Arbetsterapeuten_4_2020

10 – Vardagar är där livet pågår, fast de har lite dåligt rykte. Vardagstråkigt. Det har någon slags grå klang över sig. Tänk bara på alla vardagsord med en air av alldaglighet och tristess. Som att vardagsmat inte direkt leder tankarna till kulinariska läckerheter, utan snarare falukorv och snabbmakaroner. – Vilket i och för sig är rätt gott. Vad hungrig jag blev nu… Hon tänker att sökandet efter kickar, efter det där magis- ka och extrema, kan vara en kompensation för att vi inte riktigt lyckas komma till rätta med vardagen. Fast för egen del uppskattar hon den oftast. – Det somhör till mitt liv till vardags – att jag är med barnen, jobbar, tar hand om djuren – det är saker jag har valt och som är väldigt njutningsfulla. Och jag har mycket frihet och har i hög grad kunnat välja vad som ska ingå i min vardag. Men sen är det massa saker somhar en tendens att lägga sig i vägen för vardagen …men det hör kanske också till vardagen. En bra vardag har hon barnen, morgonen är lagom stressig och alla hinner äta frukost och de två yngsta kom- mer i väg till skolan utan problem. 20-åringen bor i källa- ren och sköter sig själv. Därefter kan hon sätta sig i sängen och börja jobba med sällskap av Teo. Hon kommer ihåg lunchen och barnen har ätit ordentligt i skolan. Senare blir det kanske en tur till stallet med något av barnen eller en gemensamfilm. Middagen lagar Jonnas pappa som också bor i huset. – Vardagseufori är när jag har skrivit fyra sidor och är färdig. Eller när min son, somhar autism, hade spelat teater i skolan och var helt lycklig när han komhem. Men lycka är ett svårt ord ... utan små euforier som kilar igenom och gör en varm i magen. Det hör också till vardagen. Annars finns risken att vi ser allt som är dåligt som vardag, och det som är bra är just inte vardag. Det finns förstås dagar när euforin är långt borta. – En dålig vardag kommer jag liksom aldrig fram. Mejlen är allt för stor, det är massa administration. Det är som att gå i ett träsk. Jag undrar omhon tror att det gråa, vardagstrista, kan- ske bidrar till att arbetsterapeuter inte har samma status som till exempel läkare. – För att höja det professionella självförtroendet skulle man kunna byta ut vardag mot liv. Det har helt andra kon- notationer. Hjärnkirurgen lämnar kvar en kropp utan tumör. Men det är arbetsterapeutens jobb att se till att det finns ett liv igen, resonerar Jonna. En annan bidragande faktor till statusskillnader är evi- densparadigmet som regerar inomhälso- och sjukvården, och i samhället i stort. Att vi utgår från att alla fenomen kan undersökas på samma sätt och lägger stor vikt vid det skrivna, och ännu större vid siffror. Det gör att professio- ner somhar det situationsunika som utgångspunkt per automatik kommer att rankas lägre på den evidens- hierarkiska listan. – Vi har en gigantisk övertro på att kunskap ska finnas i det generella, och aldrig i det specifika. Jonna Bornemark är övertygad om att vägen framåt inte handlar om att krampaktigt försöka generalisera det icke-generaliser- bara ochmäta det som inte går att mätas. Personcentrering ska inte vara ytterligare en ruta att kryssa i, för att sedanmätas i framtida kvalitetsgranskningar. Hur evidensbaserar du förresten ett mänskligt möte? I stället vill hon se en uppvärdering av det pro- fessionella omdömet. Det som inte låter sig nedteck- nas i manualer och rutiner och som lämpar sig dåligt att studeras i randomiserade kontrollerade studier (RCT). Den nya boken Horisonten finns alltid kvar – om det bort- glömda omdömet , som kommer i oktober, fokuserar på det och bygger mycket på Aristoteles. – Han sa att när det kommer till handling kan kunskap inte manualiseras. Samma sak funkar inte alltid och går inte att göras universell. Och arbetsterapi handlar om att leva och organisera sina liv och då måste man ha en käns- lighet för situationen. Varje situation, individ, gruppkon- stellation har sin unicitet – och omdöme är förmågan att kunna ställa sig i relation till den unika situationen, där jag också aldrig kan veta allt. Den förmågan är något helt an- nat än det som låter sig evidensbaseras, och som bygger på att det ska vara lika. Men det är också en kunskap! För att kunna höja statusen på det situationsunika be- hövs ord och begrepp, och hon säger att hon gör vad hon kan för att bidra till det. Det handlar om att verbalisera, ”Hjärnkirurgen lämnar kvar en kropp utan tumör. Men det är arbetsterapeutens jobb att se till att det finns ett liv igen.” PORTRÄTTET