Arbetsterapeuten_4_2020

8 PORTRÄTTET D e två tamråttorna boar in sig i filoso- fen Jonna Bornemarks hår. Än kikar de fram vid den ena axeln, än vid den andra. Synen är oemotståndlig och fotografen passar på att ta bilder. Men eftersom råttorna har en egen vilja turas de om att visa sina rumpor, plötsligt stoppar Jonna Bornemark en av svansarna mellan tänderna. – Folk brukar ha svårast för svansarna. Gnagarna är hennes tioåriga dotters och hon har övertygat sina klasskamrater att de är gulli- ga, och nästan vunnit över alla föräldrar. Matteo, en sjuårig bichon havanais, kräver däremot ingen övertalning av någon, knappt ens denmest hundräddas. Ommin dotter (som är med på grund av barnvaktstrassel) ser på råttorna med skräckblandad förtjusning får Teo henne att små- spritta av glädje. Risken är överhängande för ”Mamma, kan vi skaffa hund?” på hemvägen. Men först fotografering. Några timmar tidigare har det hällt ner, men jag missade Jonna Borne- marks mejl om vad vi gör om det regnar. Så nu står vi här, en liten delegationmed regnkläder och paraplyer utanför radhuset i Huddinge. Jonna å sin sida har varit uppslukad av sitt skri- vande och dessutom fått spontanbesök av sina barn. Men vi tar det på volley och efter en stund är vi på väg. Bara några minuter från radhusområdet möts vi av skog, ingen trist monokultur utan barrträd och lövskog om vart annat, smått och stort. Det märks att Jonna är här ofta, vet var det finns coola stubbar, bra klätterträd, vackra gläntor och åt vilket håll Teos boll ska kastas för att inte ham- na i ett vattenfyllt dike. Hon berättar att skogen var hennes andningshål när hon för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom. Men det pratar vi inte särskilt mycket om den här da- gen, eftersom själva intervjun redan är avklarad. När Jonna föreslog att vi skulle ta intervjun på telefon, eller Zoom, kändes det osäkert. Hur porträttera enmänniska utan att träffa henne? Läskigt och professionellt utmanande på samma gång. Samtidigt väldigt passande med tanke på att hon, blandat annat i boken Det omätbaras renässans , skrivit mycket om vårt förhållande till icke-vetande och om vårt behov av att kont- rollera det som inte kan kontrolleras. Men också om omdöme, det som gör att vi kan handla trots att vi inte exakt vet vad som kommer möta oss i den unika situationen. Utan omdöme: förlam- ning och rädsla för allt nytt. Jag landar i att det kommer funka, utifrån tidigare intervjuer verkar hon lättpratad med en förtjusning i ord, fria asso- ciationer och stort flöde, och själv har jag sedan tonåren haft lurenmot örat i oräkneliga timmar. Upplägget visar sig lyckosamt, jag hamnar mitt i Jonna Bornemarks vardag på ett helt annat sätt än om vi hade träffats i ett konferensrum (hem- ska tanke) eller på ett fik. Vi startar i Jonnas bil, hon är hemma i stan och ”semestermellan- landar” och bilen behövde omvårdnad. Vem vet? Text: Katja Alexanderson Foto: Allis Nettréus Livet kan inte kontrolleras. Omdöme är att vila tryggt i sin egen kunskap och våga släppa manualen. Filosofen Jonna Bornemark är nyfiken på vad som finns bortom horisonten. ”Vardagar är där livet pågår, fast de har lite dåligt rykte.” kk