98
Jag använde sminket
som skyddspansar
”Är du osminkad nu?”.
Frågan kom vid frukost-
bordet från mannen i en familj där jag inkvarte-
rats under en föreläsningsturné. Jo, det var jag.
”Men varför i all sin dar sminkar du dig? Du har
ju mörka ögon som syns bra ändå”, sa han.
Ja, varför sminkar man sig? Bra fråga, som jag
funderat på sedan jag var tonåring och lyssnade
på mina föräldrars klagan: ”Du är mycket sötare
utan smink.” Söt var det sista jag ville vara.
Jag sminkar mig så fort jag ska visa mig bland
folk, men inte lika omsorgsfullt som i min ung-
dom. Då tog det minst en halvtimme, mer om det
var viktigt. I dag målar jag mig oftast även hemma
i Lerberget, men det får ta högst tio minuter.
Smink är som kläder, man klär på sig ett an-
sikte som känns bättre än det man är född med.
Den man jag delar vardagen med tycker att det är
snyggt.
Med åren minskar fokus på utseendet. En
fördel med åldrandet är att jag lärt mig uppskatta
det viktiga: att jag fortfarande kan gå, sitta, stå,
bära, utan problem. Efter några små och stora
olyckshändelser är jag tacksam över att ögonen
fortfarande går att se med, öronen att höra med
och munnen att tala och äta med.
”Man varför ska man manipulera sitt utse-
ende över huvud taget?” frågade mannen som
inte gillade smink. Hans fru sminkade sig aldrig
hemma, men lite grann när hon skulle gå på fest.
Så kanske jag också skulle ha gjort om jag var
hans fru, eftersom utseendet berör ens närmaste
mest. Man ser sig sällan sig själv i spegeln, medan
familjen ser en hela tiden.
Jag sminkade mig även på 70-talet när många
andra feminister var osminkade. Som ung kvinna i
en mansdominerad medievärld använde jag smin-
ket som skyddspansar eller protest mot tidens för-
domar. Kvinnor måste ha rätt att vara både skärpta
och snygga, det var min idol Marianne Höök.
På den tiden, kanske fortfarande, fanns en
outtalad idé om antingen eller. Jag tror den finns
kvar för blondiner, och att den superskärpta
ledarsideskrönikören Katrine Kielos på Afton-
bladet protesterar genom att se ut som Marilyn
Monroes lillasyster.
Att människor försöker göra sig onaturligt
vackra är inte, som många tror, en seger för den
moderna kommersialismen. En sådan strävan
har alltid funnits, också bland män. Inom den
minoritet som haft gott om pengar har män
gärna satsat på att visa sin förmögenhet i utse-
endet. Europas hovmiljöer på 1700-talet är ett
extremt exempel, men så kallade ”naturfolk” har
också använt utstuderade metoder: avancerade
tatueringar, tunga öronringar, halsförlängande
metallringar och läppförstoringar.
Jag tar bort sminket på kvällen och droppar i
ögondroppar mot grön starr. ”Nuförtiden är det
nästan ingen som blir blind”, som sjuksköterskan
så uppmuntrande förklarade. Jag ska bara fortsätta
droppa, hela livet. Det gör jag gärna. Att kunna se
är en lika stor gåva varje dag, även om jag ser fler
och fler rynkor. På bipacksedelns lista över note-
rade biverkningar står det att man kan få längre
och mörkare ögonfransar. Det kan jag leva med.
Att människor försöker
göra sig onaturligt vackra
är inte, som många tror,
en seger för den moderna
kommersialismen.
Åsa Moberg
Författare och journalist bosatt i Lerberget
Kul
l
alivs kröni
k
a
foto: Elisabeth Edén
