106 / 108
106
Festberättelserna
annorlunda än förr
Ibland får jag för mig
att jag ska göra en lista
över de vanligaste replikerna i samtalen mellan
oss pigga friska äldre som gärna rör oss i grup-
per i bullriga miljöer. Hur mycket kan vi variera
upplysningarna om våra hörselproblem? ”Vad
sa du?” är effektivt men torftigt. ”Jag hörde inte
riktigt”, ”Nu missade jag visst något”, ”Kan du ta
om det där?” och så vidare.
Själv försöker jag först med en stunds tyst
eftertanke. Det verkar som om fattningsförmågan
försämras parallellt med hörseln, så att ordens
innebörd kan framträda med någon minuts
fördröjning.
Festberättelserna nu låter väldigt annorlunda
än förr. En av de senaste jag hörde handlade om
en trevlig kväll med gäster mellan 70 och 85. De
som ville berätta något hade påfallande svårt att
hinna till slutet av sina historier eftersom de som
hörde sämst antingen tröttnade eller inte uppfat-
tade att någon annan talade.
När sällskapet slog sig ner i en låg soffgrupp
gick det åt en god stund innan samtliga närvaran-
de lyckats hjälpa varandra upp igen. Kommuni-
kationen efteråt handlade mycket om hörseln: A
meddelar att alla måste tänka på att B hör väldigt
dåligt, medan B påpekar att alla måste vara med-
vetna om A:s dåliga hörsel.
En tröst är att alla jämnåriga stretar på med
liknande bekymmer, eller mycket värre. Som att
inte längre finnas alls. Vid varje samtal om männ-
iskor man inte träffat på länge måste det finnas
en beredskap för det värsta: Visste du inte att han
dog för två år sedan? Eller: Men hon har ju flyttat
till ett demensboende.
Döden, döden, döden, brukade Astrid Lind-
gren och hennes väninna ha som inledningsfras
i sitt dagliga telefonsamtal. Jag skulle vilja börja
med: Minnet, minnet, minnet. Mitt är glasklart,
men tyvärr ofta helt fel.
Och min ungdoms ovana att alltid komma
för sent har omvandlats till att jag i stället minns
tider fel åt andra hållet. Det går bra när jag tar
fel på en timme, men det kan bli problem när
minnet går en dag före. En gång när jag kom till
Ängelholms flygplats fanns inte min avgång till
Visby. Jag skulle till Almedalen och medverka i en
debatt så jag blev lite chockad. ”Det flyget finns
visst – i morgon”, upplyste vänlig personal och
pekade på biljettens datum.
Allt tar längre och längre tid, som att betala i
kassan och packa ner varorna. Ingen bråkar om
det, kanske tänker alla unga pigga typer som jag
själv har gjort: ”Så där långsam kommer jag också
att vara en dag om jag får leva”. Problemet är att
jag bara tänkte det, jag trodde aldrig att det skulle
hända mig. Jag är fortfarande förvånad över att
jag är tröttare nu än när jag var 25, och att jag
vaknar klockan fem i stället för att gå och lägga
mig vid den tiden, som jag gjorde förr.
Numera händer det att vi diskuterar hemma
om vi kommit överens om en viss sak eller inte.
När vi inte är överens är frågan vad det beror på:
sviktande hörsel eller minne? I så fall hos vem? I
praktiken spelar det ingen roll. En oväntad fördel
är att en besserwisser av min egen sort får lägga
ner alla ambitioner att reda ut vad som ”egentli-
gen” hände eller vad olika missförstånd beror på.
Ökad tolerans kan aldrig vara fel.
Jag är fortfarande förvånad över att
jag är tröttare nu än när jag var 25,
och att jag vaknar klockan fem i
stället för att gå och lägga mig vid
den tiden som jag gjorde förr.
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g