10 PORTRÄTTET Rutor Dam Hon kan varken sitta eller gå. Bara stå stilla, mitt i rummet. Men inte på hälarna. Alla rörelser – allt bara river i kroppen. Mamman frågar om det finns något hon kan göra. Det finns det inte, men en biltur kanske ändå. Hon leder ut Nina till bilen och kör i väg. Då de stannar vid rödljusen börjar det slita i kroppen igen. De kör ut på landsbygden, långa landsvägar. Stannar inte, pratar inte. Bara åker, tittar ut, kanske i flera timmar. Och ett lugn kommer sakta tillbaka. Historien om hur mamman släpper allt och bara vill att hennes vuxna dotter ska ha det bra finns med i serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat från 2015. En scen hon också kort återkommer till i sin bok Rum utan titel. En bok helt utan teckningar. För egentligen tecknar hon ju. Tecknandet, och de små ritblocken, har följt med länge. Ofta som en ventil, ett ställe där ångesten kan pysa ut. Och det gör den. Nina Hemmingssons seriefigur och hjältinna – kvinnan med stora ögon utan pupiller – säger vafan hon vill. Bredbent och kaxigt sätter hon gubbarna på plats. – Hon kan vara jättejobbig, men jag tycker om att ha henne. Det skulle vara jävligt jobbigt att vara henne, man vill ju vara lite socialt smidig. Men det kommer på något sätt från mig själv och det är skönt att hon får säga det jag känner. Ninas läsare, och följare, är kvinnor 35–45 år, några äldre än så, och en del yngre och män. Men inga gubbar. Gubbarna finns på ex-Twitter och den scenen lämnade Nina för länge sen. Hon mådde inte bra av det. I dag är det Instagram som gäller. Och hennes över 56 000 följare gillar vad de ser. – De säger så fina saker. Att de blivit hjälpta och tröstade. Det är som en pågående liten konstutställning. Och ett snabbt mätinstrument för vad som går hem, men det är lite lurigt. Det stämmer inte alltid överens med vad jag känner. Varför är det tre gånger så många som gillar den där bilden? Men det bryr sig Nina inte om i sitt skapande. Hennes teckningar har aldrig följt strömmen. Bara för att ett inlägg får stor spridning kommer hon inte att försöka återskapa det. Hennes figur går sin egen väg. – Ganska ofta när jag tittar tillbaka i mina block blir jag förvånad. Jag vet inte vad jag tänkte eller vad det betyder. Också efter att rutan är publicerad kan någon säga vad den handlar om och då blir det så uppenbart. Då kan jag känna mig lite avklädd. Men ofta blir det bra när det är pinsamt på riktigt. Nina Hemmingssons minifigur av sig själv – den svarthåriga tjejen med tomma ögon – har levt i hennes rutor i över 20 år. Nu med mer färg, men fortfarande lika glad i djur, vin och ångest. ”Det skulle vara jävligt jobbigt att vara henne, man vill ju vara lite socialt smidig.” kk Text: Pontus Wikholm Foto: Josefine Stenersen
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=