10 – I början var det fruktansvärt jobbigt, men sakta började jag acceptera min situation. Jag slutade jämföra mig med andra. Strävan efter att prestera på topp och vara perfekt blev än mer ouppnåelig. I den vetskapen föddes ett lugn som hon aldrig tidigare känt. Men vad hade lett fram till de höga kraven och självföraktet? Vad gjorde att livet blev outhärdligt? Vi backar ett halvt sekel till en villa i den skånska myllan. Gittel ligger ensam i sin säng och väntar på att bli nattad. Föräldrarna ska bara ta hand om hennes storebror först. Han har svåra eksem och är ofta inlagd på sjukhus. Varje kväll måste han smörjas med olika salvor. Det tar tid. Gittel väntar tålmodigt. Som så ofta hinner hon somna innan föräldrarna kommer för att natta henne. – Jag tror att det började där. Jag blev åsidosatt på grund av hans sjukdom och den omsorg han behövde. Jag försökte vara duktig och ville inte vara till besvär. Mina föräldrar skulle inte behöva oroa sig för mig också. Jag skulle ta hand om andra som de tog hand om min bror. I skolan nådde hon aldrig upp till de höga betyg hon eftersträvade. Dyslexin gjorde det svårt att läsa och skriva. – Vad jag än gjorde kände jag mig aldrig tillräckligt bra. Självföraktet växte och följde med henne in i vuxenlivet. Tidigt träffade hon en man som hon levde med i 19 år och fick tre barn tillsammans med. Äktenskapet var inte bra och hon berättar att hon i stort sett tog hand om barnen ensam. När de blev större tog arbetet som ekonom allt mer tid. Hon flydde in i jobbet och arbetade så mycket att kroppen sade ifrån. Tinnitus, flimmer och ryckningar i ögat, stickningar i fötterna, huvudvärk och korsallergier avlöste varandra. Hon blev allt tröttare, värken tilltog och känslan av meningslöshet eskalerade. – Jag letade febrilt efter en mening med livet, men fann inget svar. Katastroftankarna avlöste varandra och den inre rösten skrek allt högre: ”Du är värdelös.” Tre år före olyckan blev hon sjukskriven. Tröttheten och mörkret omslöt henne. Vid flera tillfällen lades hon in på psykakuten. Den sista gången skrev hon ut sig själv. Den gnutta hopp och de strimmor av Uppochner-hjärtat betyder att bäraren lever med eller har en öppen inställning till psykisk ohälsa. Under hjärtat har hon tatuerat barnens födelsedatum. ”Vad jag än gjorde kände jag mig aldrig tillräckligt bra.” På Orupssjukhuset i Höör tränade Gittel på att använda vänsterarmen. Numera bär hon plagg som är lätta att trä över huvudet.
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=