exemplen visar att det inte handlar om att hitta ett ”rätt” sätt att märka saker. Vi måste ställa oss en rad frågor: Varför märker vi det här föremålet? Vem ska göra det? Vem är märkningen till för? Vem kan förstå märkningen? Svaren kommer att vara olika för olika personer och svaren kommer förmodligen även att förändras över tid. Det visar hur dessa ”små” saker inte är enkla problemmed enkla lösningar, utan att det krävs ett kontinuerligt reflekterande förhållningssätt. Inför sitt fortsatta forskningsprojekt har Helena Cleeve lämnat Karolinska institutet och Sektionen för arbetsterapi, som postdoc är hon anställd vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. – Min forskning har teoretiskt rört sig mer och mer mot teknik- och vetenskapsstudier (STS) och sociologi. Jag ville även vara på ett universitet där det finns konstnärlig utbildning och forskning. Och som forskare vill jag inte vara på ett och samma universitet för länge – jag tror att det är utvecklande för mig att delta i olika typer av akademiska samtal. ¶ ”Det visar hur dessa ’små’ saker inte är enkla problem med enkla lösningar, utan att det krävs ett kontinuerligt reflekterande förhållningssätt.” Fotnot. Helena Cleeves avhandling kan du läsa på bit.ly/avh-cleeve. TECKNING: HELENA CLEEVE
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=