11 för språkutvecklingen. Efter drygt ett år får han också sitt permanenta uppehållstillstånd. Ett beslut som betyder mycket och motiverar honom ännu mer. Najib pluggar dessutom extra på läxhjälpen på Ensamkommandes förbund i Malmö och går ofta till biblioteket (till en början blir det mest barnböcker), men han är hopplöst efter i både svenska och andra ämnen och klarar inte gymnasiekraven. – Men jag fick gå om nian i samma skola och då klarade jag det. Med många B och A. Jag visste inte riktigt vad jag ville bli så jag valde Natur på gymnasiet. Sista året i gymnasiet fyller Najib 18 år och blir sin egen. Familjen han bott hos är från Afghanistan, men från en annan del och med ett annat modersmål. Han vill ha något eget och flyttar in i en lägenhet – jobbar både kvällar och helger för att dryga ut pengarna från CSN. Men i slutet av månaden är det alltid tomt på kontot. – Jag jobbade och pluggade så mycket att jag nästan inte hann välja utbildning efter gymnasiet. Det blev tandtekniker. Det var den närmaste utbildningen där jag bodde och jag tänkte att det kunde vara bra betalt, skrattar Najib. Snabbt inser han att det var fel val. Det är mycket tid i labbet och han saknar kontakt med patienter och att ha människor omkring sig. – Vad gör jag, tänkte jag. Jag vill ju träffa folk. Jag mådde så dåligt att jag inte ens klarade de lättaste tentorna. Men jag brukade handla på Möllan (stadsdel i Malmö, reds.anm) och gå förbi ett rehabställe med en skylt på väggen: fysioterapeut, arbetsterapeut, rehabilitering. Fysio kände jag till, men vad är arbetsterapeut? Najib kollar på antagning.se och inser att det går att söka. På Youtube får han reda på vad arbetsterapi handlar om. Lund är dessutom nära med tåget. Och han kommer in. Just nu är målet att jobba med psykisk ohälsa efter examen. – Jag har personligen upplevt mycket ångest och stress när jag var ny i Sverige, och jag vet att om hjärnan inte fungerar som den ska, kommer man inte kunna delta fullt ut i samhället. 2018 fick Najib ett femårigt resedokument, motsvarande ett pass för flyktingar. Då kunde han åka till Iran och träffa familjen. Sedan dess har han inte sett dem. Förutom i videosamtal och på bild. Han hoppades länge på att återförenas som familj – att de skulle komma till Sverige. Men det är inget han gärna talar om. – Hur det kommer att gå? Man vet inte. Det är svårt för mig, men man vänjer sig. Här noterar fotografen (som är född i Lund, men bor i Malmö) att Najib uttalar ”mig” som en äkta skåning: ”maj”. Men sill, nubbe och de små grodorna har inte riktigt slagit klorna i Najib. Det är svårt att komma in i det allra svenskaste. Då Najib jobbade i hemtjänsten frågade de äldre ofta var han kommer ifrån. Malmö, var standardsvaret, men då ville de veta ursprung. Najib undviker också att tala politik. – Man hör så mycket. De talar om oss som kom 2015. Jag vill inte läsa det, jag är ju en av dem. Trots många år borta från sin familj, boende i flykting- läger, väntan på uppehållstillstånd och fortfarande inget medborgarskap har Najib en positiv, vi-tar-dagen-somden-kommer-attityd. Han är gärna med där det händer och är aktiv i Sveriges Arbetsterapeutstudenters styrelse i Lund och studentambassadör för Lunds universitet. Och han är spontan. Också i matlagningen. Ikväll blir det kanske en qabuli, hans afghanska favoriträtt med ris, morot och russin (pannkaka är den svenska favoriten). Vad det blir beror lite på vad som finns i kylskåpet. Ofta vegetariskt, det är billigare. Kanske bjuder han tjejen på middag. – Man vet inte, säger Najib leende och trampar gnisslande i väg i Malmökvällen. ¶ Fotnot. Najib köpte en ny, lite mindre risig, cykel bara en vecka efter att vi träffades i början av juni Lyssna. Sveriges Radios serie ”Ett nytt Sverige” med Najib från 2016–2018 hittar du på: sverigesradio.se/grupp/23237 Fotbollsskorna har Najib Javadi lagt på hyllan, men löparskorna åker på ibland. ”De talar om oss som kom 2015. Jag vill inte läsa det, jag är ju en av dem.”
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=