10 PORTRÄTTET Äventyrare. Tankarna far lätt till en väderbiten man, lite senig, vildvuxet hår och kanske lite iskristaller i det yviga skägget. Men det kan lika gärna vara en välklädd och piffig arbetsterapeut som precis firat sin sjuttioårsdag och som vet att man i Guyana måste spola toaletten innan man sätter sig. Annars blir man myggbiten och riskerar denguefeber och malaria. Mariel McBride föddes i Skottland, yngst i en syskonskara på tre. Redan som tio-elvaåring flyttade hon hemifrån för att gå på internatskola. I hembyn Ullapool i Högländerna fanns sjön och bergen, men ingen skola för äldre barn. – Det var en och en halv, två timmars bilresa bort. Men vi ungdomar umgicks på helgerna och åkte inte hem. Kanske var det då självständigheten föds – hon var bara sjutton år när hon åkte till Danmark som aupair. Det kom att ge livet en ny riktning, för där förälskade hon sig i en svensk kille. Men hon åkte hem till Skottland efter ett år för att läsa till arbetsterapeut i Edinburgh. Vid den här tiden var arbetsterapin i Storbritannien fortfarande präglad av andra världskriget. Men precis som i Sverige var vävstolen ett viktigt verktyg för all rehabilitering. – Jag tränade elitfotbollsspelare på vävstol. De skrattade åt mig, då satte jag på en extra tyngd. Dagen efter skrattade de inte längre. De fattade att det här gör nytta och är allvarlig träning. Efter utbildningen lämnade Mariel hemlandet för gott, gifte sig med den svenske killen och flyttade till Helsingborg där hon fortfarande bor. – Att träffa en svensk man, gifta sig och flytta hit. Det var det första äventyret. Efter ett halvår började hon som arbetsterapibiträde på lasarettet i Helsingborg. När hon kände sig varm i kläderna tog hon klivet upp till arbetsterapeut och fick en bred erfarenhet av många olika områden, bland annat medicin och ortopedi. Därefter blev det jobb på ett dagcenter för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. Hon hade kommit i kontakt med den målgruppen under studierna och sett skillnaden en bra verksamhet kunde göra. Familjen växte med en son och när han var knappt två år gick flyttlasset till Liberia. Maken jobbade i ett gruvprojekt på landsbygden. – Jag jagade mestadels kackerlackor och gjorde det jag kunde med ett litet barn. När det fanns tid över jobbade hon som volontär och hjälpte till där det behövdes. I byn fanns en stark gemenskap och man stöttade varandra, både lokalbefolkningen och de tillfälliga besökarna (biståndsarbetare, företagsfolk, volontärer), men för att trivas gällde det att ta dagen som den kommer, gilla läget och anpassa sig till situationen. – När du åker utomlands hittar du dig själv på något sätt. Du är hänvisad till dina egna intressen och det finns ingenting som är färdigt … Jag gör mitt hem där jag hamnar. Gillar läget Arbetsterapeuten Mariel McBride var 54 år när hon åkte till Guyana som volontär. Hennes barn tyckte hon var för gammal för ett sånt äventyr – det brydde hon sig inte om. ”Jag tränade elitfotbollsspelare på vävstol. De skrattade åt mig, då satte jag på en extra tyngd.” kk Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=