12 Klockan har passerat fyra, patienterna har lämnat aktivitetscentret och är tillbaka på sina avdelningar. Aktiviteterna dagtid sker övervakat och säkerheten är alltid i fokus. Allt material är inlåst. Saxar, nålar, vispar och knivar. När patienterna rör sig mellan avdelningar och aktiviteter är det alltid i sällskap av två ur personalen. Det finns ett säkerhetstänk i allt. Frågan om hon någonsin känner sig rädd är väntad. – Nej, det har inte hänt de här åren. Vi har överfallslarm, och generellt under min 25-åriga yrkeskarriär inom psykiatrin har jag sällan varit rädd. Vi tittar in i målarverkstan där hon gärna använder TTM som behandlingsmetod. Patienterna har också möjlighet att vara i datorsalen, en gång i veckan. Här finns även ett snickeri och en skolverksamhet. I träningsköket dröjer sig en svag doft av lasagne kvar efter köksträningen. Även gympasalen används flitigt. Vid anställningsintervjun var hon tydlig med att hon ville prova yoga som behandling, som för henne personligen varit viktigt för återhämtningen. Med stödet från en uppmuntrande chef har hon gått kurser i traumaanpassad yoga och precis startat ännu en grupp. – Jag fick positiv respons av patienterna från början och många upplever att yogan är symtomreducerande och ger minskad ångest. Vi ingår också i ett forskningsprojekt inom rättspsykiatrin som drivs av Högskolan Väst. Hemma i Skegrie strax utanför Trelleborg väntar en 17-åring som är friskförklarad och går andra året på gymnasiet. På parkeringsplatsen utanför lägenheten står en mörkblå moppebil parkerad som spär på tonårsmammans oro. – Jag har en stark beskyddarinstinkt och det har säkert att göra med sjukdomsåren. Jag måste jobba lite extra med mig själv för att inte vara en hökmamma. Tina har alltid varit mån om att prata öppet med Hanna om allt och de har en väldigt nära relation, men erkänner att hon curlat lite extra. Hundarna välkomnar med blöta nosar och svansviftningar. Tezla är vallhund och uppmärksam på mattes känsloläge, hon nosar försiktigt, det verkar bra, och skuttar vidare. Promenaderna med Tezla och Ronja som måste göras i ur och skur ger henne ställtid att reda ut tankarna och växla mellan jobbhjärnan och mammahjärnan. Det är meditativa stunder i vardagen som hon inte kan tänka sig att vara utan. Den ”lilla slicen” som blir över när jobbet och vardagssysslorna är avklarade lägger hon på att bli klar med specialistutbildningen, just nu finns det inte tid för mycket annat. – Jag trivs på jobbet och det ger mig också återhämtning. ¶ Tezla och Ronja hjälper Tina Järvenpää att varva ner: ”Promenaderna är meditativa stunder i vardagen.” PORTRÄTTET ”Under min 25-åriga yrkeskarriär inom psykiatrin har jag sällan varit rädd.”
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=