KRÖNIKA Villfarelser från barndomen Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen När jag var liten var min högsta önskan att bli stor. Då skulle jag få bestämma allt som var viktigt alldeles själv. Som när det är dags att gå och lägga sig, eller vad jag ska äta till middag. Ingen skulle få tvinga mig till något jag inte vill. Kommer ihåg när jag som femåring i vanlig ordning inte åt det som bjöds på middagen, det var inte mycket jag åt, det mesta ratades. I alla fall blev den annars så ömma modern barsk och bestämde att jag inte skulle få se på Hylands hörna om jag inte åt upp och så blev fallet. Jag blev jättesur men inte kuvad. Nej, så fort Hylands falska lallande satte igång på tv:n utnyttjade jag oljudet till att smyga upp likt en indian och ställa mig vid den för mig stängda dörren till tv-rummet. Jag såg hela programmet genom nyckelhålet och trots min ringa ålder fick jag stå med böjda knän vilket resulterade i en enorm träningsvärk dagen efter. – Du har växtvärk gumman, sa mamma. – Just det, sa jag. VISST HADE JAG rätt. Ingen tvingar mig i säng i dag, jag får vara uppe hur länge jag vill. Och ibland ännu längre. Det beror på vilket humör min sämre hälft Mr P är på. Det händer att jag inte får besök av John Blund alls på hela natten om jag har otur. Det är pirrande ben, värk eller helt enkelt bara brist på trötthet som kan tvinga upp mig ur sängvärmen. Hur irriterande som helst. I dag, när mina barnbarn gnäller över att det är sängdags, skulle jag vilja säga, vänligt men bestämt: – Passa på att sova nu när ni kan, som vuxen vet du aldrig om det funkar. EN ANNAN SAK jag önskade mig som barn var jag helt fascinerad av. Jag såg när min farmor lade upp sin dagliga dos av mediciner. Tabletterna var rosa, blå, gröna, röda, gula, jag tror att alla färger var representerade. Det såg verkligen läckert ut och jag tänkte: Åhh, så ska jag också ha det när jag blir stor. Man ska vara försiktig med sina önskningar, för jag fick så jag teg med min dos på 19 piller om dagen. Sedan har vi ju orättvisorna. Som när Gunilla bjöd alla barnen utom mig på godis ur sin lördagspåse. Då kände jag mig ledsen i hela magen och längtade till vuxenvärlden där inga orättvisor finns – trodde jag. Vi kan konstatera att orättvisorna är enorma och att jag i dag köper jag mitt godis själv, när jag vill och det vill jag … varje dag. Mitt godissug är enormt, vilket jag också skyller på Mr P. Barndomens Annika hade höga tankar om vuxenvärlden och det visade sig att det mesta var fel. Det är en himla tur att man inte vet allt från början. Jag säger det igen: Det är spännande att leva.« NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 25 Barndomens Annika hade höga tankar om vuxenvärlden och det visade sig att det mesta var fel. ’’
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=