Previous Page  106 / 108 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 106 / 108 Next Page
Page Background

106

Festberättelserna

annorlunda än förr

Ibland får jag för mig

att jag ska göra en lista

över de vanligaste replikerna i samtalen mellan

oss pigga friska äldre som gärna rör oss i grup-

per i bullriga miljöer. Hur mycket kan vi variera

upplysningarna om våra hörselproblem? ”Vad

sa du?” är effektivt men torftigt. ”Jag hörde inte

riktigt”, ”Nu missade jag visst något”, ”Kan du ta

om det där?” och så vidare.

Själv försöker jag först med en stunds tyst

eftertanke. Det verkar som om fattningsförmågan

försämras parallellt med hörseln, så att ordens

innebörd kan framträda med någon minuts

fördröjning.

Festberättelserna nu låter väldigt annorlunda

än förr. En av de senaste jag hörde handlade om

en trevlig kväll med gäster mellan 70 och 85. De

som ville berätta något hade påfallande svårt att

hinna till slutet av sina historier eftersom de som

hörde sämst antingen tröttnade eller inte uppfat-

tade att någon annan talade.

När sällskapet slog sig ner i en låg soffgrupp

gick det åt en god stund innan samtliga närvaran-

de lyckats hjälpa varandra upp igen. Kommuni-

kationen efteråt handlade mycket om hörseln: A

meddelar att alla måste tänka på att B hör väldigt

dåligt, medan B påpekar att alla måste vara med-

vetna om A:s dåliga hörsel.

En tröst är att alla jämnåriga stretar på med

liknande bekymmer, eller mycket värre. Som att

inte längre finnas alls. Vid varje samtal om männ-

iskor man inte träffat på länge måste det finnas

en beredskap för det värsta: Visste du inte att han

dog för två år sedan? Eller: Men hon har ju flyttat

till ett demensboende.

Döden, döden, döden, brukade Astrid Lind-

gren och hennes väninna ha som inledningsfras

i sitt dagliga telefonsamtal. Jag skulle vilja börja

med: Minnet, minnet, minnet. Mitt är glasklart,

men tyvärr ofta helt fel.

Och min ungdoms ovana att alltid komma

för sent har omvandlats till att jag i stället minns

tider fel åt andra hållet. Det går bra när jag tar

fel på en timme, men det kan bli problem när

minnet går en dag före. En gång när jag kom till

Ängelholms flygplats fanns inte min avgång till

Visby. Jag skulle till Almedalen och medverka i en

debatt så jag blev lite chockad. ”Det flyget finns

visst – i morgon”, upplyste vänlig personal och

pekade på biljettens datum.

Allt tar längre och längre tid, som att betala i

kassan och packa ner varorna. Ingen bråkar om

det, kanske tänker alla unga pigga typer som jag

själv har gjort: ”Så där långsam kommer jag också

att vara en dag om jag får leva”. Problemet är att

jag bara tänkte det, jag trodde aldrig att det skulle

hända mig. Jag är fortfarande förvånad över att

jag är tröttare nu än när jag var 25, och att jag

vaknar klockan fem i stället för att gå och lägga

mig vid den tiden, som jag gjorde förr.

Numera händer det att vi diskuterar hemma

om vi kommit överens om en viss sak eller inte.

När vi inte är överens är frågan vad det beror på:

sviktande hörsel eller minne? I så fall hos vem? I

praktiken spelar det ingen roll. En oväntad fördel

är att en besserwisser av min egen sort får lägga

ner alla ambitioner att reda ut vad som ”egentli-

gen” hände eller vad olika missförstånd beror på.

Ökad tolerans kan aldrig vara fel.

Jag är fortfarande förvånad över att

jag är tröttare nu än när jag var 25,

och att jag vaknar klockan fem i

stället för att gå och lägga mig vid

den tiden som jag gjorde förr.

foto: Elisabeth Edén

Författare och journalist

bosatt i Lerberget.

Åsa Mo

b

er

g