KRÖNIKA Jag sväljer förtreten – tyvärrmed vatten Tänk om det är såatt onda människor medmakt ser till att vi inte fårdenmedicinvi behöver. ’’ Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen Nää… säger apotekstanten och petar myndigt upp glasögonen på näsan. – Levocar verkar vara slut hos leverantören. Kommer i april står det. Så där sa de för två veckor sen också, och tre veckor innan det, och nu börjar det sina i pillerförrådet. – Vi kan ju alltid byta ut mot en annan leverantör så du får en snarlik variant, fortsätter hon. Det hade varit ok om det varit någon av de andra 15 sorterna jag knaprar i mig varje dag men Levocar har funkat så bra och jag kan svälja den utan vatten. Jag har provat andra men endera så funkar de inte lika bra på min mr P, går inte att svälja utan vatten, eller så är det jättebesvärliga förpackningar. På grundreceptet står det Sinemet och den funkar också men brukar vara för dyr för att den ska ingå i högkostnadskortet. – Du kan be din läkare skriva att den inte får bytas ut… Apotekstanten kom till liv igen. FÖR ATT INTE bli otrevlig måste jag påminna mig själv om att hon, apotekstanten, inte kan hjälpa att min medicin inte finns och jag lyckas faktiskt hejda min syrliga kommentar som jag visste att jag skulle ångrat direkt om den hade hoppat ut. När jag kommer hem ringde jag neurologen, och tro det eller ej, jag lyckades inte bara att komma fram utan även få prata med en mycket positiv sköterska som lovade att informera doktorn. En vecka senare har jag ett recept på Sinemet som inte får bytas ut och jag är mycket tacksam. Tyvärr hade de gjort om tabletten så att den inte går att svälja utan vatten. Men ok, man kan inte få allt. Nu borde jag väl vara nöjd och glad. Eller hur? MEN DET ÄR något som svider. Något som ligger där och oroar. När jag kommer på det får jag en käftsmäll som heter duga. Tänk om det är så att onda människor med makt ser till att vi inte får den medicin vi behöver. Som världen ser ut dag så är det fullt möjligt. Nä… Nu får jag sluta, nu höll jag på att dras in i det tråkigaste av alla symptommed denna sjukdom: oron. Jag oroar mig för allt. Ska jag till badhuset med barnbarnen är jag rädd för att någon av gullvipporna ska halka och slå ut tänderna på det hårda halkiga golvet. När jag ska duscha oroar jag mig för att vattnet ska ta slut när jag står där med lödder på kropp och i hår. Det finns ingen måtta på dumheterna. Men som tur är vet jag om att det är helt uppåt väggarna. JAG KANSKE SKA kolla om det finns någon medicin för detta, ett piller jag kan ta och som sedan när jag blivit beroende av det tar slut hos leverantören… Skojar bara.« NR 1 2023 PARKINSONJOURNALEN 21 Slut hos leverantör
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=