KRÖNIKA Insatser av sin tid Bonk! Precis som snickaren kan drämma sin näve i väggen för att kolla statusen på sitt hus kan jag retrospektivt ibland fundera över det egna mentala tillståndet utifrånmitt yrkesområde. När jag började skolan på 1970-talet kvalificerade jagmig omgående till kategorin ”jobbiga elever”. Jag var i det närmaste hopplös. Att passa tider var svårt. Att hålla tyst var ännu svårare. Men svårast av allt var nog ändå att sitta stilla och behålla koncentrationen en hel lektion. Det kliade i skinnet och clownen i mina kläder ville bara ut. I ett decenniumpräglat av brutalism fanns väldigt lite av den förståelse för olikheter vi ser i dag. Jag blev därför ganska snart bekant med skolans korridor till vilken jag ofta förpassades när gränser passerats. Iblandmed skolbänk och allt. Utan att egentligen förstå meningen satt jag där och lyssnade till dämpade röster inifrån klassrummet. Insatserna som samhället kunde erbjuda stavades exkludering. Det blev en Davids kampmot Goliat. Min kamp för att känna mig fri och att få vara den jag är mot samhällets krav på anpassning. En kamp somDavid skulle förlora. Ty jag hade knådats till en sådan form att jag till slut passade tillräckligt bra in i samhällets strukturer. I 30-årsåldern hade jag utvecklats till en synnerligen skötsammedborgare och anställd. Jag anpassade mig till tider och krav. Jag var effektiv och strukturerad i mitt arbete. Jag var flexibel och kommunikativ. Jag presterade och fick fördelar –med klådan alltjämt på lur under skinnet. Nu i 50-årsåldern är det vanor och rutiner somdominerar min vardag. Jag kan se mönster och ett ökat detaljfokus i mitt arbete. Men också en ovilja till förändringar och att sociala kontakter som saknar direkt syfte gärna undviks. Klådan har ersatts av en oro inför framtiden. Jag kan se mig själv som en skötsammen rigidman på ett äldreboende som absolut inte vill prova nya maträtter, flytta på några möbler eller delta i aktiviteter tillsammans med andra. Jag kan se nya insatser från samhället somhar till syfte att jag ska inkluderas, bli mer spontan – och kanske rent av lite sprallig. ”Jag hade knådats till en sådan form att jag till slut passade tillräckligt bra in.” HÅKAN WÅGVI Arbetsterapeut på privat specialistpsykiatrisk mottagning i Helsingborg REPLIK. Rollator är ett av de vanligaste gång- och förflyttningshjälpmedlen för äldre personer. Regionerna i landet har olika regler för förskrivning. En del regioner är generösa och en del mycket restriktiva med förskrivning av rollatorer. Olika rutiner för införskaffning varierar beroende på förskrivningsreglerna. Att bli stoppad på gatan och få reda på att man använder rollatorn på ett felaktigt sätt upplevs förnedrande. Lösningen kan inte vara att skydda arbetsterapeuten från att känna sig så ensam i sitt kall. Lösningen är naturligtvis att förskrivningsprocessen med behovsutredning, utprovning och inträning och uppföljning ses över och prioriteras. Vid förskrivning av rollator för utebruk måste inträning ske i utemiljö med olika moment relaterade till den fysiska miljön, till exempel olika underlag, olika höga trottoarhöjder och väderlek. Nyttjande av allmän kommunikation måste även ingå. För systematisk inträning behöver man ett lokalt program där man byggt in olika moment som behöver intränas för att underlätta för rollatorsgående. Lisbeth Axelsson Lindh leg. arbetsterapeut och orienterings- och förflyttningslärare för blinda, men även ny användare av rollator som 86-åring SVAR DIREKT. Hej Lisbeth. Tack för din värdefulla återkoppling på min krönika och jag håller med dig på flera punkter. Krönikans syfte var flera. Ett av dem var att påvisa tidsbristen som i dag råder i vården så att uppföljning av vissa förskrivna hjälpmedel hamnar mellan stolarna. Det du tar upp om inträning vore i den bästa av världar så det skulle gå till. Personligen har jag aldrig varit på en arbetsplats där den tiden funnits. Att stoppa någon på gatan kan säkert upplevas som förnedrande av vissa. Andra blir tacksamma för den välvilja som ligger bakom. Oavsett vad som ligger bakom de för högt ställda rollatorhandtagen kommer jag därför även i framtiden be om att få sänka rollatorhandtag. Detta för att minska risken för skador och eventuella felställningar. Helena Bjurström leg. arbetsterapeut/journalist Rollator-krönika väckte reaktioner INSÄNT Lisbeth Axelsson Lindh vänder sig mot Helena Bjurströms krönika i nummer 1/2022. Uppskruvat till max På många ställen jag jobbat har någon, någon gång, bestämt att det är arbetsterapeuter som ska ha hand om och prova ut precis alla hjälpmedel. Även gånghjälpmedel som torde ligga på fysioterapeuternas bord. Vi arbetsterapeuter borde väl ifrågasätta detta, men vemhinner driva ändringar av rutiner omman har 60000 personer i sitt upptagningsområde? Nåja. Det har i alla fall gjort att jag har lärt mig mycket omhjälpmedel under min tid som arbetsterapeut. Men så till detta med rollatorhandtag. Det kan inte bara vara jag som blir bekymrad när personer knatar runt med sina rollatorer på stan körandes dem framför sig likt kundvagnar. Framåtböjda, kutryggiga och med upphöjda axlar. Släpande sig fram en halvmeter ifrån rollatorn. Fler än en gång har jag i min frustration gått fram till personen i fråga för att be om att få sänka handtagen och visa rätt gångteknik. Det har mötts med varierande grad av tacksamhet. Milt sagt. Jag kan inte låta bli att undra vem som provat ut de där rollatorerna. Kan det verkligen vara rehabpersonal? Eller är det en anhörig som köpt rollatorn och i brist på kunskap varit där och skruvat upp handtagen till max? Eller är det som en person sa till mig: ”Det är grannens fel. Han sa att de skulle vara så här höga”? Säkert sagt med välvilja, men blandat med okunnighet. När jag förklarar för personen brukar jag jämföra med en krycka. Skulle de gå med den för högt ställd och en bra bit framför kroppen? Troligen inte blir svaret. Vi som jobbar med rehab har till uppgift att bedöma behov, prova ut, undervisa och följa upp förskrivna hjälpmedel. Men vi har inte skyldighet att göra uppföljningen på plats hos patienten, utan det kan skötas per telefon om vi bedömer att det går. Ochmed just rollatorer ochmed ständig tidsbrist i beaktande så blir det nog just ett telefonsamtal. Därför är mitt förslag att vi alla – i väntan på bättre tider – vänligt börjar stoppa rollatorförare på gatan. Alltså de som går med felinställda handtag. Då skulle jag slippa känna mig så ensam i mitt kall. ¶ ”Det är grannens fel. Han sa att de skulle vara så här höga.” HELENA BJURSTRÖM arbetsterapeut och journalist KRÖNIKA 35
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=