10 I Iran bodde familjen i en miljonstad, i ett område dominerat av flyktingar. Lite som Rosengård, säger Najib. Huvudspråken i Afghanistan och Iran är närbesläktade varianter av persiska (dari och farsi), men utan papper håller man sig undan myndigheterna. Som barn var det inget problem, men när Najib blev äldre började frågorna om hans rätt att vara där komma. Han jobbade i ett skrädderi som tolvåring och blev kvar ett par år. Lärde sig sy på maskin. Men jobbet betalade inte bra. – Vi hörde att lönen var bättre i Turkiet och bestämde att jag skulle åka dit. Eftersom Najib saknade nödvändiga dokument fanns det alltid en risk för att åka fast. Resvägen genom Iran var upparbetad och bland annat hjälpte busschaufförer till att gömma människor i bagageutrymmet. Kring 2015 var det många som tog sig till Turkiet. Najib följde strömmen – 14 år gammal. Han kom fram och fick jobb, men stannade bara en månad. – Folk pratade om att Tyskland hade öppnat gränserna. Efter att jag hade fått min första lön följde jag med de andra. I Sverige har Najib lärt sig simma. Han har dessutom blivit så pass duktig att han under flera år var instruktör på en simklubb. Han gillar vatten, men undviker havet. Som 14-åring i en gummibåt på Egeiska havet var han knappt simkunnig alls. Båtfärden från Turkiet till de närmaste grekiska öarna är inte lång, men kan vara livsfarlig. Ett trauma som lever kvar, och orsaken till att han ville lära sig simma. – Vi var 40 personer i en gummibåt. Jag minns känslan av att nästan vara framme och samtidigt veta att båten håller på att sjunka. Vi hoppade i vattnet, men jag kände snabbt mark under fötterna. Än i dag är många flyktingläger i Grekland överfulla och har stora brister i vattenförsörjning och sanitet. Under flyktingkrisen 2015 tog sig kring en halv miljon flyktingar till de grekiska öarna. Situationen var extrem och något Najib har svårt att tala om, men samtidigt vill bearbeta. Ofta sov han direkt på marken. Köerna till mat och vatten var långa. – En dag ska jag åka tillbaka till Grekland. Inte för att turista. Och kanske inte till exakt samma ställe, men jag vill stå där och känna att det är bra nu. Efter en tid i lägret slussades han till Aten och därifrån på tåg som skickade flyktingar vidare in i Tyskland och Europa. Men Tyskland var stängt och Najib fick inte stiga av. Likaså i Danmark. Men i Malmö stannar tåget och Najib kliver ur. Det är september 2015. Ett av sina första sammanhang i det nya landet får Najib i ett nybildat fotbollslag för ensamkommande ungdomar, AIF Barrikaden. På en träning dyker en reporter från Sveriges Radio upp och frågar (med hjälp av tolk) om någon vill vara med och berätta om sin situation som nyanländ. Najib är genast med på noterna. Det resulterar i 15 inslag på radion under två år. – Jag visste inte alls vad det handlade om, men jag är spontan och det lät kul. Efter några månader i Sverige får Najib plats på Mosaikskolan, en förberedelseklass för nyanlända. Han får bra stöd, börjar lära sig svenska och börjar sedan på årskurs 9 i Västra Hamnens skola i Malmö. Ett välbärgat område. Att nästan bara ha svenskspråkiga omkring sig gör stor skillnad Najib Javadi Gör: Studerar till arbetsterapeut i Lund. Bor: I lägenhet i Malmö. Familj: Mamma och tre syskon i Iran. Född: I Afghanistan, kom till Sverige med flyktingströmmen 2015. Vill åka till: Norrköping i Sverige och Bali i Indonesien. Gör en regnig kväll: Lyssnar på regndropparna på fönstret. Najib Javadi utanför Stadsbiblioteket i Malmö. Numera hänger han mera på Universitetsbiblioteket i Lund.
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=