10 Det tog något halvår att få klart virkbeskrivningen till ”The Matriarch” och lägga ut på den nya webbshoppen. Succé. Ett år senare öppnade den fysiska butiken. Men virkat har hon gjort länge, ända sedan hennes älskade mormor satte nål och garn i händerna på henne som åttaåring. De tiotusen timmarna, som det sägs krävs för att du ska bli riktigt bra på något, har passerats med råge. Hon minns inte det första hon virkade, men det var nog en lång sak eftersom hon inte kunde vända. Sedan blev det trianglar innan hon lärde sig att göra vändmaskor. – All virkning som jag gjorde mellan att jag var 8 och 22, var inte ens bra. Det är rätt länge att hålla på med någonting man inte är speciellt bra på. Men jag är envis. Virkningen fick även följa med in i klassrummet, vilket tyvärr inte alltid uppskattades. I sin nya bok Virka för livet berättar Moa hur hon blev utslängd från engelskan för att hon virkade. Läraren tyckte inte att hon fokuserade på filmen, när det var precis tvärtom. Ungdomsåren var tuffa. Framför allt var det vuxenvärlden som inte förstod sig på henne. Hon var alltid för mycket. Aldrig tillräcklig. Redan som sexåring fick hon sin första diagnos, som sedan följts av flera. Vilka låter hon vara osagt. – Jag har ju valt att vara öppen med att jag mår dåligt – och hur jag mår dåligt. Men har valt att inte vara öppen om mina diagnoser. Jag har väldigt många unga följare och man vill gärna se sig själv i andra. Jag vill inte bli en go-to-person gällande mina diagnoser, jag har inte den kompetensen. Man ska ha professionell hjälp. Insane, naive, lazy, moody ... på den hellånga kappan har Moa Blomqvist virkat elakheter hon tänkt om sig själv. PORTRÄTTET
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=