Kullaliv nr 2 - 2015

119 / 124

Jag träffar Magdalena Cavallin strax
efter konstrundan, som har varit en po-
sitiv upplevelse med många besökare.
Hon är från början utbildad som
grafisk formgivare och illustratör, och
arbetar sedan flera år med måleri och
collage på pannå i större format. I
hennes ateljé finns lådor med klipp ur
gamla tidskrifter och böcker, fragment
av figurer och ytstrukturer som fångat
hennes intresse, och som skulle kunna
infogas i en målning. En låda med
vackra gamla bokstavstyper utskurna i
trä vittnar också om hennes intresse för
typografi.
När jag tittar på hennes bilder spårar
jag en slags drömskhet i uttrycket. Vi
börjar med att prata om figurerna i flera
av hennes målningar, gestalter som ofta
har dolda ansikten. Hon berättar för
mig att hon för några år sedan nästan
bara målade figurer med ansiktena
vända mot betraktaren.
Det är ju förföriskt att möta illusio-
nen av en blick i en målning, men det
kan ju också bli så, att man blir färdig
med det och vill komma åt något annat.
För Magdalena blev det lite för enkelt
och hon ville anta fler bildmässiga
utmaningar. Hon vill avstå från det hon
tycker är bekvämt och som hon vet att
hon behärskar.
När hon arbetade med människofigu-
rerna tidigare, undvek hon perspektiv
och komplexa bildrum, men nu är det
det hon undersöker.
Hon tycker om när man blir osäker
på om det är inne eller ute.
Hennes collagemålningar har spän-
nande kontraster mellan yta och djup,
framför och bakom, och hon leker
med att göra bildrummet mångtydigt
och gåtfullt, så som endast kan ske på
den tvådimensionella bildens villkor.
Numera är hon också mer dragen mot
det abstrakta. Hon tycker fortfarande
om att arbeta med det föreställande,
men verken har mer av en abstrakt
helhetston i sig. Hon testar för sig själv
om de skulle kunna fungera utan att de
föreställer någonting alls och ändå vara
intressanta.
Det finns ett konstruktivt element
i hennes senare verk, balansering av
riktningar och rent abstrakta grundfor-
mer som lägger sig på ytan och skapar
en dynamisk energi, som jag associerar
lite med ryskt avantgarde på 1920-talet.
I flera av collagen finns sekvenser av rö-
relser som bidrar till att skapa dynamik.
I hennes bilder finns också klassiska
arkitektoniska detaljer och en tyst
rymd som karaktäriserar den italienske
konstnären de Chiricos målningar. Hon
bejakar släktskapet. De är konstnärskap
hon uppskattar och inspireras av.
Hon har tidigare undvikit att använda
sig av andras bilder, nästan tyckt att det
var en otillåten genväg. När hon arbetat
med collagen har hon emellertid fått ett
helt annat förhållande till detta. Hon har
också gått ner i format. Det var mycket
svårare än hon trodde, men nu spelar de
utklippta bitarna nya roller i helheten.
Hon hittar böcker med grafiska bilder
och gamla tidskrifter på loppis och då
känns det helt självklart att välja ut och
ge bildfragmenten ett nytt liv.
De konstellationer hon skapar leder
betraktaren ut på en spännande resa
mellan dröm och verklighet.
Galleriet
Konstnären magdalena cavallin vill avstå från det hon tycker är
bekvämt. Viveca Wessel spårar en slags drömskhet i hennes bilder.
119