98 / 100
98
Alla vägar bär till Lerberget
Hur liten är världen egentligen?
Det undrar
jag ofta, när det verkar som om alla människor
jag stöter på har band till samma orter som jag.
Okej för Lidingö där jag bodde från det jag var tre
år tills jag var sjutton, det är en ganska stor förort
till Stockholm. Dit har många band.
Men Stavåsnäs i Limas skogar i Västerdalarna?
Det är fortfarande den plats där jag bott längst,
tjugotre år. Som mest var vi tre hushåll. Första
gången jag var på bokmässan, 1991, kom en
författarkollega fram och berättade att hon hade
tillbringat sin barndoms somrar i Södra Löten,
sex kilometer bort. Sedan dök det upp en till,
som berättade att han kunde alla vägar i den trak
ten. Som barn hade han åkt med när hans pappa
körde Konsumbussen.
Eller Lerberget? 2003 när Bror Boije och jag
träffades där blev vi blixtförälskade och ville för
lova oss direkt. Vi köpte våra anspråkslösa ringar
vid ett besök i Stockholm. Min måste justeras för
att passa. Bror lämnade sitt visitkort. Expediten
utbrast: ”Snäckvägen i Lerberget! Min mormor
bor runt hörnet där, på Segelvägen.”
Till Lerberget kom vi båda för första gången
oberoende av varandra sommaren 2000, Bror för
att han köpte en tomt för att bygga sitt dröm
hus, jag för att besöka Stoika Hristova och Tore
Zetterholm.
Lerberget hade då funnits med som ortsnamn
sedan min barndom. Från köksfönstret hos
Stoika och Tore hade man utsikt över havet åt
väster och en damm i norr. ”Du kanske kan se
Barbro och Robert Nilssons vita medelhavsvilla”,
sa pappa när jag ringde honom från Snäckvägen.
De var föräldrar till den store fotografen Pål-
Nils Nilsson. Hans andra hustru Ingegärd var en
väninna till min mamma. Någon gång talades det
om Pål-Nils hus i Lerberget. Pål-Nils första hustru
Brita Reuterswärd var en fantastisk journalist och
människorättskämpe som jag träffade på 60-talet
när vi båda följde Katarina Taikons arbete för att
ge romer i Sverige rätt till bostäder och skolgång.
Brita hade också nämnt Lerberget.
Senast jag oväntat stötte på detta ortsnamn
var i oktober. Jag skulle föreläsa på biblioteket i
Växjö om anhörigas utsatta situation i psykiatrin
– något som jag fick dyster egen erfarenhet av i
min tidigare relation på 1990-talet. Psykiatrin då
förstod sig inte på anhöriga och tog inte vara på
deras förmåga att stödja patienterna. Situationen
har inte blivit mycket bättre sedan dess, trots
mycket prat om hur viktiga de närstående är.
Föreläsaren före mig hette Lennart Lindqvist,
pensionerad psykolog från Kalmar, pappa till en
vuxen son med asperger-diagnos och författare
till flera böcker på temat. ”Utsatta föräldrar” kom
2014. Han har gjort egna studier av föräldrars
upplevelse och situation, med det vanliga sorgliga
resultatet: de riskerar hälsoproblem, utmatt
ning och försämrad ekonomi. 61 procent var
sjukskrivna.
Han hade ändå förmågan att inge publiken
styrka och hopp. När vi drack kaffe talade vi om
annat. Som var han hade tillbringat sin barn
doms somrar. Ni kan förstås gissa: i Lerberget.
Har denna ortsgemenskap någon betydelse? Det
är jag övertygad om. Jag vet bara inte vilken.
Expediten utbrast: ”Snäckvägen i
Lerberget! Min mormor bor runt
hörnet där, på Segelvägen.”
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g