Arbetsterapeuten-5-2021

ORDFÖRANDEN ida kåhlin Ordförande I somras pågick en diskussion på Dagens Nyheters debattsida där professor Mats Alvesson argumenterade för att det de senaste decennierna skett en okritisk ”hög- skolisering”. Allt fler yrken kräver högskole- utbildning vilket medfört en värderingsförskjutning i arbetslivet där ”huvud” (kognitivt arbete) betraktas somfinare än ”hand” (manuellt arbete) och ”hjärta” (omsorg). Alvesson argumenterade vidare för att en bättre balans i arbetslivet kräver en avakademisering av praktiskt orienterade yrken som ändå inte tjänat något på det - och i detta sammanhang nämns arbets- terapeuter. Resonemanget är förstås tankeväckande. Diskus- sionen är viktig och den behövs på politisk nivå såväl som i arbets- och utbildningsväsendet. Det är orim- ligt att inte ”hand och hjärta” värderas högre i arbetslivet. Men innebär det att den akademisering som skett av arbetsterapeutprofessionen, ochmånga andra legitimerade praktikeryrken, de senaste 30 åren kan beskrivas som irrelevant? Inte sällanmöter jag yrkesverksamma , studenter och chefer somhar synpunkter på innehållet i vår grundutbildning, som anser att de teoretiska mo- menten fått alltför stort utrymme och att ”hant­ verket” i form av färdigheter kring hjälpmedel eller specifika metoder hamnat i skymundan. Fördelningen mellan teori och praktik i grund­ utbildningen är en viktig fråga för professionens utveckling och därmed också för förbundet. Som medlemmar i WFOT har vi åtagit oss att verka för att våra grundutbildningar följer den internationella standarden som bland annat innefattar minst 1000 timmar praktiska moment. Alla våra lärosäten lever i dag upp till detta, om än med nöd och näppe. I möten med utbildningsansvariga diskuteras återkommande balansen mellan praktiska och teoretiska moment för att säkerställa att vi utbildar arbetsterapeuter som har en relevant grund att stå på när de erhåller sin legitimation. Självklart ska vi värna betydelsen av praktiska moment i grundutbildningen, men vi ska inte göra det till en fråga om avakademisering. Legitimations- ansvaret tillsammans med den kunskapsintensitet som präglar arbetsterapins områden kräver akade- misk utbildning. Hur kan vi annars garantera att våra insatser är kunskapsbaserade, personcentrerade och utförs i enlighet med rådande lagstiftning? De avväg- ningar som arbetsterapeuter och andra legitimerade professionsutövare gör varje dag kräver en inter­ aktionmellan hand, hjärta OCH huvud. Det är det som kännetecknar en akademiskt utbil- dad arbetsterapeut. Alvesson har helt rätt i att arbets­ terapeuter liksom andra kvinno­ dominerade professioner varken får lön eller arbetsvillkor som ligger i linje med våra examensbevis. Att förändra det jobbar vi i Sveriges Arbetsterapeuter med varje dag. Men att avakademisera dessa profes- sioner är inte ett steg i rätt riktning. Det skulle allvarligt hota kvaliteten i de arbetsterapeutiska insatserna. Ta del av debatten på DN.se, där du även kan läsa en replik från Staffan Josephsson, profes- sor i arbetsterapi. Praktik och teori måste vara i balans ”De avvägningar somarbetsterapeuter och andra legitimerade professionsutövare gör varje dag kräver en interaktionmellan hand, hjärta OCH huvud.”