122
Vid 55 började jag
uppskatta sommaren
I början av 1970-talet skrev jag
en krönika i
Aftonbladet om att jag avskydde sommaren. Den
väckte uppmärksamhet. Det kom till och med en
reporter från Sveriges Radio på hembesök och
intervjuade mig för att utröna om detta kunde
vara sant. Jag hade skrivit att november var min
älsklingsmånad. Var det en provokation?
Det var det inte. Är man ett sådant barn som
helst sitter inne och ritar eller ligger i sängen
och läser är sommaren ingen höjdare. Så fort
det var uppehållsväder kom någon vuxen och
påpekade att man måste ut i friska luften. Vid
solsken blev tjatet från mamma riktigt besvä-
rande. På den tiden skulle barnen fortfarande
vara ute i solen.
Som tonåring glödstekte jag mig och betalar
nu med en karta av leverfläckar över rygg och
mage. Läkare har tittat, inget är farligt, än. Jag
kan inte minnas att jag tyckte om att sola då hel-
ler, men alla andra var ju bruna.
Det tog ungefär till 55-årsåldern innan jag
började uppskatta sommaren. Numera gläds jag
till och med över träd och blommor, till min egen
förvåning. Då är Skåne en fantastisk landsända,
med mer än ett halvår av blommor och prun-
kande grönska.
Det är inte som i min tidigare hemtrakt
Västerdalarna. Första sommaren jag bodde där
var 1981. Det året föll en decimeter nysnö på
morgonen den 12 juni. I år snöade det varje dag
första veckan i maj, vid Sälens högfjällshotell
så mycket att snöplogen kom med som nyhet i
Rapport.
Att det finns höstdepressioner är välkänt.
De nästan lika vanliga vårdepressionerna är så
okända att datorns stavningsprogram inte ens
vill godkänna ordet. Menar jag vår depression?
Nej! Jag menar den humörsänkning som inträder
hos en stor del av befolkningen i takt med att
ljuset återvänder. Ofta i kombination med hemsk
huvudvärk, ”vårmigrän” var skolsköterskans
beteckning.
Det skarpa ljuset som avslöjar all smuts och allt
skräp i omgivningen påverkar också något i ögats
ljusreceptorer som kan orsaka huvudvärk. Jag har
jämnåriga vänner som fått sin vårmigrän förvär-
rad med åren, i stället för lindrad som i mitt fall.
Kanske var jag nattmänniska för att jag mådde
bättre ju mer av det skarpa ljuset jag kunde sova
bort? Som barnlös frilansskribent, författare och
översättare kunde jag fritt välja arbetstid. Det
blev nätterna, när andra sov. Vid fyra eller sex
på morgonen gick jag och la mig och sov bort
förmiddagsljuset.
Nu är jag så kvällstrött att jag inte kan begripa
hur det gick till. På samma sätt som jag efter
fyllda 50 bytte dygnsrytm från nattmänniska till
morgonmänniska bytte jag årsrytm: det höst-
mörker som jag tidigare välkomnade kan nu
kännas tungt. Fast inte så att det leder till någon
höstdepression.
Jag är fortfarande en höstmänniska. Mörkret
är en lättnad, med den frihet det medför att få
sitta inne och läsa i lugn och ro. Sommaren kom-
mer att gå över, i år också. Fast i Sverige är som-
maren snarare en religion än en årstid. Jag tål den
mycket bättre nu än när jag var ung, men bara att
antyda att ljuset kan vara ett problem känns som
att häda något heligt.
Numera gläds jag till och
med över träd och blommor,
till min egen förvåning.
Åsa Moberg
Författare och journalist bosatt i Lerberget
Kul
l
alivs kröni
k
a
foto: Elisabeth Edén
