8 PORTRÄTTET Hon är rädd för att bli ensam. Men så har Fanny Ambjörnsson alltid varit omgiven av liv. Enmamma med ett stort intresse för människan och en pappa som var närvarande i stunden. Hon fick en lillasyster, Siri, som tvååring och de var tajta. Gjorde allt tillsammans – fotboll, volleyboll, skidor, skogsmulle, Afrikagruppen och cyklade runt i lilla Tavelsjö, tre mil utanför Umeå. På somrarna åkte familjen till Gotland. Bodde i sitt hus, men aldrig ensamma. Mycket folk hälsade på. Vänsterintellektuella. Barnen blev äldre och drog runt med sitt. Vuxna gjorde vad nu vuxna gör. Bland annat en sladdis till systrarna. Och det kom att ändra allt. Fanny Ambjörnsson är professor vid Stockholms universitet och disputerade 2004 med avhandlingen I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Forskningen har fortsatt kretsa kring genus, men i slutet av mars då hon håller avslutningstalet på Arbetsterapiforum är hon där somnära anhörig, dotter och syster. Utgångspunkten är systern, somhon försöker närma sig i boken OmNadja. Sommaren 1986. Fanny och Siri ser fram emot småsyskon. De är 13 och 11 år då mamma berättar att den lilla sladdisen inte är ensam. De ska få tvillingar. ”Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv”, sa Fanny. De bakar en jordgubbstårta med två ljus. Ett för varje tvilling. – Vi var överlyckliga, vi ville jättegärna ha småsyskon. Och när det visade sig att det var tvillingar blev vi ännu gladare för då skulle inte den där lilla sladdisen bli ensam– och vi skulle kunna ha varsin. Men det ena barnet är litet ochman beslutar om kejsarsnitt, sex och en halv vecka före beräknad tid. Nadja föds först, 2170 gram. Sedan Liv, 1350 gram, som läggs i kuvös. Men det är Nadja som får problem. Hon har svårt att andas och sätts i respirator. När de väl kommer hem fortsätter Nadja åka in och ut på sjukhuset. Det visar sig att Nadja skulle behöva ett helt liv av omsorg, med assistans 24 timmar om dygnet. Hon kunde inte vända sig, se eller prata. De äldre systrarna fick växa upp och ta hand om denminsta då föräldrarna var på sjukhuset. Den hösten börjar Fanny sjuan inne i Umeå. Det blir långa dagar, buss fram och tillbaka. Men inte så många fester. – Jag hade aldrig en riktig tonårsrevolt. Det var inte läge att bete sig som en normal tonåring. Sen hade jag kanske inte varit en normal tonåring ändå, så jag vet inte om jag gick miste om så mycket. Vi bråkade i stort sett aldrig med föräldrarna heller, de hade fullt upp. Systerliv När Fanny Ambjörnssons lillasyster Nadja föddes blev inget som tänkt – men det blev bra ändå. ”När det visade sig att det var tvillingar blev vi ännu gladare.” kk Text: Pontus Wikholm Foto: Åke Ericson
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=