Arbetsterapeuten-1-2022

36 Uppskruvat till max Pa många ställen jag jobbat har någon, någon gång, bestämt att det är arbetsterapeuter som ska ha hand om och prova ut precis alla hjälpmedel. Även gånghjälpmedel som torde ligga på fysioterapeuternas bord. Vi arbetsterapeuter borde väl ifrågasätta detta, men vemhinner driva ändringar av rutiner omman har 60000 personer i sitt upptagningsområde? Nåja. Det har i alla fall gjort att jag har lärt mig mycket omhjälpmedel under min tid som arbetsterapeut. Men så till detta med rollatorhandtag. Det kan inte bara vara jag som blir bekymrad när personer knatar runt med sina rollatorer på stan körandes dem framför sig likt kundvagnar. Framåtböjda, kutryggiga och med upphöjda axlar. Släpande sig fram en halvmeter ifrån rollatorn. Fler än en gång har jag i min frustration gått fram till personen i fråga för att be om att få sänka handtagen och visa rätt gångteknik. Det har mötts med varierande grad av tacksamhet. Milt sagt. Jag kan inte låta bli att undra vem som provat ut de där rollatorerna. Kan det verkligen vara rehabpersonal? Eller är det en anhörig som köpt rollatorn och i brist på kunskap varit där och skruvat upp handtagen till max? Eller är det som en person sa till mig: ”Det är grannens fel. Han sa att de skulle vara så här höga”? Säkert sagt med välvilja, men blandat med okunnighet. När jag förklarar för personen brukar jag jämföra med en krycka. Skulle de gå med den för högt ställd och en bra bit framför kroppen? Troligen inte blir svaret. Vi som jobbar med rehab har till uppgift att bedöma behov, prova ut, undervisa och följa upp förskrivna hjälpmedel. Men vi har inte skyldighet att göra uppföljningen på plats hos patienten, utan det kan skötas per telefon om vi bedömer att det går. Ochmed just rollatorer ochmed ständig tidsbrist i beaktande sa blir det nog just ett telefonsamtal. Därför är mitt förslag att vi alla – i väntan på bättre tider – vänligt börjar stoppa rollatorförare på gatan. Alltså de som går med felinställda handtag. Då skulle jag slippa känna mig sa ensam i mitt kall. ¶ ”Det är grannens fel. Han sa att de skulle vara så här höga.” HELENA BJURSTRÖM arbetsterapeut och journalist KRÖNIKA

RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=