NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 17 Teuta Hatipi minns den där annonsen från Parkinsonförbundet: – Jag trodde att Parkeringsförbundet sökte en administratör. Där ser man, i Sverige finns det föreningar för allt, tänkte jag. Sedan läste jag lite noggrannare och förstod att det handlade om Parkinson och inte parkering, skrattar Teuta. I Kosovo fanns det inte några patientföreningar, där var det familjen som hade den uppgiften. Det är 14 år sedan nu som hon började arbeta på förbundets kansli som administratör. – Jag blev så lycklig när jag fick jobbet! Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Det var Gunn Franzén Ljung, dåvarande generalsekreterare, som anställde mig. – En av mina viktigaste arbetsuppgifter är att ta hand om förbundets medlemsregister. Det är en central funktion för alla våra föreningar. Där finns alla medlemmars kontaktuppgifter och jag hjälper föreningarnas registeransvariga med att ta fram statistik, adressetiketter och göra e-postutskick. Jag känner mig som spindeln i nätet och uppskattar verkligen samarbetet med alla registeransvariga. I skrivande stund hjälper jag styrgruppen för Yngre Parkinson med administration och planering inför höstens träff för våra yngre medlemmar. (Se reportage på sidorna 4–5). TEUTA HATIPI OCH hennes familj lämnade Kosovo i maj 1991 på grund av den politiska situationen. Det var strax innan kriget bröt ut den sommaren. Nu har hon levt halva sitt liv i Sverige. – Det känns lite märkligt. När jag kom till Sverige trodde jag att jag skulle återvända hem om sex månader, säger hon. När hon kom hit tyckte Teuta att Sverige var ungefär som hon tänkt sig. Hon hade läst böcker om Sverige, lyssnat på ABBA och sett flera Bergmanfilmer. – Jag tyckte att svenskarna var väldigt snälla och hjälpsamma, men till skillnad från hur det var i Kosovo när jag växte upp, så måste man för att få hjälp först fråga svenskarna om det. Jag var inne på Domus i flera dagar och letade efter fetaost, men hittade den inte. Till slut tog jag mod till mig och frågade och då kom halva personalen och hjälpte till! PÅ FRITIDEN BRUKAR Teuta resa. Det blir resor runt om i Europa tillsammans med väninnorna, till släkten i Pristina, och på senare tid en hel del resor till Schweiz där barnbarnet Jon bor. – Efter alla år på Parkinsonförbundet har jag har känt att det finns en parallell och likhet mellan den krishantering som krävs av våra medlemmar som får en parkinsondiagnos, och deras anhöriga, och min egen upplevelse av att behöva lämna allt, mitt land, min familj och mina vänner och bli flykting. – Att se allt det goda och viktiga arbete som medlemmarna gör för varandra och sig själva i förbundet har fått mig att bli en bättre människa.« När Teuta Hatipi såg jobbannonsen från Parkinsonförbundet trodde hon att det var ett förbund för parkering, Parkeringsförbundet! Sedan läste hon mer noggrant. Nu har hon varit parkerad på förbundets kansli i 14 år. TEXT ANNA WEDIN FOTO JENNY LUNDSTRÖM Teuta vår klippa på kansliet TEUTA HATIPI w Namn: Teuta Hatipi w Född: 27 mars 1959 i Kosovo w Familj: Make, två vuxna barn och ett barnbarn w Bor: Kista i norra Stockholm, flyttade till Sverige från Kosovo 1991 w Utbildning: Civilekonom w Fritidsintressen: Resor, promenader, TV, mest sport och deckare w Språk: Albanska, turkiska, svenska, engelska och serbo-kroatiska w Tidigare arbeten: Tolk, lärarassistent, administratör på Upplandspaj, löneassistent på Försvarsmakten w Parkinsonförbundet: Anställd sedan 2009. PORTRÄTTET Teuta Hatipi på besök i barndomshemmet i Pristina. FOTO: ZANA REXHA
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=