122
”Det är bra att vara blåögd när
man ska dö”
Min pappa oroar sig
för sin hundraårsdag. Han
har aldrig velat bli uppvaktad och vill det minst
av allt då, om han finns kvar ibland oss. Nu är
han 96 och ett halvt. I den åldern är det dags att
börja räkna halvår igen. För tio år sedan låg han
på sjukhus med lunginflammation och vi fruk-
tade att han aldrig skulle komma hem igen, men
han hämtade sig snabbt.
I vår svimmade han så illa att ambulans tillkal-
lades. ”Vilken är grundsjukdomen?” frågade am-
bulanspersonalen, som häpnade inför beskedet
att någon sådan inte finns. Till sjukhus behövde
han inte åka. Pappa är ”bara” gammal och svag,
ett tillstånd som kan vara nog så smärtsamt.
När jag senast hämtade en receptbelagd smärt-
lindrande medicin blev frågan: har han verkligen
inga andra mediciner? Pappas liv ligger i hem-
tjänstens händer och på Kraftgatan i Enköping är
den fantastisk.
Pappa skojar med hemtjänsten och med oss
barn, en uppfriskande galghumor. När jag upp-
täckte att hans mörkbruna ögon fått en blå kant
kring irisen svarade han: ”Det är nog bra att vara
blåögd när man ska dö.” En gång när jag frågade
om huvudgärden i den fjärrkontrollmanövrerade
sängen verkligen skulle vara i så högt läge sa han:
”Ja, jag har så högtflygande tankar så jag måste ha
huvudet högt.”
Med huvudet högt ser han mer av sin utsikt
från femte våningen. Den är viktig. Det verkar
ingen ha tänkt på som ritar rum till gamla och
sjuka: när man ligger ner försvinner allt som
kunde vara roligt att titta på. De flesta får nöja sig
med en flik av himlen, i bästa fall något träd, ofta
en trist husfasad.
Universitetssjukhuset i Lund har en tolv
våningar hög byggnad som centrum. Utsikten
på tolfte våningen är fantastisk, kan jag säga,
som stått där som besökare på öronkliniken och
sett ut över hela Skåne. Men man kan bara njuta
av den om man står upp. Patienter orkar sällan
stå, det är därför de hamnar på sjukhus. Den jag
besökte orkade inte ens sitta.
Men dagens arkitektmode med glasväggar
tycks i vårdsammanhang mest ha blivit ett be-
kymmer. Ständigt fördragna gardiner krävs för att
upprätthålla ett minimum av sekretess i under-
sökningsrum på akuten i Malmö eller patientrum
på psykiatrihuset i Lund.
Ljunggården där pappa bor ritades på 80-talet
av arkitekter som oroade sig mer för det visuellt
tråkiga i långa korridorer än för brukarnas möjlig-
het till självständigt liv. Den långa sammanbind-
ningsgången bröts med nivåskillnader och små
backar. En i personalen berättade nyligen för mig:
”Jag var personalrepresentant och vi sa direkt att
detta är vansinnigt! Med plana golv kan många
rulla sin egen rullstol, med backar måste alla ha
hjälp för att komma till och från matsalen.”
Men backar blev det. ”Nu kan de inte be-
stämma själva när de ska äta.” Jag undrar numera
varje gång jag går där hur mycket av personalens
tid som under tjugo år gått åt till onödigt rull-
stolsrullande. Vad kostar dessa backar kommu-
nen – varje dag? De har för mig blivit en symbol
för ett inbyggt slöseri som ingen tycks kunna
värja sig mot.
Nu är pappa 96 och ett halvt.
I den åldern är det dags att
börja räkna halvår igen.
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g