44
– Men de största vinsterna är de samtal vi har
med barnen. De är magiska i sig. Samtal mellan
barn och vuxna prioriteras ofta bort i alma-
nacksstressen, det fria ”babblet” kring sagor och
fantasi. Jag har ibland blivit förvånad själv över
det som barnen gör och kommer på, de är ju trots
allt bara fem år.
– Konsten har förts in i vår vardag utan att vara
pompös eller högtravande, den har blivit en del
av livet, konstaterar Susanne.
I den bästa av världar skulle de vilja åka ut
till andra förskolor och berätta om sitt projekt,
dela med sig av alla upplevelser och inspirera till
liknande initiativ.
– Vi använder dessutom den nya tekniken på
alla möjliga vis, klipper in småknytt och roliga
figurer i fotografier, lyssnar på magiska läten och
”röster” som gör att en liten dockälva i ett träd
kommer till liv, och så vidare. Möjligheterna är
oändliga och det behövs egentligen inte så mycket
för att barnen ska gå igång, säger Chrickan.
Av och till kan det kanske hända att deras
eskapader leder till både rädsla och pirr i magen
hos de små. Som när Susannes tonårige son
spelade ”Döden” i svart kroppsstrumpa och kom
fram ur en låda med en ledtråd i sagan om ”Pa-
ket-Patrik och Nyckeljakten”. Eller när de följde
en död säls utveckling på stranden, den blev till
slut så äcklig att gruppen slutade gå dit.
– Det klart det finns gränser i vår äventyrspe-
dagogik och vi måste ju vara lyhörda för barnen
och deras reaktioner, säger Susanne. Men att
övervinna sina rädslor är också utvecklande, de
har blivit till riktigt kreativa små tuffingar.
”Samarbetet mellan barn
och vuxna borde tas till
-
bakamer på förskolorna.”
Susanne Ahlström-Möller
och Lianne Lundin.
Lovis Sjöholm, 6 år
