10 Hon tänker att det nog till stor del handlade om att barnen funkade bra i skola och förskola, att de höll ihop tills de kom hem och sedan bröt ihop. Och det kan hon känna igen sig i, från sin egen barndom. Den unga Martina ritade i marginalen (i dag tar hon plats och använder hela papperet) för att kunna lyssna bättre. Men hennes strategier sågs med misstro från omgivningen. – Under hela min uppväxt fick jag höra: Men Martina, man kan inte ha musik på när man pluggar, då kan man inte koncentrera sig. Fast jag kände väldigt starkt att jag måste ha musik för att kunna koncentrera mig. Och när hon inte fick göra på sitt sätt funkade det inte. Flickan som hade fina betyg i sjuan gick ut nian med ganska risiga, trots sitt läshuvud. – Jag har alltid hatat det där läshuvudet, för det indikerar att jag ska klara saker som jag faktiskt inte kan. Bara för att du begriper betyder det inte att du klarar det energi- eller koncentrationsmässigt. Självförtroendet fick sig en rejäl törn. Och senare när högskolestudierna till kulturledare, genomförda enligt instruktionsmanualen, inte gick vägen trodde Martina att det berodde på att hon inte var tillräckligt smart. – Min utredning visade att det överhuvudtaget inte handlade om intelligens. Det hade jag. I stället handlade det om studieteknik och koncentrationsförmåga. Samtidigt är hon inte säker på att det hade varit bättre att få diagnosen tidigt i livet, det kanske skulle ha stoppat henne från att göra saker. – Men, det hade varit skönt att ha diagnosen innan jag fick barn. Nu hann jag få tre barn och däremellan vara utmattad och må dåligt. Och hon hade hon sluppit tvivla på sin föräldraförmåga. För det smärtar att ha blivit ifrågasatt som mamma. – När vi väl fick igenom utredningarna sa vår fantastiska psykolog: Ni är inte dåliga föräldrar. Snarare tvärtom. Ni har fått kämpa otroligt mycket mer än vad många andra föräldrar behöver göra. Diagnosen gjorde också att Martina vågade plugga till arbetsterapeut. Hon älskade sitt dåvarande jobb som undersköterska, men en kronisk muskelsjukdom gjorde det omöjligt att fortsätta. Värken var en ständig följeslagare. Arbetsterapeut var inget hon drömt om, men beslutet kändes helt självklart så fort hon fattat det. – Att kunna ge tillbaka var en stor del av varför jag valde att bli arbetsterapeut. Vi har fått mycket hjälp av arbetsterapeuter, och jag har mycket kunskap som känns onödig att bara ha själv. Martina Löwenham stormtrivs på jobbet på Bup i Värnamo. Hon har stor nytta av sina egna erfarenheter i mötet med barnen och familjerna. VÄRNAMO
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=