HALLÅ DÄR 33 Vad fick dig att skriva en bok (om din gamla arbetsplats)? – Min svärmor jobbade på sjukstugan på 1940- och 1950-talen och det var hennes berättelser och bilder som var starten. Sedan började jag fråga under hembesök och historierna droppade in. Men då jag insåg hur mycket det fanns att hämta i provinsialläkarnas årsrapporter tog det fart. Jag samlade material och sedan pensionen 2018 har jag sammanställt allt och samlat in ännu fler foton och fler fantastiska historier! Var det svårt att välja vad som skulle vara med i boken? – Ibland har jag kanske tagit med för mycket detaljer, men tänker att det ändå är någon som tycker det är intressant. Jag har gått igenom sjukstugestyrelsens handskrivna protokoll och jag har sammanställt statistik från provinsialläkarnas årsberättelser för att kunna se vad som var intressant. Jag såg till exempel att barnadödligheten halverades på tio år efter att man 1939 hade startat upp förebyggande mödra- och barnhälsovård. Boken sträcker sig till mitten av 1960-talet, hur såg arbetsterapin och rehabiliteringen ut då? – Det började röra på sig. I slutet av 1960-talet gjordes en rad utredningar om långtidssjuka och handikappade och deras behov av boende och rehabilitering. Förste provinsialläkaren skrev om deras situation, att den inte skulle lösas av en givmild allmänhet och gåvor utan att det borde vara något som samhället tar ansvar för. Men det var först 1975 Sorsele sjukstuga fick sin första sjukgymnast och 1978 sin första arbetsterapeut. Pontus Wikholm Ny bok Då Sorsele sjukstuga 2015 fyllde 100 år ställde arbetsterapeuten Lena Eliasson ut bilder från de tidiga åren. Nu har det blivit en bok: Från skidor till ambulans. Att skapa Promt har gett Lena Hamelius insikt i hur mycket jobb det ligger bakom nya produkter, men samtidigt har det varit väldigt givande. ningar. Hon hade önskat sig lite mer stöd av landstingets (regionens) innovationsenhet. Med två år kvar till pensionen vill hon verkligen att det ska lyfta. Så nu tänker hon göra en drive igen och försöka få ut Promt på marknaden. Trots alla gupp i vägbanan och tappade kartonger tycker hon att det har varit värt allt jobb – och rekommenderar andra att försöka göra verklighet av sina idéer. – Det har varit jätteroligt. Jag har verkligen fått fördjupa mig i synrehabilitering och fått insikt i hur det fungerar med utveckling – och insett hur mycket jobb det krävs. Hon lyfter att programmet förenklar jobbet för behandlarna eftersom, till skillnad från traditionell ögonträning, kan patienten träna på egen hand med feedback från programmet. Men kanske viktigast av allt: det gör skillnad för personer som fått synproblem efter förvärvade hjärnskador. – Det är otroligt värdefullt för patienterna. Det är ett roligt och lättsamt sätt att träna. ¶ Fotnot: Några dagar efter vårt möte kommer det ett hoppfullt mejl. Lena Hamelius har lyckats väcka intresset hos ett företag. FOTO: PRIVAT ”Vi hade ett studiebesök från Norge i förra veckan och de blev eld och lågor.”
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=