KRÖNIKA Mr P gör livet tufft – och spännande Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen Aj aj aj … Vem har varit inne i mitt sovrum i natt och kört över mig med en ångvält minst 120 gånger? Fy va nedrigt, jag sov faktiskt, hade inte en chans att försvara mig. När jag vaknat lite mer inser jag att det är Mr P som pockar på uppmärksamheten och jag känner att det är inte så mycket att säga om det, han har varit lugn ganska länge nu. Jag försöker ta mig upp ur sängvärmen men det går dåligt, båda benen sover fortfarande. Ho ho, dags att vakna! Jag välter benen över kanten och en bedövande smärta sprider sig från nacken och ned längs ryggen. SOM JAG SAGT tidigare skyller jag allt elände jag råkar ut för på Mr P, men det här känns inte som om han är skyldig till, snarare är det en dålig sovställning som är boven. Jag tar mig till badrummet tack vare en riktig tjurskallighet och ett mindre begåvat språk. Nu ska jag bara in i duschen så kommer allt att ordna sig. Och visst känns det bättre när det varma vattnet gör sitt jobb och mjukar upp det stela krôppastôllet, men jag är inte helt nöjd. Jag ska ta prover i dag och jag bestämmer mig för att gå dit, en promenad på vanligtvis 30minuter men i dag behöver jag nog det dubbla som det verkar. In med frukost, på med kläder, allt går i slowmotion. Som tur är har maken gått till Friskis så jag är ensam hemma och kan bete mig hur klumpigt som helst utan att bli generad, det är lättare att kämpa utan publik. Äntligen ute i friska luften, vinglig som en nyfödd kalv men i upprätt ställning. Jag hinner bara utanför porten så möter jag grannen. Hon pratar med mig och när jag ska svara märker jag att munnen har gått i strejk. Inte ens jag själv hör vad jag säger och grannen gjorde det definitivt inte. Hon ser lite generad ut, inte så konstigt när man träffar på nya grannen, det vill säga jag, som verkar full på blanka förmiddagen. Jag orkar inte förklara så jag avslutar det hela med ”ha en trevlig dag” innan jag vinglar iväg. Promenaden tog lite längre tid för att Mr P lade sig i. Men det var inte så farligt som jag trodde, 43 minuter. PROVTAGNINGEN GICK ovanligt smidigt. Vinst på första försöket vilket inte hör till vanligheterna. Upptäckte till min stora belåtenhet att nu hade Mr P dragit sig tillbaka så promenaden hem gick på 30minuter, och när jag kom hem gick jag upp till grannen och bjöd henne på fika. Där berättade jag hur det hängde ihop och hon blev märkbart lättad. Jag konstaterar att livet inte är så lätt …men riktigt spännande.« NR 2 2023 PARKINSONJOURNALEN 21 Hon ser lite generad ut, inte så konstigt närman träffarpånya grannen, det vill säga jag, somverkar full påblanka förmiddagen. ’’
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=