#6 2023 DSKRIFT FRÅN SVERIGES ARBETSTERAPEUTER k PORTRÄTTET NINA HEMMINGSSON SÄTTER FÄRG PÅ ÅNGESTEN Liv Wikman Gandré föddes med dysmeli. Det har inte hindrat henne från att klättra – och göra andra ”svåra” saker med en arm. k PREMIÄR Ansökan till nya specialistutbildningen öppnar i januari k GRATTIS! Årets arbetsterapeut och årets student TEMA UNG
För mer info, kontakta oss eller besök vår hemsida: 0371-58 73 00 info@etac.com www.etac.se För att orka vara aktiv så länge som viljan finns, är rätt stöd och balans avgörande, både i aktivitet och vila. Prio 3A, är precis som Cross 6, utrustad med det smarta 3A-ryggstödet. Ryggstödets många inställningar ger användaren rätt förutsättningar för ett aktivt liv. Ge inte upp rörligheten! Bejaka rörligheten Steget från Cross till komfort – Nu ännu mindre med Prio 3A
#6 2023 Koll på friskfaktorer s 44 SVANENMÄRKET Trycksak 3041 0116 En stormig och regnig sommardag sågade min farmor upp ett hål i väggen mellan sovrummen i vår stuga i skärgården – för att min pappa och hans bror skulle slippa att bli blöta. Innan dess hade man varit tvungen att ta utomhusvägen för att nå det bortre rummet. Så går i alla fall familjelegenden. I verkligheten tror jag nog farmor kom på idén och farfar fick såga. Hur det nu än var med den saken så fick vi vår egen Narniagarderob. I stället för pälsar går man igenom gamla badrockar, jackor där dunet sticker ut, ett knallorange oljeställ och andra klädesplagg som varit med väldigt länge. Och på andra sidan ett eget rum, där du kan göra vad du vill utan att bli störd av vuxna. Alla barn som kommer på besök älskar hålet i väggen och själv tar jag fortfarande den vägen även om ryggen säger ifrån och jag ständigt slår i pannan. Den magiska känslan trumfar alla eventuella tantkrämpor – varje gång. Det här numret har tema barn och unga. Vi samtalar med arbetsterapiforskaren Maria Prellwitz om den fria lekens betydelse och om vad som egentligen är en bra lekplats. Du får också möta Liv Wikman Gandré som föddes med dysmeli, men som inte låtit det hindra henne från att klättra högt. Och forskaren Lis Sjöberg berättar om sin forskning om barn och unga med dysmeli. Sedan sätter vi ljuset på hur sociala medier påverkar unga kvinnors aktivitetsbalans. Dessutom skriver vi om vilken nytta arbetsterapeuter kan göra för barn och unga med diabetes typ 1. Du möter också serietecknaren Nina Hemmingsson, årets arbetsterapeut och årets student, får koll på friskfaktorer på jobbet och tips om nya böcker och appar. Du får även stifta bekantskap med en oskön ren. Och en hel del annat. Till sist vill jag passa på att önska sköna och avkopplande helger och så syns vi på det nya året! Ibland räcker ett hål i väggen katja alexanderson Chefredaktör 5 Ordföranden Vi behöver bli fler 6 Aktuellt Ny specialistutbildning 10 Porträttet Nina Hemmingsson 16 Hallå där! Studerar med studielön 18 Tema: Ung Hur ser vi på lek egentligen? Unga kvinnor på sociala medier Liv med dysmeli Tonåringar och diabetes 35 Nya böcker Uppochner – en handbok 36 Karriär Att börja studera kring 50 38 Appspalten Gott & blandat 39 Krönikan Uppror i tomteverkstan 40 Årets arbetsterapeut och -student Möt Catrin Knutsson och Hólmfríður Ásbjarnardóttir 46 Årets höjdare Förbundets år i korthet 48 Förbundsnytt Uppdaterade instrument 3 Utges av Sveriges Arbetsterapeuter Box 760, 131 24 Nacka Växel och medlemsrådgivning: 08 507 488 00 www.arbetsterapeuterna.se kansli@arbetsterapeuterna.se Ansvarig utgivare: Ida Kåhlin ida.kahlin@arbetsterapeuterna.se 08 507 488 03 Chefredaktör: Katja Alexanderson katja.alexanderson@arbetsterapeuterna.se 08 507 488 25 Fotograf omslaget: Nicklas Thegerström Layout: Pontus Wikholm Korrektur: Linda Swartz Annonser: Victoria Pettersson victoria.pettersson@mediakraft.se 073 511 81 79 TS-kontrollerad upplaga: 10 500 ISSN: 0345-0988 Grafisk form: Graffoto AB Tryck: Ljungbergs ”Hon kan vara jättejobbig, men jag tycker om att ha henne.” s 10
R MINITECH SWEDEN AB Källvägen 17 | 782 33 Malung | Tel. 0281-301 70 mail@minitech.se | www.minitech.se Med mer än 20 års erfarenhet tillverkar och säljer vi välutvecklade MEDICINSKA VÄRMEHJÄLPMEDEL Gå kurs i CO-OP du också! The Cognitive Orientation to daily Occupational Performance (CO-OP) Approach är en personcentrerad metod som möjliggör för personen att kognitivt processa aktivitetsutförandet från start till mål, att förstå vad som händer och identifiera sina egna strategier för att förbättra utförandet. Den 23–24 januari 2024 ger Akademin kurs i metoden och du anmäler dig senast den 2 januari på arbetsterapeuterna.se. Som medlem betalar du halva priset på Akademins publikationer och kurser och prioriteras alltid vid kursantagning. B Ä S T I T E S T i Sverige Nackkudden med de unika stödkärnorna Få bättre sömn och ökad livskvalitet med. Royal Rest-kudden som är välrenommerad, dokumenterad och uttagen som det bästa alternativet vid oberoende vetenskaplig studie. CE märkt. Läs mer på www.royalrest.se Återförsäljare: Göran Sjödén Rehab Shop AB 031 711 99 14 info@rehabshop.com rehabshop.se Göteborg Karlstad Lidköping Malmö Stockholm Sundsvall 031-442250 054-2033422 0510-301302 040-6021611 08-212250 060-125912 Trapphiss snabbt och enkelt! Egna montörer och säljare i hela Sverige 4
ORDFÖRANDEN ida kåhlin Ordförande Frågor som rör rehabilitering och habilitering har de senaste åren fått allt större utrymme i hälso- och sjukvårdens nationella kunskapsstyrning. Allt fler vårdprogram och riktlinjer inkluderar arbetsterapeutiska insatser och lyfter betydelsen av vår kompetens. Den positiva utvecklingen ses även i den nationella politiken. Från och med den 1 januari 2024 tydliggörs primärvårdens uppdrag gällande rehabilitering i hälso- och sjukvårdslagen, vilket är en viktig markering från våra riksdagspolitiker om att de vill se ett ökat fokus på detta område. Bland höstens drygt 2 000 inkomna riksdagsmotioner behandlar rekordmånga frågor som rör arbetsterapi, rehabilitering och hjälpmedel, vilket även det påvisar en viktig rörelse framåt för ”våra” områden. I höstas utsåg dessutom Socialstyrelsen sitt första vetenskapliga råd inom arbetsterapi – en milstolpe i vår professions utveckling. Som profession har vi mycket att glädjas över. Detta till trots finns stora orosmoln. Den positiva utveckling vi ser i den nationella styrningen återspeglas i alltför liten grad i den vardag som många arbetsterapeuter möter. Det råder stor brist på arbetsterapeutisk kompetens och antalet lediga tjänster är rekordmånga. Vi står inför en kompetensförsörjningskris. Sveriges arbetsterapeuter behöver bli fler. Nuvarande antal grundutbildningsplatser räcker inte för att möta det behov som finns. Samtidigt ser vi just nu ett sjunkande söktryck till våra grundutbildningar. Här behöver vi alla hjälpas åt att mobilisera och sprida information och kunskap om vår fantastiska profession, så att fler personer – i alla åldrar och med olika bakgrunder – väljer att utbilda sig till arbetsterapeut. Den omfattande brist på arbetsterapeuter som råder över hela landet och inom i princip alla verksamhetsområden leder till att många upplever sitt arbetsliv som ohållbart. I förbundets senaste medlemsundersökningar uppger bara 1 av 10 att de fullt ut har arbetsförhållande som är hälsofrämjande och hållbara. Det är skrämmande siffror som indikerar en stor risk för stressrelaterad ohälsa och en kompetensflykt som ytterligare ökar bristen på arbetsterapeuter. Detta faktum riskerar att bli ett moment 22 som måste uppmärksammas innan det gått för långt. Sverige behöver fler arbetsterapeuter och Sveriges arbetsterapeuter behöver arbetsvillkor som är hållbara och en lön som motsvarar den kompetens vi har och det värde vi skapar för individer och samhälle. Ansvaret för att lösa detta faller tungt på våra arbetsgivare, men som fack- och professionsförbund är vi mer än redo att bidra. Det är vi som är experterna. Vi vet vad både dagens och framtidens arbetsterapeuter behöver. Överst på min önskelista inför den stundande julen står därför ett större ansvarstagande från våra arbetsgivare inom stat, regioner, kommuner och privata utförare, där de tillsammans med oss som fack- och professionsförbund på allvar verkar för att lösa den kompetensförsörjningskris vi befinner oss i. Under 2024 vill jag se orosmolnen skingras. Vi behöver bli fler ”Sverige behöver fler arbetsterapeuter och Sveriges arbetsterapeuter behöver arbetsvillkor som är hållbara och en lön som motsvarar den kompetens vi har och det värde vi skapar för individer och samhälle.”
6 De vetenskapliga råden bistår Socialstyrelsen med till exempel kunskapsunderlag, expertutlåtanden eller bedömningar, och medverkar vid brådskande frågor och ärenden inom myndighetens uppdrag. – Det känns jättekul. Det är ett ärofyllt uppdrag, så jag känner mig stolt. Jag är inte bara personligen glad utan jag är glad för arbetsterapi också. Det ligger verkligen rätt i tiden att vi får ett vetenskapligt råd för arbetsterapi, och ett för fysioterapi, så att vi tillsammans kan jobba för en kunskapsbaserad rehabilitering, säger Mathilda Björk, professor i arbetsterapi vid Linköpings universitet. Hon ser fram emot att bidra inom arbetsterapiområdet, majoriteteten av de cirka 100 vetenskapliga råden är läkare. Förhoppningen är att det ska stärka professionen, men även synliggöra rehabilitering i stort – så att fler människor får de insatser de behöver. – Att vi får vara med i diskussioner i framkant i Socialstyrelsens arbete kommer förhoppningsvis i förlängningen också att öka kvaliteten på den kunskapsbaserade rehabiliteringen vi kan erbjuda. Sveriges Arbetsterapeuters förbundsordförande Ida Kåhlin gläds åt att en arbetsterapeut nu för första gången tar plats bland de vetenskapliga råden. – Detta är ett viktigt och historiskt beslut som stärker arbetsterapin som profession och ämne, men även hela rehabiliteringsområdet ur ett nationellt perspektiv. Detta är något som vi i Sveriges Arbetsterapeuter arbetat mycket och länge för. Vi ser fram mot samarbetet med Mathilda Björk i hennes nya roll. katja alexanderson Arbetsterapeuter i Kronoberg lönesvarade flitigast Medlemmarna i Kronobergskretsen var bäst på att svara på årets löneenkät. Svarsfrekvensen i Kronobergskretsen stannade på 68,8 procent. Det var den högsta svarsfrekvensen bland förbundets 24 kretsar och Kronoberg tog därmed hem Kretskampen, före Gotland och Halland. – I år har vi lagt lite extra krut på att påminna våra medlemmar om att svara på löneenkäten, vilket verkar ha gjort susen. Vi har även ett årligt lokalt firande av Arbetsterapins dag, i år med temat ”God och nära vård”, där över 50 arbetsterapeuter var anmälda. Så generellt tror jag vi har många engagerade medlemmar i kretsen, säger Emina Malkoc, kretskommunikatör i Kronoberg. Kronobergskretsen tog ett kliv upp jämfört med förra året då siffran blev 61,5 procent. Gotland slutade tvåa medan förra årets vinnare Halland kom på tredje plats. Totalt svarade 58,4 procent av förbundets medlemmar på löneenkäten. – Nästa år hoppas vi på ett ännu bättre resultat, säger förbundssekreterare Åsa Ehinger. Saco lönesök kommer att vara uppdaterat med den nya lönestatistiken 10 januari. ¶ Första vetenskapliga rådet i arbetsterapi Mathilda Björk har blivit utsedd till Sveriges första vetenskapliga råd i arbetsterapi. Mathilda Björk är professor i arbetsterapi vid Linköpings universitet och nu också vetenskapligt råd i arbetsterapi. FOTO: KATJA ALEXANDERSON FOTON: MOSTPHOTOS Se upp för lurifaxar! Black Friday är avklarat och julhandeln är i full gång. Tyvärr är det en högtid även för bedragare som skapar falska nätbutiker och skickar bluff-sms om paketleveranser. Och tyvärr drabbas alldeles för många svenskar. Internetstiftelsen har tagit fram tips om hur du skyddar dig och blir bättre på att upptäcka bluffarna, läs på internetstiftelsen.se. Hur ont gör det? Smärta är komplext och påverkas av fysiologiska, psykologiska och sociala faktorer. Nu visar en studie från Lunds universitet att både män och kvinnor skattar sin smärtupplevelse lägre om det är en kvinna som frågar. Läs mer på lu.se, sök på genus smärta.
7 De stora förändringarna handlar om ändrade förkunskapskrav, ett nytt upplägg för utbildningen och ändrade specialistområden. Gemensamt för de sju nya specialistområdena är att de utgår från ”Aktivitet och hälsa”. – De nya områdena har ett tydligt och konkret fokus på aktivitet. Det blir synligt att man är specialist i just arbetsterapi och det gör det lättare att kommunicera värdet av specialisttiteln, säger Malin Curlo, kurs- och utbildningssamordnare på Sveriges Arbetsterapeuter. Specialistutbildningen består av tre moduler: en introduktionskurs, valbara kurser där magisterexamen ingår samt en avslutande professionskurs. Förbundet ansvarar för modul 1 och 3 som båda sker på distans. Modul 3 avslutas med en specialistföreläsning precis som tidigare. För att gå introduktionskursen, modul 1, krävs enbart att man har legitimation. Under kursen arbetar deltagarna fram en individuell studieplan och tar ut riktningen för sin specialistutbildning. Det finns ingen bestämd tidsplan för när man måste läsa modul 2 och 3, utan det avgör man själv. Malin Curlo hoppas och tror att det nya upplägget kommer att göra att fler arbetsterapeuter vill bli specialister. – Tröskeln blir lägre för att börja läsa till specialist och den nya utbildningen är mer framåtriktad än den gamla. Den ger möjlighet att fundera på vad man vill specialisera sig i, snarare än att pussla ihop redan avklarade kurser till en specialisering. För den som redan har en magisterexamen finns möjlighet att läsa modul 1 och modul 3 i ett svep, till ett paketpris. – Både medlemmar och icke-medlemmar får rabatterat pris på avgiften eftersom förbundet tycker att det är viktigt att så många som möjligt utbildar sig till specialist. Men medlemmar har högre rabatt och förtur vid antagningen. Förhoppningen är som sagt att det nya upplägget ska locka fler att söka till specialistutbildningen. – Att bli specialist ger redskap för det livslånga lärandet och är ett bra karriäralternativ för den som vill jobba med utvecklings- och förändringsarbete. Det behövs fler arbetsterapeuter som kan coacha och stötta kollegor samt driva utveckling, inte minst med tanke på omställningen till nära vård, säger Malin Curlo. Förbundsordförande Ida Kåhlin gläds åt premiären för förbundets nya specialistutbildning och är stolt över upplägget. Samtidigt välkomnar hon den nya statliga utredningen om behörighet, yrkesreglering och specialkompetenser inom vården, som bland annat ska se över behovet av att införa bevis för fler specialistkompetenser. – Ett ökat statligt ansvarstagande och reglering av specialisttitlar är något vi länge efterfrågat. Vi känner stort ansvar för specialistutbildningens utformning och avser arbeta nära utredningen när det gäller det, säger Ida Kåhlin. katja alexanderson Läs mer om den nya specialistutbildningen, antagningsregler och viktiga datum på arbetsterapeuterna.se/specialistutbildning. Lägre tröskel att läsa till specialist Stöd för anhöriga Ungefär var sjätte person i Sverige stöttar någon närstående på grund av sjukdom, hög ålder eller funktionsnedsättning. Och det påverkar deras hälsa till det sämre. Nu har Socialstyrelsen tagit fram nya kunskapsstöd om anhörigperspektivet i socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Du hittar det på kunskapsguiden.se 1,3 … miljoner svenskar har hälsobesvär av jobbet, det visar en ny undersökning från Arbetsmiljöverket. Det är var fjärde person som arbetar. Trötthet, fysisk smärta och värk är vanligast, men även oro och ångest. Mer på av.se. För två år sedan beslutade fullmäktige om en ny specialistordning – nu blir den verklighet. Ansökan öppnar i januari. ”Att bli specialist ger redskap för det livslånga lärandet.” MALIN CURLO FOTO: PONTUS WIKHOLM
8 För arbetsterapeuter som inte arbetar i ett smärtteam kan det vara svårt att veta hur man bemöter och stöttar personer med långvarig smärta på bästa sätt. Det vill arbetsterapeuterna Sara Algotson och Sara Ekström, som sitter med i det regionala processteamet för långvarig smärta i Västra Götalandsregionen, ändra på. Till vardags jobbar Sara Ekström inom primärvården på Rehab Kusten i Ytterby och Sara Algotson på smärtmottagningen på Angereds Närsjukhus. Processteamet, som består av många professioner från olika typer av verksamheter, har tagit fram en webbutbildning kring långvarig smärta. Den utgår från personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp för långvarig smärta hos vuxna, är uppbyggd av olika moduler och är öppen för alla som vill lära sig mer om långvarig smärta, oavsett var i landet man jobbar. – Vi vill att så många som möjligt ska kunna ta del av webbutbildningen och sprida kunskap om långvarig smärta, när vi på ett tvärprofessionellt sätt har fått ihop ett brett material om ämnet, säger Sara Ekström. Sara och Sara ser ett stort behov av utbildningen eftersom deras erfarenhet säger att kunskapen om smärta behöver bli bättre inom primärvården, även bland arbetsterapeuter. – Många smärtpatienter upplever att de hela tiden behöver strida för att bli trodda, säger Sara Algotson. De understryker att långvarig smärta är en egen diagnos, det vill säga att smärtan kan ses som en sjukdom i sig och inte som ett symtom. Och därför spelar det många gånger inte så stor roll vad den ursprungliga orsaken är, även om den självklart ska behandlas om möjligt. – Smärtsystemet har blivit överkänsligt. Då ökar oron, du blir mindre aktiv och utvecklar ohjälpsamma beteenden. Därför känns det så viktigt att förmedla vad långvarig smärta är, säger Sara Algotson. Hon fortsätter: – Det handlar om att lära sig att leva med långvarig smärta och hitta strategier för det: Vad vill jag att mitt liv ska innehålla, och hur kan jag anpassa mitt aktivitetsutförande för att få in det i livet? Och i webbutbildningen kommer balansen i vardagen in som en viktig bit. Båda Sarorna tycker att arbetsterapeuter har stor nytta av att gå hela utbildningen, inte bara delen om Vardagsbalans, eftersom den ger en bra bas att stå på och en helhetssyn. I förlängningen hoppas de att ökad kunskap inom primärvården kan leda till att färre personer utvecklar långvarig smärta. – Vi kan säkert hindra mycket ohälsa om de här patienterna tidigare i sin kontakt med vården känner sig lyssnade på och förstådda, och redan då kan få olika typer av insatser, avslutar Sara Ekström. katja alexanderson Sara Algotson jobbar på smärtmottagningen på Angereds Närsjukhus och Sara Ekström inom primärvården på Rehab Kusten i Ytterby. Lär dig mer om smärta En femtedel av alla vuxna i Sverige lever med långvarig smärta och i princip alla arbetsterapeuter som jobbar inom hälso- och sjukvården träffar dem i sin kliniska vardag – på rehabmottagningar, vårdcentraler, äldreboenden och specialistmottagningar. FOTO: PRIVAT ”Många smärtpatienter upplever att de hela tiden behöver strida för att bli trodda.” Utbildning: ”Långvarig smärta för all vårdpersonal utanför VGR” bit.ly/långvarigsmärta
Vi ger 100 procent! Hos oss ska dina pensionspengar växa. Men i osäkra tider kan det ändå kännas skönt att veta att vi har höjt garantin på din tjänstepension till 100%. Bra va? Gäller traditionell försäkring
10 PORTRÄTTET Rutor Dam Hon kan varken sitta eller gå. Bara stå stilla, mitt i rummet. Men inte på hälarna. Alla rörelser – allt bara river i kroppen. Mamman frågar om det finns något hon kan göra. Det finns det inte, men en biltur kanske ändå. Hon leder ut Nina till bilen och kör i väg. Då de stannar vid rödljusen börjar det slita i kroppen igen. De kör ut på landsbygden, långa landsvägar. Stannar inte, pratar inte. Bara åker, tittar ut, kanske i flera timmar. Och ett lugn kommer sakta tillbaka. Historien om hur mamman släpper allt och bara vill att hennes vuxna dotter ska ha det bra finns med i serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat från 2015. En scen hon också kort återkommer till i sin bok Rum utan titel. En bok helt utan teckningar. För egentligen tecknar hon ju. Tecknandet, och de små ritblocken, har följt med länge. Ofta som en ventil, ett ställe där ångesten kan pysa ut. Och det gör den. Nina Hemmingssons seriefigur och hjältinna – kvinnan med stora ögon utan pupiller – säger vafan hon vill. Bredbent och kaxigt sätter hon gubbarna på plats. – Hon kan vara jättejobbig, men jag tycker om att ha henne. Det skulle vara jävligt jobbigt att vara henne, man vill ju vara lite socialt smidig. Men det kommer på något sätt från mig själv och det är skönt att hon får säga det jag känner. Ninas läsare, och följare, är kvinnor 35–45 år, några äldre än så, och en del yngre och män. Men inga gubbar. Gubbarna finns på ex-Twitter och den scenen lämnade Nina för länge sen. Hon mådde inte bra av det. I dag är det Instagram som gäller. Och hennes över 56 000 följare gillar vad de ser. – De säger så fina saker. Att de blivit hjälpta och tröstade. Det är som en pågående liten konstutställning. Och ett snabbt mätinstrument för vad som går hem, men det är lite lurigt. Det stämmer inte alltid överens med vad jag känner. Varför är det tre gånger så många som gillar den där bilden? Men det bryr sig Nina inte om i sitt skapande. Hennes teckningar har aldrig följt strömmen. Bara för att ett inlägg får stor spridning kommer hon inte att försöka återskapa det. Hennes figur går sin egen väg. – Ganska ofta när jag tittar tillbaka i mina block blir jag förvånad. Jag vet inte vad jag tänkte eller vad det betyder. Också efter att rutan är publicerad kan någon säga vad den handlar om och då blir det så uppenbart. Då kan jag känna mig lite avklädd. Men ofta blir det bra när det är pinsamt på riktigt. Nina Hemmingssons minifigur av sig själv – den svarthåriga tjejen med tomma ögon – har levt i hennes rutor i över 20 år. Nu med mer färg, men fortfarande lika glad i djur, vin och ångest. ”Det skulle vara jävligt jobbigt att vara henne, man vill ju vara lite socialt smidig.” kk Text: Pontus Wikholm Foto: Josefine Stenersen
Nina Hemmingsson Jobbar som: Konstnär. Sitter med i Babels författarpanel, medarbetare på Aftonbladet. Familj: Tre barn 14, 16, 23. Pojkvän och Brorsan (en svart storpudel). Bor: I Midsommarkransen, Stockholm. Aktuell med: Almanacka 2024, Seriealbumet Skjut mig (2023), romanen Rum utan titel (2022), samlingsalbumet Evig inre kris (2021), utställningar. Nästa projekt: Skriver just nu på en ny roman, om två systrar.
Att teckna är ett ensamt jobb. Men Nina Hemmingsson har också ritat mycket med sina barn – ett schysst läge att prata då man är uppslukad av sitt och inte kollar på varandra hela tiden. PORTRÄTTET
13 Det pinsamma, och genanta, tar Nina tillvara. I stället för att sopa de svåra känslorna under mattan släpper hon ut dem i sitt block. Om det bränner till, finns det något där. – Jag satte tidigt upp en regel för mig: Om jag märker att det är pinsamt ska jag inte backa – utan dra det lite längre. Hon tror på begränsningar och gillar de tydliga ramarna i sina block. Att fylla en stor oljemålning är svårare. – Formen för teckningar och tecknade serier är mer drastiskt. Man måste skala bort så mycket. Det kan vara bökigt och frustrerande att få plats för allt, men då släpper tankarna. Efter 20 år och runt tio seriealbum blev det i fjol en bok. Hon hade för mycket att berätta för att klämma in det i en serieroman. Det hade blivit ytligare. Och många rutor, jättemånga rutor. Rum utan titel handlar om ett skevt förhållande och hur oerhört svårt det är att ta sig ur det. Huvudpersonen blir alltmer avstängd: ”… jag känner det i kroppen, i käkarna som spänns, i axlarna som dras upp ju närmare hemmet jag kommer.” Hon kan inte vara sig själv ens i sitt eget hem. Kan inte se sig i spegeln. – Det låter så hopplöst deprimerande – att inte kunna möta sig själv. Det finns bara en person som vet om att man låtsas. Och då får man liksom bryta med sig själv. För att kunna fortsätta. Men det är många som känt igen sig i den situationen och Nina har ett råd till dem, som kanske funkar. – Släpp in någon. Någon du är förtrogen med, som du inte behöver låtsas för. Men det är svårt, jag vet. Om man lever i en dålig relation och känner att man inte kan ta sig ur den. Då kan man inte heller säga det, för då erkänner man att man sitter fast. Då är det lättare att låtsas som att allt är okej. Nina träffade själv en psykolog som sa att det faktiskt går att leva avstängd, i år efter år. Hur obehagligt det än lät hjälpte det henne att släppa paniken att bara komma bort. Och i stället fokusera på det hon ville, och förlåta sig själv för att det tog sådan tid. Varken piller eller sprit har hjälpt henne, däremot tecknandet – och promenader. – Det låter så himla präktigt, men att röra på sig är den metod som funkat bäst för mig. Att gå långa promenader. Det är också en orsak att jag har hund. Jag måste ut, kan inte hoppa över det. Om jag märker att jag har lite ångest och går i en och en halv timme så är den borta. Däremot funkar det inte att träna hårt. Hon tror att den höga pulsen alltför mycket påminner om en ångestattack och triggar något hos henne. – Men om jag är i rörelse en längre tid och går hyfsat snabbt börjar tankarna röra sig lite skönare. Nina har aldrig fått stöd av en arbetsterapeut, men tror det hade varit bra att få hjälp med att strukturera. Men hon har byggt en värld där hon fungerar. Skriver upp i almanackan direkt, annars glömmer hon. – Samtidigt har jag ett jobb där jag inte behöver vara jättestrukturerad. Jag tror det är otroligt många konstnärer och författare som har olika diagnoser. Jag har ingen, men mina barn har det så jag tänker att jag kanske ändå har det. ”Jag satte tidigt upp en regel för mig: om jag märker att det är pinsamt ska jag inte backa – utan dra det lite längre.” kk
14 En strategi hon haft länge är att omge sig med pennor. I mängder. Överallt. – Ordningsamma blir nästan sura när jag säger det. De tycker det borde gå att ha ett ställe för pennor. Men det är min strategi – att omge mig med saker jag behöver. Men jag försöker. När jag märker att jag sprider pennor på ett ställe, i köket eller i hallen, så lägger jag dem i en kruka eller skål. Och så lägger jag ner pennor där, då och då i alla fall. Och blocket är alltid med. Det lilla A6-blocket. 10×15 centimeter ungefär. Större än så är inte hennes figurer. Hon försökte ha skilda block för text och bilder, men det gick inte. Det som ska ut fastnar i det block som råkar vara framför henne. Just nu ritar Nina mest enrutingar. En figur och en kort text. Mera färg än tidigare. Ofta är det hennes hjältinna, i hennes egen ålder, men också en del tanter. För Nina gillar tanter – utan pupiller. – När jag tecknar de som ligger närmast mig själv har de nästan aldrig några pupiller. Varken tjejerna eller tanter. Men om jag ritar en kille har han pupiller och är mer vanlig, men jag vet inte vad det beror på. Det blir inte så många killar ändå. Kvinnliga attribut, deras frisyrer och kläder, är roligare och oftast mer färggranna. Tidigare var hennes tanter också lite mer frisläppta och sa vad de ville. – Ibland när jag kommer på en formulering testar jag vad som händer om det är en tant som säger det. Det kan vara jätteeffektivt, men jag har ändrat mig lite. Jag tror fortfarande att tanters tankar kan vara väldigt konstiga och annorlunda, men de är kanske inte fullt så sexuellt aktiva som jag ville tro. I dag är Nina i ett bra läge i livet. Det går bra för henne. Hennes figur, alter ego och hjältinna kommer rimligtvis att åldras med henne. Men lite kaxigare och med mera rött läppstift, en bit utanför läpparna. Och småningom blir hon en tant. För Nina står inte still. Tvärtom gillar hon att vara i rörelse, och få det där lugnet i kroppen. – Jag har alltid tyckt om att köra bil, gärna långt och länge. Även om man inte rör kroppen så känner man liksom hastigheten. Att sitta bredvid är också så himla mysigt. Och det är lätt att prata i bilen. Man håller på med sitt – sitter inte och kollar på varandra och då blir det väldigt bra samtal. ¶ Nina Hemmingsson tecknar gärna röda läppar på sin hjältinna – och ofta en bit utanför. Instagram: @ninahemmingsson Ninas sommarprat 2015: sverigesradio.se/avsnitt/571821 PORTRÄTTET
15 Gunilla Wallengren är medaljör i Parafriidrott. När hon tränar använder hon ett Elastiskt band från Bodypoint www.heamedical.se
16 HALLÅ DÄR! BILDER: MOSTPHOTOS Varför börjar du plugga till arbetsterapeut som femtioåring? – Redan 2008 när jag bodde i Skottland blev jag erbjuden att jobba 50 procent på strokeavdelning och plugga till arbetsterapeut på 50 procent, men när jag blev gravid ville de ge platsen till någon annan. Jag flyttade tillbaka till Sverige 2009 och sökte till Luleå 2011 och kom in, men insåg att det inte skulle fungera som ensamstående med två små barn. I stället utbildade jag mig till specialistundersköterska och fick jobb på arbetsterapin i Falun. Där har jag varit sedan dess. Jag frågade tidigt om de kunde betala min utbildning, men det gick inte. Åren gick och nu fick jag frågan av chefen för arbetsterapin om jag ville plugga tre år med studielön. Var det självklart att tacka ja till erbjudandet om studielön? – Jag är så pass gammal att jag fick fundera en stund. Men i dagens läge ska vi ju jobba till vi dör, tänkte jag säga. Så det var väl lika bra. Det är ju många år kvar innan jag får gå i pension … så på den vägen är det. Berätta om upplägget … – Det är ett liknade upplägg som sjuksköterskorna har. Jag får studielön månadsvis tills utbildningen är klar. Efter examen förbinder jag mig att jobba för Region Dalarna lika många månader som jag fått studielön. De kan placera mig var som helst där det saknas arbetsterapeuter, så jag kanske inte hamnar på min nuvarande arbetsplats. Men jag hoppas att det blir här hemma i Falun eftersom de vet att jag i annat fall skulle byta jobb när de tre åren gått. Hade jag varit precis i början av mitt yrkesliv vet jag inte om jag hade nappat på erbjudandet – då hade det känts svårare att låsa upp sig så länge. Hur är det att plugga? – Det är lyxigt att kunna sitta hemma, i lugn och ro. När man jobbar på lasarett är det stressigt och mycket hela tiden – här lullar man runt i raggsockor och har tid att fundera på saker, läsa böcker. Vi kör ju Zoom och man får vara i sina smågrupper. Det är fantastiskt roligt. katja alexanderson … Marie-Louise Holton som läser första terminen på Luleå tekniska universitet med studielön från Region Dalarna. FOTO: DANIEL JOHANSSON Jobbet & jag Senaste numret av Forte Magasin handlar om hur vi skapar ett meningsfullt och hållbart arbetsliv för alla. Hur möter vi digitalisering, grön omställning och den demokratiska utvecklingen? I det populärvetenskapliga magasinet kan du också läsa om andra av Fortes forskningsprojekt inom hälsa, välfärd och arbetsliv. Ladda ner på forte.se, där går det också att beställa en pappersprenumeration. Fullmäktige I november 2024 är det återigen dags för fullmäktige – förbundets högsta beslutande organ. Yoga för magen För unga kan dans och yoga vara ett sätt att förbättra psykisk ohälsa. En studie från Lunds universitet visar att aktiviteterna hjälpte mot magont och stress hos flickor. Men det är svårt att veta vad som är orsak och verkan. Många saker kan spela in, som gruppgemenskapen. Läs mer på vetenskaphalsa.se Rätt insatser från början med kunskapsstöd Nu finns det ett nytt kunskapsstöd som ska stödja hälso- och sjukvården att arbeta systematiskt, samordnat och patientsäkert med sjukskrivning och rehabilitering. – I de flesta fall är patientens sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess oproblematisk. Ibland är processen mer komplicerad och då kan bristerna få större konsekvenser. Vi har med hjälp av många olika experter förtydligat processen för det försäkringsmedicinska arbetet och också förtydligat roller och ansvar både inom hälso- och sjukvården och mellan hälso- och sjukvården och andra involverade aktörer, säger Anders Berg, enhetschef på Socialstyrelsen, i ett pressmeddelande. Han fortsätter: – Det är viktigt att alla, inklusive patienten, vet vem som ansvarar för vad. Mer på socialstyrelsen.se. Kavla upp för en livsviktig julklapp Inför jul- och nyårshelgerna brukar det råda brist på blod. Så passa gärna på att göra en insats för dina medmänniskor och kavla upp ärmen. Varje vardag fram till jul behöver 1 600 blodgivare ge blod för att fylla på lagren. Läs mer på geblod.nu. Forte magasin november 2023 Populärvetenskaplig läsning från forksningsrådet Forte nov 2023 ARTIFICIELL INTELLIGENS Din kollega eller konkurrent? ”ALLT SER FINT UT” Kvinnor får kämpa för rätt vård PÅVERKAR REKLAM VAD VI ÄTER? Barn hjälper forskare i nytt projekt JOBBET &JAG Hur skapar vi ett meningsfullt och hållbart arbetsliv för alla?
17 KONFERENS Optimerad strokerehabilitering 19-20 mars 2024 | Stockholm eller på distans Välkommen till konferensen där du får ny kunskap, praktiska verktyg och inspiration för en framgångsrik strokerehabilitering! Kognitiv rehabilitering Hjärntrötthet Senaste forskningen Årets julgåva skänker vi till UNHCR, FN:s flyktingorgan, till människor på flykt från krig och konflikter. Med önskan om en riktigt god jul och ett gott nytt år!
TEMA: UNG Lek är en rättighet för alla barn. Men hur ser vi på lek, egentligen? Mål eller medel? Och hur är en bra lekplats? Vad tycker barnen och hur tar vi reda på det? Möt arbetsterapiforskaren Maria Prellwitz i ett samtal om vad som inkluderar barn i lek – och vad som utestänger. Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf 18
19 Här & nu kk Tiden försvinner. Rummet likaså. Lek är mäktigt. Och en rättighet för barn. Alla barn. Det slår artikel 31 i Barnkonventionen fast. – Lek kommer inifrån – och den fria leken skapar barnet självt, för lekens egen skull. Lek är socialt, och någonting som vi människor faktiskt gör och delar med alla däggdjur. Det är ett sätt att lära sig och utvecklas, säger Maria Prellwitz, biträdande professor i arbetsterapi vid Luleå tekniska universitet. Lek och vad som inkluderar eller utestänger barn från lek är centrala teman i hennes forskning. Hon leder bland annat den svenska delen av det stora EU-projektet P4Play, ett samarbete mellan universitet i Irland, Sverige, Skottland och Schweiz. Projektet har fyra delar: People, Place, Policy och Practice. Place är Maria Prellwitz huvudspår och handlar om lekplatser och lekmiljöer. Forskningen inom de andra områdena undersöker bland annat policyer och styrdokument kopplade till lek samt kulturella och sociala perspektiv på lek. En viktig aspekt i forskningen är att göra barns röster hörda, alla barns. – Man talar om ”seldom heard children”. Det är inte bara barn med funktionsnedsättningar, utan även barn i socioekonomiskt utsatta områden och marginaliserade grupper. Dessutom tar man sällan med yngre barn i forskning. Risken är att man bara involverar barn som är så pass stora att de inte kommer att vara på lekplatsen. Man vågar inte riktigt gå ner i åldrarna. När det gäller att lyssna på barns tankar kring lekplatser tycker Maria Prellwitz att Sverige har mycket att lära av bland annat Irland. Där är kraven på att göra barn delaktiga vid utformningen av lekplatser betydligt hårdare än i Sverige. – Vad är det som ger en lekplats lekvärde? Det försöker vi i P4Play ta fram instrument för att ta reda på – ur barnens perspektiv. Hon trycker på vikten av att på allvar lyssna på barns åsikter och synpunkter. – Det gäller att skapa processer och arbetssätt som involverar barn och gör dem delaktiga, så att de kan och vågar uttrycka sig. Så att man inte bara checkar av en ruta och säger att nu har vi frågat barn och sedan går vidare. ”Den fria leken skapar barnet självt, för lekens egen skull.”
20 Och det finns mycket att göra. Dagens lekplatser är väldigt strömlinjeformade, ofta med fokus på fysiska aktiviteter. Gungor, rutschkanor, klätterställningar. Och de ser nästan likadana ut oavsett var i västvärlden du befinner dig, även om Maria Prellwitz på senare år noterat ett ökat intresse för att ta vara på det lokala i utformningen. – Likriktningen gör lekplatserna tråkigare, och till viss del skapar det ett bristande intresse. Vi bygger säkra lekplatser, men gör dem inte socialt mer tillgängliga. Jag tror man mer behöver se lekplatser som sociala mötesplatser och bygga utifrån det. I sin tidigare forskning har hon intervjuat barn med och utan funktionsnedsättningar om vad de gör på lekplatser. Det visade sig att barn utan funktionsnedsättning oftare berättade om vad de lekt – monster och häxor, mamma-pappa-barn, affär, skola – medan barn med funktionsnedsättningar sa att jag ”sitter på en gunga” eller ”åker ner för rutschkanan”. – För mig leder det tankarna till skillnaden mellan occupation och activity. I P4Play har forskningen också visat att lekplatser som är byggda för att vara tillgängliga och inkluderande ofta inte blir det i verkligheten. Barnen möts inte över gränserna utan använder lekplatsen parallellt. Barn med funktionsnedsättningar tittar också oftare på när andra barn leker, snarare än deltar i lekandet. Maria Prellwitz konstaterar att det ibland blir fel fast man vill väl. Hon tar rullstolsgungor som exempel. Ofta står de separat, en bit ifrån de andra gungorna. – Sedan inser man att det finns en klämrisk och låser fast gungan – och så måste den som vill gunga gå och hämta en nyckel, på ett kontor som inte har öppet lördagar och söndagar … och så står den bara där. Dessutom är kanske inte det viktigaste att kunna gunga. Då tror jag ”fågelbogungorna” är mycket bättre. Då har man både mötesplatsen och gungandet. Vi behöver bygga så att barnen kan var nära varandra. Hon fortsätter: – Lekplatser är en otroligt komplex miljö. Det finns inte en enkel lösning. Det ska vara säkert. Det ska vara socialt. Spännande, men ofarligt … I sammanhanget kan man fundera på hur säker en lekplats måste vara. Är det okej att ramla och slå sig lite ibland? – Det finns forskning som visar att barn behöver ”Fågelbogungorna är mycket bättre. Då har man både mötesplatsen och gungandet.” MARIA PRELLWITZ FOTO: PRIVAT TEMA: UNG
21 People, Place, Policy & Practice k P4Play är ett EU-finansierat doktorandprogram i arbetsterapi och aktivitetsvetenskap med fokus på att möjliggöra lek. Det är ett samarbete mellan universitet i Sverige, Schweiz, Irland och Skottland. k Forskningsprogrammet är uppdelat i fyra områden av lek: People, Place, Policy och Practice. Det övergripande målet är att utveckla ny kunskap om lek och effekterna av fysiska, sociokulturella och politiska miljöer på lekutbudet samt utveckla innovativa lösningar för att ta itu med hinder och tillhandahålla lösningar för lek i olika samhällsmiljöer för att gynna barn, familjer och samhällen. Läs mer på www.p4play.eu träna och utmana sig. Testa sina gränser, säger Maria Prellwitz och konstaterar att säkerhetstänket också syns i att det geografiska området barn får röra sig fritt på har krympt de senaste årtiondena. I dag får många lite yngre barn knappt vara ute på gården och leka själva, än mindre på egen hand utforska grannskapet. Hon tycker att arbetsterapeuter har mycket att bidra med vid utformningen av lekplatser, inte minst för att främja den sociala miljön och delaktigheten. – Jag ser ingen annan yrkesgrupp som har just kunskapen kring aktivitet – men då måste vi verkligen ta aktiviteten lek på allvar och fokusera på lek för lekens egen skull. Hon konstaterar att arbetsterapeuter ofta lyfter fram att lek är barnets viktigaste aktivitet, men trots det visar forskning inom P4Play att leken ofta används som medel i träning snarare än som ett mål i sig. Att man under lekfulla former övar finmotorik, kognition och andra färdigheter som ska göra det bättre och enklare för barnet i framtiden. Att man jobbar för ett sen. Inte för den fria lekens skull – här och nu. – Stödjer vi arbetsterapeuter barn i att kunna vara delaktiga på en lekplats? Stöttar vi dem i att komma dit och interagera med andra? Ska vi verkligen vara trogna aktivitetsbegreppet tänker jag att det är den fria leken som barnet själv väljer som ska vara i fokus för arbetsterapi. ¶
22 TEMA: UNG Thearni Thevaranjan slänger en blick på mobilen som vilar på bordet på Lundafiket. Den håller sig tyst. Hon har stängt av notiserna, delvis som en följd av resultaten som hon och Kajsa Bengtsson fick genom sin kandidatuppsats våren 2023 vid Lunds universitet: Unga kvinnors upplevelse av att använda sociala medier i deras vardagliga liv – en kvalitativ studie. Hon har tidigare periodvis begränsat sin digitala aktivitet, men intervjuerna fick henne att reflektera ännu en gång. – Vi reagerade starkt på resultaten: de var i genomsnitt fem timmar på sociala medier. Det här var också en aha-upplevelse för deltagarna själva när de började fundera. Tidsuppfattningen försvinner – det har vi konstaterat. Kajsa Bengtsson, som bor och jobbar i Göteborg, instämmer på telefon. – Det mest centrala var hur stor del av deras vardag som upptogs av sociala medier – när de vaknade, när de åt och även när de satt och pratade med en kompis i mobilen. Många svarade att ”sociala medier bara finns där”. När deltagarna under intervjun reflekterade över sitt användande visade det sig vara mer än vad de först angett, vissa hade mer insikt och vissa mindre. – För att få ett bra och hälsosamt liv behöver man ha en balans mellan aktiviteter och att tappa tidsuppfattningen kan leda till en obalans, som man kanske inte uppmärksammar, säger Kajsa. Thearni och Kajsa är 24 respektive 26 år. Deras personliga erfarenheter av sociala mediers för- och nackdelar var en anledning till att de var nyfikna på Vad händer med vardagen när mobilen ständigt hänger med och livet pågår på sociala plattformar? En ny kandidatuppsats uppmärksammar hur unga kvinnor använder sociala medier och hur det påverkar deras aktivitetsmönster. Text: Anki Wenster Foto: Mostphotos Life is likes?
området, samtidigt som de ville undersöka aktivitetsperspektivet i förhållande till sociala medier. Det var också viktigt med helhetssynen – och att beskriva både de negativa som positiva upplevelserna av att använda sociala plattformar. –Det är bara nio kvinnor i gymnasieåldern i undersökningen, men den ger ändå en bild av hur det ser ut, säger Thearni. Att vara uppdaterad och inte missa information var en huvudanledning till att använda sociala medier – och att inte vara på sociala medier beskrevs av flera som: ”Det känns som att leva under en sten”. I studien framkom underkategorier som visade en rädsla för utanförskap och negativ påverkan på självkänslan. Sömnen påverkades också negativt på grund av scrollande på mobilen. Studien visade att det var svårare att hålla fokus på vardagliga aktiviteter eftersom sociala medier påverkade uppmärksamheten och det ledde till att aktiviteter avbröts eller inte startades. Med en av deltagarnas ord: MAJA TRELLID, 20 ÅR. Använder mest: Snapchat, därefter Tiktok och Instagram – Jag har funderat på det. Det är lätt att hålla kontakt med vänner. Men man blir lätt distraherad om man ska göra någonting som att lyssna på musik eller plugga. Så fort jag hör något plinga så måste jag kolla. Det gör jag automatiskt. Det kan vara alltifrån mess till Snapchat och Instagram. Sen är det ju det att man har mobilen med sig överallt, jag är väldigt beroende av den – och så är det ju för många i min ålder. ALMA TÖRNLYCKE, 22 ÅR. Använder mest: Instagram, Facebook, Pinterest och Messenger – Det är nog främst på två olika sätt jag interagerar med sociala medier. Sociala medier gör det möjligt att hålla kontakten med vänner jag annars kanske inte kunnat hålla kontakt med. Det andra är ett konstant flöde av information, nyheter och trender som både kan inspirera, men också sätta press på mig angående sådant som utseende, kläder och liknande. ENERJESA TAHIRAJ, 22 ÅR. Använder mest: Instagram och Tiktok – Sociala medier påverkar mig både positivt och negativt. Jag får mycket inspiration kopplat till livsstil, matlagning, träning och mode. Samtidigt kan jag känna en viss press i att jag måste hålla mig uppdaterad med alla nya trender, och att jag ska både vara och klä mig på ett visst sätt för att ”passa in”. Men som helhet tycker jag att sociala medier är kul och så länge jag använder det just för underhållning så tror jag på att man kan använda det på ett sunt och hållbart sätt. Hur påverkar sociala medier din vardag? kk 23
TEMA: UNG ”Det tar mycket tid som vi hade kunnat lägga på att plugga i stället, men jag håller hellre på med mobilen även om jag vet att jag behöver plugga. Jag får ingenting gjort, inte så mycket i alla fall. Jag ligger efter ganska ofta med uppgifter och sånt när vi har mycket.” Men resultatet speglade även det positiva med sociala medier. – Hur sociala medier påverkar aktivitetsval behöver inte vara negativt. Flera av deltagarna hittade en hobby som gav flow, många började virka. Och personer som var introverta upplevde en positiv social interaktion och kände sig mindre ensamma, säger Thearni. ”Det är väl mycket så jag kan vara väldigt kreativ … jag ser en video på någon som pysslar med någonting och känner att nu går jag och gör det och då kanske jag går och köper några saker för att kunna pyssla med det.” Enligt undersökningen Svenskarna och internet 2023 är sociala medier den viktigaste nyhetskällan för unga och det var också tydligt i deras studie. – Flera deltagare hade börjat engagera sig i jämlikhets- och politiska frågor tack vare att de inspirerats av sociala medier, och det var jätteroligt att höra. Nyligen fick de ta emot Sandblomstipendiet, ”för berömvärda projekt inom området medicin och humaniora”, vid Lunds universitet och en summa på 10 000 kronor, som en bekräftelse på att området ses som viktigt. – Vi blev väldigt glada för det. Man kan inte bortse från att sociala medier spelar en stor roll i mångas liv och kan påverka hälsan negativt. Men även försöka se sociala medier som ett hjälpmedel och fundera över hur det kan användas på ett bättre sätt i vardagen, säger Thearni. Nya sociala plattformar tillkommer hela tiden och utvecklingen går snabbt och hon tycker det är viktigt att diskutera och utbyta erfarenheter med kollegor om hur de sociala medierna fungerar. Det går att se samband mellan omfattande användande av sociala medier och psykisk ohälsa, det visar bland annat undersökningar som gjorts av Statens medieråd. Thearni understryker att arbetsterapeuter har både kunskapen och redskapen för att jobba förebyggande, exempelvis i skolvärlden och på bup. –Vi är duktiga på att bryta ner aktiviteter. Grunden till att skapa en relation är bemötandet, och förstå att sociala medier är en del av vardagen för många man möter i vården. Och om man inte har kunskapen medge ”jag har noll koll på sociala medier, kan du berätta hur din vardag ser ut?” Det är lugnt på kaféet, här råder datorförbud, och Thearnis mobil är fortfarande tyst och plingar bara till vid mess. En och en halv timmes ostörd ”samtalsaktivitet” har passerat. Att stänga av notiserna beskriver hon som en stor positiv förändring. Hur har det påverkat dig? – En lugnare vardag absolut, säger hon bestämt. Jag är medveten om hur mycket tid jag lägger på sociala medier och är mer okej med att ha tråkigt. Hon skrattar. – Man är ju beroende. ¶ ”Flera av deltagarna hittade en hobby som gav flow, många började virka.” ”Många svarade att sociala medier bara finns där.” THEARNI THEVARANJAN KAJSA BENGTSSON FOTO: ANKI WENSTER FOTO: PRIVAT Unga kvinnor & sociala medier Kandidatuppsatsen visade att sociala medier var en stor integrerad aktivitet i de unga kvinnornas vardag. Neg: Självkänslan påverkades negativt av skönhetsideal. Aktiviteter prioriterades bort. Sömnen påverkades. Pos: Snabb informationsinhämtning, underhållande och möjlighet att hålla kontakt med släkt och vänner. Ökat intresse för kreativa aktiviteter, vegetarisk mat och second hand samt engagemang i samhällsfrågor. ”Unga kvinnors upplevelse av att använda sociala medier i deras vardagliga liv” av Thearni Thevaranjan & Kajsa Bengtsson, Lunds universitet Svenskarna och internet Till sociala medier räknas internettjänster, appar och webbplatser där människor kan interagera med varandra och skapa eget innehåll. k Personer födda på 2000-talet är mest på Youtube och därefter Snapchat och Tiktok. k Personer födda på 1900-talet är mest Facebook och därefter Instagram och Youtube. Källa: svenskarnaochinternet.se 24 FOTO: ANKI WENSTER
25 De sociala plattformarna är en del av våra liv och påverkar vår vardag. Om detta råder ingen tvekan. Lena-Karin Erlandsson tycker det är viktigt att man som arbetsterapeut har en förståelse för att många aktiviteter i dag utförs i samspel med sociala medier. – Sociala medier finns med som ett inslag i många av de aktiviteter vi gör, som att ta selfies under träning, redigera bilderna, uppdatera Instagramkontot och se hur många likes man får. I sin forskning har hon bland annat visat att kvinnor som blev störda och avbrutna i sina huvudaktiviteter hade högre risk att drabbas av ohälsa och lägre livskvalitet. Lena-Karin Erlandsson har även varit delaktig i att ta fram gruppbehandlingsprogrammet ReDo. Hon säger att aktiviteter, oavsett om det handlar om de dolda som vi gör på ”autopilot” eller huvudaktiviteter, påverkas av hur och på vilket sätt vi använder sociala medier. Vilken konsekvens det får beror på hur medveten man är om vad och hur man gör i sin vardag. – De dolda aktiviteterna kan vara utrymmen där man kan uppdatera sig i det sociala medieflödet utan att det innebär avbrott, exempelvis när man sitter på bussen till jobbet. Hon tror att sociala medier kan göra att man tappar fokus och det påverkar aktivitetsutförandet. Det finns en risk för att det kan störa flödet av dolda aktiviteter. I förlängningen kan behovet av att vara uppdaterad på sociala medier övergå till att dominera vardagen – och att synas och agera i flödet vara det som är och blir huvudaktiviteten. Det i sin tur innebär att det finns mindre, eller inget, utrymme för andra huvudaktiviteter. Lena-Karin Erlandsson betonar att hur man skattar sin hälsa och upplever sin aktivitetsbalans är subjektivt. I dag är sociala medier vanligt bland unga, och om det blir ett problem handlar det om att diskutera och i dialog guida personer att få syn på hur sociala medier används. – Som arbetsterapeut måste man leta, och exempelvis i en genomgång av en aktivitetsdagbok fråga – hur och på vilket sätt sociala medier används. Då kan personen bli medveten om de där timmarna av scrollande på sociala medier som bara försvunnit. Enligt henne finns det en problematik med delaktigheten i sociala medier eftersom effekten av det man gör till stor del värderas genom de reaktioner man får från andra. – Om något blev bra kan inte uppskattas förrän man får återkoppling från följare. När vardagens huvudaktivitet är att synas och uppdatera sig själv i olika mediala sammanhang riskerar man även att förlora möjligheten att uppleva det man faktiskt gör, oavsett om det är en huvud- eller dold syssla, betonar hon. Det viktiga tror jag är att vara medveten om att det kan bli ett slags filter mellan mig och mitt görande. Kandidatuppsatsen (se artikel på föregående uppslag) lyfter också fram positiva delar med sociala medier och Lena-Karin Erlandsson instämmer. Det finns användare av sociala medier i alla åldersgrupper. – Sociala medier ger också möjlighet till exempel för många med funktionshinder att agera i en social kontext som de annars står utanför. Använder du själv sociala medier? – Jag är en passiv åskådare. Jag har ett Facebook-konto men lägger aldrig ut någonting där eller på Instagram, det handlar om att jag inte vill synas i dessa sammanhang. Sån är jag. Anki Wenster ”Sociala medier är ett samhällsfenomen. Det är roligt att det tas upp i en kandidatuppsats,” säger Lena-Karin Erlandsson, professor i arbetsterapi och akademichef för Hälsa och Välfärd vid Högskolan i Halmstad. Lena-Karin Erlandsson är själv en ”passiv åskådare” på sociala medier, men en och annan selfie blir det. Så formar sociala medier vardagens aktiviteter
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=