101 / 108
Charlotte
Lewenhaupt
familj:
Maken Gustaf och barnen
Carl, Ingrid, Axel och Ebba.
Bor:
Lönhult
Bästa hästras:
Arabhästar, utan
tvekan
första hästminne:
Mammas
gamla arabhäst som var ett snällt
sto jag alltid kunde gå in till när
jag var liten. Kanske är jag hjärn-
tvättad, men jag älskar verkligen
arabhästar.
dem också, men det är uppvisning jag håller på
med främst. Att vara med då fölen föds är bland
det mest magiska som finns.
För sju, åtta år sedan sålde Charlotte sin första
egna uppfödning till det saudiska kungahuset. I
Sverige är arabhästen ingen vanlig ras, även om den
ökat lite i popularitet under senare år. Charlottes
ambition är att hennes avelshästar ska bli så bra att
de kan vinna internationella tävlingar, kvaliteten på
hästarna är viktigare än att ha en stor uppfödning.
– När jag säljer ett föl, säljer jag en dröm. En
förhoppning att den här hästen ska bli något
riktigt bra. För mig är det också viktigt att hitta
rätt köpare, någon som brinner för hästarna lika
mycket som jag. Arabhästar är känsliga, de klarar
inte machohänder och hårda tag.
Charlotte är femte generationen på går-
den och hon har en stark känsla för familjens
historia.
– Jag tycker det är viktigt att lyfta fram kvin-
norna i den. Till exempel var det min farmors
mamma Ebba som drev lantbruket på gårdarna
eftersom hennes man reste mycket. Kvinnornas
roll talas det alldeles för lite om, säger Charlotte.
Det gamla tjurstallet på gården har byggts om
till häststall med stora luftiga boxar och generöst
med ljust. Förebilden är Flyinge stuteri strax
nordöst om Lund.
– Vi gjorde om stallet för fem år sedan och jag
tycker det är viktigt med bra belysning. Vi har lagt
in hästmadrasser i varje box så att hästarna inte ska
stå på kall betong, det är vanligt i USA och Kanada,
men ganska nytt i Europa. Madrassen avlastar
benen, det går åt betydligt mindre halm och är
mycket varmare än ett betonggolv, säger Charlotte.
Stallet är en lugn, trygg och självklar plats på
gården, och hästarna är en passion hon delar
med hela familjen.
– Jag är så tacksam över att jag träffade Gustaf
som brinner för det här livet lika mycket som
jag. Vi hittar fortfarande hästskor när vi plöjer på
åkrarna här, så hästar hör hemma på Lönhult.
101