93
Många konstnärer
återkommer till
vikten av att se motivet som om man såg
för första gången, med ”barnets ögon”.
Henri Matisse berättar om hur Auguste
Renoir gick i sin trädgård och samlade
blommor i en bukett i avsikt att måla.
När han kom in och satte blommorna i
en vas, var all deras omedelbara charm
borta. Ordnandet, komponerandet hade
dolt egenarten, dövat nyfikenheten.
Han vände alltid buketten så att han
såg blommorna från den sida han inte
haft mot sig när han samlade in dem.
Pendlingen mellan att bryta upp och
ställa samman är faser i den dialog som
pågår mellan konstnären och bilden i
vardande.
Matthias van Arkels konst speglar
både en metod och en intuitiv process
som förutsätter ett tillstånd både av
koncentrerad närvaro och distrak-
tion. Paradoxalt. Ja, för att få syn på
det som han inte förväntat sig. För att
lyfta fram den struktur som liksom
växer fram ur bilden under arbetets
gång, ur sina egna förutsättningar.
Färgen tilldelas en betydelse av sitt
sammanhang.
”Jag sätter upp regler för mig själv som
jag måste följa och sen jobbar jag intui-
tivt med förutsättningarna jag har skapat
för mig själv. Så jag styr. Men betraktaren
styrs utifrån sina förutsättningar. Mina
tidigare målningar kunde man hänga på
tre, fyra olika sätt, även bak-och-fram.”
Målningar? Ja, fast de är tredimensio-
nella som skulpturer, eller har struktur
som kraftiga reliefer. Han har omhuldat
ett öppet experimenterande med måle-
riets idé.
Han har flera tekniska verktyg i atel-
jén. En maskin som kan valsa ut släta
breda flak av det infärgade silikongum-
mit ett material som ersatt hans tidigare
tjockt pålagda oljefärg. De infärgade
remsorna ligger på plåtar i ett kylrum
och väntar på att användas och härdas
i en speciell ugn. De blir till pensel-
drag, flätningar, tillsammans bildande
påtagliga formgestalter, rörelser i olika
hastighet, brännpunkter i komposi-
tionen. Han koreograferar. Skapar en
dans. Det glänser i de slingrande vikta
formerna. Det är vackert och på samma
gång vulgärt.
Rörelsen som återuppstår i betrakta-
rens inre föreställning ger upphov till
associationer. Den färgpoetiska helheten
kan erinra om en nattlig skog, om våt
tvätt, om landskapets geologiska strata,
om strandremsans linjer och färglager
om flygbilden av en odlingsmark, om en
extrem närbild av CF Hills strandmål-
ningar från 1884... Men den är också i
sig självt en källa till rena upplevelser
av färgen, utan att bindas till något det
”föreställer”.
Matthias van Arkels familj kom till
Mölle när han var sex år. Hans far var
konstnär. Själv hängde han med fiskare
tills han fick ett staffli och började måla.
Han gick Konstfack och Konsthög
skolan i Stockholm och har ställt ut
både i Sverige och internationellt med
framgång vilket givit honom flera
prestigefyllda uppdrag.
För tio år sedan köpte han och famil-
jen hus i Strandbaden.
”Det är så fint här i Kullabygden.
Jag ser det som att jag vuxit upp här, är
uppriktigt och djupt präglad på den här
platsen.”
Galleriet
Hans verk av infärgat silikongummi ger associationer
till nattlig skog och våt tvätt. Viveca Wessel har mött
konstnären
matthias
van
arkel
.
Jakobsbergs bussterminal, 2011
foto: Erik Lefvander
