Kullaliv nr 2

122

”Det är bra att vara blåögd när

man ska dö”

Min pappa oroar sig

för sin hundraårsdag. Han

har aldrig velat bli uppvaktad och vill det minst

av allt då, om han finns kvar ibland oss. Nu är

han 96 och ett halvt. I den åldern är det dags att

börja räkna halvår igen. För tio år sedan låg han

på sjukhus med lunginflammation och vi fruk-

tade att han aldrig skulle komma hem igen, men

han hämtade sig snabbt.

I vår svimmade han så illa att ambulans tillkal-

lades. ”Vilken är grundsjukdomen?” frågade am-

bulanspersonalen, som häpnade inför beskedet

att någon sådan inte finns. Till sjukhus behövde

han inte åka. Pappa är ”bara” gammal och svag,

ett tillstånd som kan vara nog så smärtsamt.

När jag senast hämtade en receptbelagd smärt-

lindrande medicin blev frågan: har han verkligen

inga andra mediciner? Pappas liv ligger i hem-

tjänstens händer och på Kraftgatan i Enköping är

den fantastisk.

Pappa skojar med hemtjänsten och med oss

barn, en uppfriskande galghumor. När jag upp-

täckte att hans mörkbruna ögon fått en blå kant

kring irisen svarade han: ”Det är nog bra att vara

blåögd när man ska dö.” En gång när jag frågade

om huvudgärden i den fjärrkontrollmanövrerade

sängen verkligen skulle vara i så högt läge sa han:

”Ja, jag har så högtflygande tankar så jag måste ha

huvudet högt.”

Med huvudet högt ser han mer av sin utsikt

från femte våningen. Den är viktig. Det verkar

ingen ha tänkt på som ritar rum till gamla och

sjuka: när man ligger ner försvinner allt som

kunde vara roligt att titta på. De flesta får nöja sig

med en flik av himlen, i bästa fall något träd, ofta

en trist husfasad.

Universitetssjukhuset i Lund har en tolv

våningar hög byggnad som centrum. Utsikten

på tolfte våningen är fantastisk, kan jag säga,

som stått där som besökare på öronkliniken och

sett ut över hela Skåne. Men man kan bara njuta

av den om man står upp. Patienter orkar sällan

stå, det är därför de hamnar på sjukhus. Den jag

besökte orkade inte ens sitta.

Men dagens arkitektmode med glasväggar

tycks i vårdsammanhang mest ha blivit ett be-

kymmer. Ständigt fördragna gardiner krävs för att

upprätthålla ett minimum av sekretess i under-

sökningsrum på akuten i Malmö eller patientrum

på psykiatrihuset i Lund.

Ljunggården där pappa bor ritades på 80-talet

av arkitekter som oroade sig mer för det visuellt

tråkiga i långa korridorer än för brukarnas möjlig-

het till självständigt liv. Den långa sammanbind-

ningsgången bröts med nivåskillnader och små

backar. En i personalen berättade nyligen för mig:

”Jag var personalrepresentant och vi sa direkt att

detta är vansinnigt! Med plana golv kan många

rulla sin egen rullstol, med backar måste alla ha

hjälp för att komma till och från matsalen.”

Men backar blev det. ”Nu kan de inte be-

stämma själva när de ska äta.” Jag undrar numera

varje gång jag går där hur mycket av personalens

tid som under tjugo år gått åt till onödigt rull-

stolsrullande. Vad kostar dessa backar kommu-

nen – varje dag? De har för mig blivit en symbol

för ett inbyggt slöseri som ingen tycks kunna

värja sig mot.

Nu är pappa 96 och ett halvt.

I den åldern är det dags att

börja räkna halvår igen.

foto: Elisabeth Edén

Författare och journalist

bosatt i Lerberget.

Åsa Mo