FORSKNING Stickningen kunde vara allt från ångestdämpande och minska behovet av medicinering till att vara en väg till ett kravlöst socialt sammanhang med andra stickare. Både på nätet och i levande livet, exempelvis på stickkaféer. – Man hittar människor som har samma intresse, som man kan känna delaktighet och gemenskap med på olika sätt. Och det är ett jättesnällt community. För en del var själva stickandet terapeutiskt, för andra handlade det om att skapa en produkt. Något som man kan ha nytta av själv eller ge bort till andra. En annan viktig aspekt var att hålla händerna sysselsatta, så att man inte kunde ägna sig åt destruktiva beteenden. – Vissa drar ut hårstrån eller pillar med huden och det kan man inte göra när man håller händerna i gång. Som när folk som slutar röka säger att de stickar i stället. Stickningen var också ett sätt att skapa struktur i vardagen: att planera vad man ska sticka, hitta mönster, köpa garn och så vidare. Men stickningen kunde också vara en drivkraft: – När jag har gjort de här tråkiga sakerna vet jag att då kan jag sätta mig och sticka en stund. Det blir en form av belöning. Hon fortsätter: – Sen var det många som beskrev att de blev beroende av stickningen, men att det var ett bättre beroende. Att ha med sig sin stickning fungerade också som en trygghetsskapande copingstrategi i utmanande sammanhang. – De visste att om de hamnade i en situation där de riskerade att må dåligt så kunde de alltid ta fram stickningen. Personerna på forumet var redan ”stickare”, men Joanna Nordstrand tror att effekterna på den psykiska hälsan skulle synas även för den som inte är så van vid hantverket – så länge man upplever det som en positiv aktivitet som man är nyfiken på. Men hon poängterar att det viktigaste är att hitta en aktivitet som personen är intresserad av, oavsett om det är måleri, metallslöjd, odling eller något annat. – Att skapa något men händerna, gärna i naturmaterial, tror jag är det allra viktigaste. Men hon tycker trots allt att stickning har fördelar jämfört med många andra skapande aktiviteter: den är lätt att ta med sig, behöver inte kosta skjortan, det är lätt att avsluta och återuppta vid ett senare tillfälle, du kan sticka en kort stund eller länge och svårighetsgraden kan anpassas efter situationen. Så gör hon själv. – Om jag tittar på tv tar jag inte det mest komplicerade spetsmönstret eller massa färger, utan då blir det en strumpa 2020. Pandemi, restriktioner och allmänt deppigt. Dessutom två vänner som drabbats av cancer. I det läget bestämmer sig Eva (som egentligen heter något annat) för att ta upp stickningen hon gillade som ung. Hon inspireras av en vän som stickat intensivt i tre år och visat upp snygga alster i sociala medier. Att börja sticka blir också ett sätt att umgås med kompisen som bor i en annan del av landet. – Hon lärde mig sticka via video på Whatsup. Och det var ett lyckat beslut, något mycket mer än pyssel och tidsfördriv. Ingen liten ny hobby, utan en väg till ett bättre mående. – Jag tänker att stickningen betyder allt. Det låter som stora ord, men när Eva pratar om stickningen märks att så inte är fallet. Handarbetet ger lugn och ro i enskildhet, men också möjlighet till gemenskap genom att träffa andra och sticka tillsammans, både i verkliga livet och digitalt. Skapar trygghet. – Stickningen ger mig en känsla av anknytning till äldre släktningar, både de jag minns och sådana jag aldrig har träffat. När hon sitter med garn och stickor kan hon se sin mormor framför sig: rökandes och stickandes på en röd mohairkofta à la 80-tal. Men det ger också kontakt med kvinnor som genom århundraden stickat för att de måste eller velat. – När jag stickar löper trådarna bakåt i tiden, säger Eva och berättar att hon även ”Blir det fel tar jag det lugnt och repar ”Jag har haft stickgrupper när jag har jobbat på barnsjukhus, i primärvården och på grön rehab.” JOANNA NORDSTRAND FOTO: KATJA ALEXANDERSON
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=