17 människor man jobbat med. Plus att vi alltid slagit i underläge – ska det göras måste vi göra det själva. Vad ser ni för utmaningar? Agneta: Vi är ett litet förbund och det är både positivt och negativt. Det är lätt att hitta gemensamma frågor, men samtidigt kan vi inte räkna med att vi blir några kioskkvältare. Lena: Den utmaning, eller dröm jag har, är att vi någon gång skulle få en arbetsterapeut som riksdagsledamot. Ert medskick till förbundets LOM:ar och kretsordförande? Christer: Fundera på vad din drivkraft är. Och se om du kan hitta andra med liknande drivkrafter att liera dig med. Lena: Hitta vad du vill engagera dig i. Och ta också vara på det lilla engagemanget – jag tror det är där man måste börja. Agneta: Kanske inte så roligt att säga det, men det tar tid. Man skulle vilja att saker händer imorgon, men tänk hellre i tioårsperspektiv. En vacker dag händer det. Var uthålliga! pontus wikholm Hur startade ert engagemang i Sveriges Arbetsterapeuter, dåvarande FSA? Agneta: Jag var student och gick på ett kretsmöte i Umeå dit någon från Stockholm skulle komma och berätta om förbundet. Det lät intressant. Så mitt engagemang startade med att ordna fika på ett kretsmöte. Lena: Jag engagerade mig tidigt under utbildningen för att ta bort den 5-gradiga betygsskalan framför allt från praktikperioderna. Det kom folk från Stockholm – från det som inte ens var FSA då ännu – till Linköping för de tyckte det var en spännande fråga, så jag fick stöd av dem. Christer: Jag minns inte exakt när det började, men alla gick ju på mötena i slutet av 70-talet. Vi var så få. Och vi visste ju hur bra vi var, men det var ingen annan som visste det. Så skulle det göras något så måste vi göra det själva. Är det något ni är extra stolta över när det gäller professionens utveckling? Lena: Det roligaste jag gjort som representant för förbundet var då vi åkte till WFOT:s council meeting i Kenya 1996. Tillsammans med ett gäng duktiga arbetsterapeuter såg vi till att vi fick världskongressen och sedan genomförde den i Stockholm 2002. Christer: Jag vet inte om det var en höjdpunkt, men det var i alla fall en unik företeelse när arbetsterapeuter strejkade 1986. Det tillförde kanske inte så mycket i lönefrågan, men det var en enorm uppslutning. Det fanns inte tillräckligt med folk på kansliet så de ringde Agneta och mig och frågade om vi kunde ta ett strejkmöte i Härnösand. Vad ska vi säga, undrade vi. Förbundet sa att vi skulle leta upp en fax och så kom det en hög med faxpapper från kansliet, som vi läste igenom i bilen på väg ner till mötet. Det var speciellt. Agneta: Det var stort när beslutet om SJOT, Scandinavian Journal of Occupational Therapy togs. Jag blev förvånad nu när jag såg att journalen inte värderas så högt bland medlemmarna, men jag tror inte man vet hur det hade varit utan. Vad har varit drivkraften i ert engagemang? Agneta: För mig har det varit professionsfrågor och att visa nyttan med arbetsterapi. Lena: Jag har alltid varit övertygad om att det är arbetsterapi som samhället behöver. Och varit naiv och tänkt: Fattar de inte? Styrkan i att vi kan erbjuda insatser till personer i deras vardag där de finns – utan en massa utrustning. Det har varit mitt driv. Christer: Alla de nätverk jag jobbat i har gett mycket energi. Och förbundet har också haft den inställningen att alla idéer, åtminstone de jag har haft, har varit testningsbara. Men mycket av kraften kommer från gruppen Christer Larsson Tidigare förtroendeuppdrag i bland annat lönestrategiska rådet, chefsgruppen, kvalitetsrådet och professionsstrategiska rådet. Agneta Carlsson Tidigare ledamot i förbundsstyrelsen, vice ordförande och delegat i COTEC. Lena Haglund Professionsrådgivare, tidigare förbundsordförande ochWFOT-delegat. Christer Larsson, Agneta Carlsson och Lena Haglund, hedersmedlemmar sedan fullmäktige 2021, uppmärksammades på Sveriges Arbetsterapeuters LOM- och ordförandekonferens i september. Förbundsordförande Ida Kåhlin passade på att fråga ut de gamla rävarna. Föregångare upphöjt i tre FOTO: PONTUS WIKHOLM
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=