Arbetsterapeuten-2-2024

11 Därmed inte sagt att diagnoserna varit oviktiga; de har gjort att hon fått den hjälp hon behöver. Men de är inte hennes identitet, beskriver inte vem hon är. Lika lite som att hon är blond gör det. – I dag sätter många identiteterna först. Att man är queer. Eller funktionsnedsatt. Eller har diagnoser. Själv identifierar jag mig väldigt mycket mer med vad jag gör. Jag är hundägare, virkare och älskar rap battles. Det är de tre absolut viktigaste sakerna om mig. Allt annat är en bigrej. Men hon är noga med att säga att för andra kan det vara viktigt att berätta om sina diagnoser. Att det inte finns något rätt eller fel. – Jag pratar oerhört ofta om acceptans för hur man är som person och hur man mår. Det är först när man slutar känna skuld och skam som det går att faktiskt må bättre. Under åren har virkningen betytt mycket för hennes mående, men kanske inte på det sätt många tror. – Jag tycker inte att själva pillandet med händerna är speciellt terapeutiskt. Det har faktiskt gett mig skador i axlarna. Jag kan inte sitta i ett tyst rum och virka – jag mår inte bra av det. Hon fortsätter: – Det som är terapeutiskt, och som hjälper mig, är när jag är klar med något. Eftersom allting jag skapar bär så mycket mer än att bara vara är en snygg grej. När man är klar, då har man på något sätt bearbetat det. En extra dimension är att hon får vara en del av andra människors kreativitet. De har skapat någonting utifrån hennes mönster. Eller hittat sitt sätt att göra det på. Och visar upp det på sociala medier, kommer in i butiken eller mejlar och berättar. – Det är ett oerhört privilegium att få vara en del av det. Jag brukar säga att det är som att någon gör en cover på en låt man har skrivit. Ibland blir den till och med bättre än originalet. I boken Virka för livet berättar hon historierna bakom plaggen. Om den röda tröjan ”Tall Dark Stranger” som inspirerats av mammans röda bröllopsklänning. Eller den rutiga västklänningen ”Rules + Regulations” som bottnar i hur viktigt struktur och rutiner var för den unga Moa. För den som bara ser de färgsprakande plaggen är det inte uppenbart vilken historia de bär på, även om namnen kan ge en ledtråd. Annat är det med den hellånga kappan som hänger på bästa plats i butiken. På den är elaka ord som Moa tänkt om sig själv virkade i starka färger: selfish, disgusting, too much, moody, insane, one trick pony, pretentious, ordinary, foolish … Och det är inte ett helt livs elakheter, utan resultatet av bara tre månaders samlande. Och inte tre dåliga månader, utan helt vanliga. – Jag har gått i terapi till och från sedan jag var sex och varit medicinerad i över halva av mitt liv. Man kommer till en punkt där man inser att så här är livet nu. Och det är först när man kan släppa kravet på att leva ett normalt liv eller vara glad hela tiden som man faktiskt kan leva ett gott liv. För jag lever ett jättegott liv – och jag mår dåligt. Livet kan helt enkelt vara många saker samtidigt. – Jag får ofta höra att det är så bra att ungdomarna börjar virka, så att de inte sitter med skärmen. Fast man kan få göra båda – jag gör båda ganska ofta till och med. Utan det ska hela tiden vara så jävla svart eller vitt. Antingen eller. Jag är en gråzonsmänniska på ett sätt som folk brukar tycka är rätt jobbigt. På samma sätt är det med psykisk ohälsa. Du måste inte vänta på att bli ”frisk”. – Jag tycker att det är viktigt att visa att man kan leva ett gott liv ändå. Man kan inte gå och vänta på att livet liksom ska rätta till sig. Det är bara att köra. ¶ ”Jag vill inte bli en go-to-person gällande mina diagnoser, jag har inte den kompetensen. Man ska ha professionell hjälp.” Moa Blomqvist Aktuell med: Boken Virka för livet. Gör: Garnkonstnär, driver butik i Varberg och på honsedesign.com. Tidigare: Försäljare ”krängarkalle”, fotomodell. Favoritfärg: Nästan alla nyanser av rosa. Finns på: @honsedesign på Instagram och Tiktok.

RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=