#4 2023 TIDSKRIFT FRÅN SVERIGES ARBETSTERAPEUTER k HALLÅ DÄR Med driv mot Skåne VARFÖR BOR DU I EN SKÅPBIL? TIDSKRIFT SVERIGES ARBETSTERAPEUTER Najib Javadi kom till Sverige som ensamkommande 2015. Nu utbildar han sig till arbetsterapeut i Lund. k STUDENTERNA SVIKER Lägre söktryck på arbetsterapeutprogrammet k NY KRÖNIKÖR ”Min shoppingväska i leopard blev en utmärkt rollatorkorg” TEMA KROPP & SJÄL 16 sidor om psykiatri
Etac ebjuder ett unikt utbildningsprogram som ger dig möjligheten att öka din kompetens om och kring våra produkter, helt kostnadsfritt. En kompetens som kan göra stor skillnad både för dig och för användaren. För komplett utbildningsprogram och anmälan – besök etac.se Vi skapar möjligheter – Du gör skillnad! Öka din kompetens digitalt med Etac webinar För mer info, kontakta oss eller besök vår hemsida: 0371-58 73 00 info@etac.com www.etac.se
#4 2023 Koll på kränkande särbehandling s 42 SVANENMÄRKET Trycksak 3041 0116 Den var blå, med tryck av tecknade stjärnor och månar med ansikten. Och den luktade pappa. Som liten hade jag en av hans avlagda pyjamaströjor som snuttefilt. Var han på tjänsteresa och det var svårt att somna snusade jag på den och John Blund kom snabbare. När jag för drygt tio år sedan var allvarligt sjuk – och ångesten över att kanske dö ifrån mitt barn härjade i kroppen – bad jag pappa om att få en av hans t-shirtar. Han blev förvånad och undrade varför, men självklart fick jag en. Och det funkade som vuxen också (det gjorde även samtalen med den fantastiska kuratorn). I det här numret skriver vi om arbetsterapi inom psykiatrin. Vi samtalar med forskaren Elisabeth Argentzell vid Lunds universitet om återhämtning och hur väl det stämmer överens med ett arbetsterapeutiskt synsätt på människan. Hon berättar också om den nya interventionen Sensory Awareness Program och hur sensorisk modulering och sensoriska strategier kan vara ett sätt att reglera ångest och oro. Sedan får du följa med på föreställningen Pålsjö Lajv på psykosmottagningen i Helsingborg och läsa om hur arbetsterapeuten Beatrice Sandell arbetar med musik. Maria Lindström, forskare vid Umeå universitet, berättar om interventionen Everyday Life Rehabilitation och hur den bidrar till att berika vardagen för personer med omfattande psykisk eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bor på SoL- och LSS-boenden. Dessutom lyfter vi fram forskning för evidens för tyngdtäcken. Därutöver får du möta Najib Javadi som kom som ensamkommande till Sverige 2015 och som numera studerar till arbetsterapeut vid Lunds universitet. Vi skriver också om hur söktrycket till arbetsterapeututbildningarna minskar, ger dig koll på kränkande särbehandling, tipsar om webbplatser och böcker samt bjuder på en ny krönikör. Och en hel del annat. Trevlig läsning! Snuttefilt funkar för vuxna också katja alexanderson Chefredaktör 5 Ordföranden Rehab på kartan 6 Aktuellt 8 Porträttet Najib Javadi – en påg på g 12 Hallå där! Elina Öhlander valde skåpbil i stället för sommarstuga 14 Tema: Kropp & själ Så mycket mer än medicin De får ny kraft genom musiken För en rikare vardag Med sikte på evidens för tyngdtäcken 32 Karriär De hittar styrkor för att bygga en hållbar vardag 34 Krönikan: Karin Nygårds På party med festfin rollator 35 Reportage På Nytorgsverkstan snickras det för en ny framtid 40 Nya böcker ... om människans okända förmåga att uppfatta dofter 41 Appspalt Med tips på webbsidor 44 Förbundsnytt Klövsjöveckorna lottas 3 Utges av Sveriges Arbetsterapeuter Box 760, 131 24 Nacka Växel och medlemsrådgivning: 08 507 488 00 www.arbetsterapeuterna.se kansli@arbetsterapeuterna.se Ansvarig utgivare: Ida Kåhlin ida.kahlin@arbetsterapeuterna.se 08 507 488 03 Chefredaktör: Katja Alexanderson katja.alexanderson@arbetsterapeuterna.se 08 507 488 25 Fotograf omslaget: André de Loisted Layout: Pontus Wikholm Korrektur: Linda Swartz Annonser: Victoria Pettersson victoria.pettersson@mediakraft.se 073 511 81 79 TS-kontrollerad upplaga: 10 500 ISSN: 0345-0988 Grafisk form: Graffoto AB Tryck: Ljungbergs ”Det finns vatten, det finns liv – jag kommer att överleva.” s 14 FOTO: ANDRÉ DE LOISTED Luktar numera vind – inte pappa
Obi – Ät vad du vill - när du vill Obi är en matassistent som ökar självständigheten för sin användare och ger möjligheten till en mer oberoende och socialt inkluderande upplevelse. Flera möjligheter Möjlighet att välja mat/snacks bland fyra skålar. Kontaktstyrning Kontaktstyrning med en eller två manöverkontakter. Lätt att ta med sig Lätt att ta med sig och fungerar på batteridrift i upp till 7 timmar. Vill du veta mer om Obi eller om något av våra andra hjälpmedel samt få möjlighet att testa kontaktar du oss på Picomed AB, 08-711 20 30, info@picomed.se Titta även på NeaterEater där man tar vara på användarens egna rörelser för att föra maten till munnen. ”Min bästa vän” | C/o Helio, Hornsbruksgatan 23B | 117 34 Stockholm | Telefon 08-702 97 74 | cobirehab.se Inställbara bålstöd Multijusterbara armstöd Asymmetrisk justering av rygg Framtidens komfortrullstol Kamille komfortrullstol NYHET! 4
ORDFÖRANDEN ida kåhlin Ordförande Den 27 maj fattade världshälsoorganisationen, WHO, ett historiskt beslut – en resolution om att stärka rehabiliteringen över hela världen. Resolutionen uppmanar världens länder att utöka och bättre integrera rehabilitering i sina hälso- och sjukvårdssystem och betonar särskilt vikten av rehabilitering inom primärvården och som en del av kris- och katastrofberedskap. Huvuddelen av världens länder är härmed överens om att rehabilitering är betydelsefullt för att människor ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter och nå fysisk, psykisk, sexuell och reproduktiv hälsa. För oss i Sverige är kanske inte de olika punkterna i WHO:s resolution särskilt anmärkningsvärda, men ur ett internationellt perspektiv innebär de att betydelsen av rehabilitering en gång för alla är satt på världskartan. Det är stort. I Sverige har vi kommit långt när det gäller rehabilitering i förhållande till många av WHO:s övriga medlemsländer. Vi lever i ett välfärdssamhälle med ett skattefinansierat system med välfungerande verksamheter inom såväl specialiserad hälso- och sjukvård som primärvård. Och när det kommer till antalet arbetsterapeuter per 10 000 invånare ligger vi och de övriga nordiska länderna i topp. Vi har mycket att vara glada och stolta över, men samtidigt är vi många som skriver under på att det är mycket som kan bli bättre. Tillgången till arbetsterapeutisk kompetens och insatser skiljer sig stort och på ett ofta oförklarligt sätt mellan olika verksamhetsområden, regioner och kommuner. Vi har en ojämlik tillgång till rehabilitering som leder till stort personligt lidande för de som är i behov av arbetsterapeuters kompetens och till ökande kostnader för samhället. Den ojämlika tillgången bidrar också till att många arbetsterapeuter upplever sitt arbetsliv som ohållbart. Under lång tid har vi i Sveriges Arbetsterapeuter därför verkat för att vi ska få en ökad nationell styrning inom området samt politiska beslut och satsningar som kan bidra till ökad jämlikhet. Vi har skrivit åtskilliga debattartiklar, fört fram våra synpunkter i remissvar och i möten med nationella politiker och tjänstemän vid berörda statliga myndigheter. Glädjande kan vi konstatera att det ur ett nationellt perspektiv börjar hända saker. Ett exempel är Socialstyrelsens förslag till regeringen, som just nu bereds på socialdepartementet, om att inrätta ett nationellt kunskapscentrum för rehabilitering och habilitering, inklusive hjälpmedel, under ledning av en nationell samordnare inom området. Ett annat exempel är att det från den 1 januari 2024 införs en lagändring i hälso- och sjukvårdslagen där det tydligt framgår att regioners och kommuners primärvård särskilt ska tillhandahålla rehabiliterande insatser utifrån patientens individuella behov och förutsättningar. Förbundets påverkansarbete bär frukt. Det rör alltså på sig inom rehabiliteringsområdet, både nationellt och internationellt. Jag hoppas att den rörelsen kommer leda till en jämlik tillgång till rehabilitering – såväl i Sverige som över hela världen. Rehab på kartan ”Ett exempel är Socialstyrelsens förslag till regeringen ... om att inrätta ett nationellt kunskapscentrum för rehabilitering och habilitering, inklusive hjälpmedel.”
6 I Tidöavtalet föreslås att offentliganställda ska vara skyldiga att anmäla papperslösa till Migrationsverket och Polisen. Anmälningsplikten har mötts av hård kritik av välfärdens medarbetare och organisationer i civilsamhället, men regeringen väljer trots det att gå vidare med förslaget. Utredningsdirektivet är i skrivande stund inte offentligt, men är enligt SR Ekot klart. Ekot erfar att utredaren ska titta på vilka situationer som kan behöva undantas från anmälningsplikten, men ska inte på förhand utesluta vissa verksamheter, som vård och skola. Utredaren ska också se över om det ska bli några konsekvenser ifall reglerna inte följs. – Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har lyssnat på professionerna och skrotat förslaget. Men vi har inte sett formuleringarna i utredningsdirektivet ännu, så det finns en öppning för att hälso- och sjukvård och skola undantas från anmälningsplikten. Som förbund kommer vi göra vad vi kan för att påverka utredningen i den riktningen, säger Sveriges Arbetsterapeuters ordförande Ida Kåhlin. Syftet med anmälningsplikten är bland annat att motverka skuggsamhället, där många som saknar uppehållstillstånd är i klorna på skrupelfria personer som utnyttjar deras utsatthet. – Anmälningsplikten riskerar att slå helt fel. Skuggsamhället kommer snarare bli större. Fler kommer att välja att inte söka vård eller inte låta barnen gå till skolan. Det är helt fel väg att gå. Det bryter mot vår etiska kod och den etiska stressen kommer att öka, säger Ida Kåhlin. ¶ Nytt program ska främja hälsa för alla barn och unga Ett nationellt hälsoprogram för barn och unga ska ge bättre och mer jämlik hälsa. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att leda arbetet med att ta fram ett nationellt hälsoprogram för barn och unga upp till 20 års ålder. – Syftet med ett nationellt hälsoprogram är att skapa en mer sammanhållen, regelbunden och jämlik hälsouppföljning för barn och unga oavsett var i landet barnet eller den unge bor. Det handlar också om att skapa bättre förutsättningar för att den som behöver ytterligare insatser får tillgång till det på ett snabbare och enklare sätt, säger sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson i ett pressmeddelande. Basen i hälsoprogrammet är tänkt att vara hälsobesök, hälsosamtal och föräldraskapsstöd. Uppdraget ska genomföras i samverkan med civilsamhället. – Vi ser fram emot att vi i Sverige på ett bättre sätt kommer använda den bredd av kompetenser och professioner som behövs för att främja hälsan hos alla barn och unga, säger Sveriges Arbetsterapeuters ordförande Ida Kåhlin. ¶ Förbundet tar ställning mot anmälningsplikten Regeringen väljer att gå vidare med förslaget om anmälningsplikt, trots massiv kritik från fack- och professionsförbund, patientföreträdare och frivilligorganisationer. FOTO: MOSTPHOTOS FOTON: MOSTPHOTOS Kontaktperson är en viktig insats för att bryta social isolering. Men det råder brist på kontaktpersoner och väntetiden kan bli lång. Därför har Myndigheten för delaktighet tagit fram ett kunskapsstöd som ska underlätta för kommunerna att rekrytera till uppdraget. Mer på mfd.se. Plus med hull Skelettet blir skörare i klimakteriet – men bra mat, fysisk aktivitet och några extra kilon skyddar. Även om det finns många fördelar för hälsan med att inte väga för mycket är det ur skelettsynpunkt av flera skäl positivt att vara lite åt det mulliga hållet. Läs mer på vetenskaphalsa.se och sök på skelett. För en aktivare fritid Sveriges Arbetsterapeuter anser att en anmälningsplikt skulle bryta mot professionens etiska kod.
7 Det är lätt att få jobb som arbetsterapeut just nu; efterfrågan är stor i landets regioner och kommuner. Arbetsterapeut är ett framtidsyrke och hamnar på topp 15 när Arbetsförmedlingen listar jobb för en säker framtid. I maj var bara 140 arbetsterapeuter i hela landet inskrivna på arbetsförmedlingen, vilket är den lägsta siffran på minst tio år. Med undantag för en liten uppgång under pandemin har arbetslösheten bland arbetsterapeuter konstant sjunkit de senaste tio åren. – Siffrorna visar att på ett stort och växande behov av arbetsterapeuter. Och sätter ljuset på vilken nytta arbetsterapeuter tillför både för enskilda individer och samhället i stort, säger förbundsordförande Ida Kåhlin. Men trots en superstark arbetsmarknad hopar sig mörka moln på horisonten. Det utbildas för få arbetsterapeuter för att kunna svara upp mot behoven. Extra allvarligt är att söktrycket (antal förstahandssökande per plats) på utbildningarna har minskat de senaste åren, i kombination med låga antagningspoäng. – Det är bekymmersamt att arbetsterapeututbildningen minskar i popularitet. Från förbundets sida försöker vi att göra vad vi kan för att vända den utvecklingen, säger Ida Kåhlin och tillägger att det sjunkande söktrycket är ett problem som arbetsterapeutprogrammet delar med bland andra logoped- och fysioterapeutprogrammen. Ida Kåhlin berättar att Sveriges Arbetsterapeuter redan nu diskuterar frågan med lärosätena samt har tillsatt en intern arbetsgrupp för att identifiera vilka insatser som ska prioriteras. Samtidigt påpekar hon att det sjunkande söktrycket inte är något som förbundet kan påverka på egen hand. Det rör sig bland annat om insatser från lärosätena för att marknadsföra utbildningarna bättre och kanske även om att se över behörighetskraven, men Ida Kåhlin konstaterar att även arbetsgivarna har ett stort ansvar. – Om personer ska vilja söka sig till arbetsterapeutyrket måste arbetsgivarna kunna erbjuda attraktiva jobb. Det handlar om möjligheter till lönekarriär, men också om god arbetsmiljö, spännande arbetsuppgifter och möjlighet till kompetensutveckling. En ytterligare utmaning är att yrket är relativt okänt bland allmänheten. Många som söker sig till utbildningen har egen erfarenhet av arbetsterapi, som patient, anhörig eller i sitt jobb som undersköterska. Här kan man som enskild arbetsterapeut bidra genom att sprida kunskap om yrket till sin omgivning. – Berätta för folk vilket kul och viktigt yrke du har – och hur många olika saker man faktiskt kan jobba med som arbetsterapeut. katja alexanderson Studenterna sviker – väljer inte arbetsterapi Arbetslösheten bland arbetsterapeuter är rekordlåg och Arbetsförmedlingen lyfter fram arbetsterapeut som ett yrke som säkrar jobbframtiden. Men samtidigt sjunker söktrycket och antagningspoängen för att komma in på arbetsterapeutprogrammet. Utvecklingen oroar förbundet. Varför väljer så få att läsa till arbetsterapeut? Är yrket för okänt, har blivande studenter för många vägval eller är lönen för låg? Eller är det något annat? FOTO: MOSTPHOTOS Stolta arbetsterapeuter Jönköping, Göteborg, Örnsköldsvik, Örebro, Karlskrona, Skövde, Stockholm, Umeå och Karlstad. I år har det varit stor efterfrågan på Sveriges Arbetsterapeuters Pridetröjor. – För oss är det en självklarhet att stå upp för allas rätt till en god arbetsmiljö och att få vara sig själva på jobbet. Vi verkar för allas rätt att älska den de vill och vara den de är, säger förbundsordförande Ida Kåhlin. 206 personer blev organdonatorer under 2022. Det är det högsta antalet hittills, men fortfarande för få för att täcka behoven. Läs mer på socialstyrelsen.se, där kan man även anmäla sig till donationsregistret.
September 2015. När Najib Javadi stiger av på Centralstation i Malmö har han ingen aning om var han är. Sverige har han knappt hört talas om. Han är 14 år gammal och ensamkommande, familjen är kvar i Iran. Dit flydde de fem år tidigare efter att pappan mördats hemma i Afghanistan. Polis och tolk på perrongen i Malmö frågar efter pass. Det har han inte. Najib tas till en tillfällig boendeanläggning för barn och blir senare placerad i ett familjehem. Han börjar skolan. Den går bra och det nya språket flyter allt bättre. Nu, åtta år senare, bor han kvar i Malmö. Han har lägenhet, en tjej, plats på arbetsterapeututbildningen i Lund och en risig cykel. – En riktig Malmöcykel, skrattar Arbetsterapeutens lokala fotograf där vi träffas utanför Malmö stadsbiblioteket. Najibs första dag på sommarjobbet som rehabassistent i Lunds kommun är över. Tåget hem och nu har han cyklat till sitt gamla favorithäng – stadsbiblioteket – och skrattar när vi tittar på cykeln. Snart dags att byta eller åtminstone spänna kedjan och lappa ihop korgen där han har sin svarta ryggsäck. Samma ryggsäck som han köpte då han började studera i Lund hösten 2022. Att börja plugga arbetsterapi har han inte ångrat. – Det känns helt rätt. Jag gillar att vara runt människor och vi har kul. Att gå i skola var Najib inte van vid. Under uppväxten i Afghanistan gick han bara några år. Och efter att pappan försvunnit, och hans mamma tagit sina fyra barn och flytt till Iran, blev det ingen mer skolgång. Att som ensamstående mamma stanna kvar var inte heller ett alternativ. – Vi vet inte helt vad som hände, men det var talibanerna som tog livet av honom. Pappa undervisade i dari, mitt modersmål, och han menade att alla hade rätt till utbildning. Riktig utbildning och inte bara lektioner i islam. Påg på g Han flydde till fots, med buss och i gummibåt, men numera hoppar han på pågatågen till arbetsterapeutprogrammet i Lund. Sedan 2015 är Najib Javadi rotad i den skånska myllan. ”Det var talibanerna som tog livet av honom.” kk Text: Pontus Wikholm Foto: André de Loisted
9
10 I Iran bodde familjen i en miljonstad, i ett område dominerat av flyktingar. Lite som Rosengård, säger Najib. Huvudspråken i Afghanistan och Iran är närbesläktade varianter av persiska (dari och farsi), men utan papper håller man sig undan myndigheterna. Som barn var det inget problem, men när Najib blev äldre började frågorna om hans rätt att vara där komma. Han jobbade i ett skrädderi som tolvåring och blev kvar ett par år. Lärde sig sy på maskin. Men jobbet betalade inte bra. – Vi hörde att lönen var bättre i Turkiet och bestämde att jag skulle åka dit. Eftersom Najib saknade nödvändiga dokument fanns det alltid en risk för att åka fast. Resvägen genom Iran var upparbetad och bland annat hjälpte busschaufförer till att gömma människor i bagageutrymmet. Kring 2015 var det många som tog sig till Turkiet. Najib följde strömmen – 14 år gammal. Han kom fram och fick jobb, men stannade bara en månad. – Folk pratade om att Tyskland hade öppnat gränserna. Efter att jag hade fått min första lön följde jag med de andra. I Sverige har Najib lärt sig simma. Han har dessutom blivit så pass duktig att han under flera år var instruktör på en simklubb. Han gillar vatten, men undviker havet. Som 14-åring i en gummibåt på Egeiska havet var han knappt simkunnig alls. Båtfärden från Turkiet till de närmaste grekiska öarna är inte lång, men kan vara livsfarlig. Ett trauma som lever kvar, och orsaken till att han ville lära sig simma. – Vi var 40 personer i en gummibåt. Jag minns känslan av att nästan vara framme och samtidigt veta att båten håller på att sjunka. Vi hoppade i vattnet, men jag kände snabbt mark under fötterna. Än i dag är många flyktingläger i Grekland överfulla och har stora brister i vattenförsörjning och sanitet. Under flyktingkrisen 2015 tog sig kring en halv miljon flyktingar till de grekiska öarna. Situationen var extrem och något Najib har svårt att tala om, men samtidigt vill bearbeta. Ofta sov han direkt på marken. Köerna till mat och vatten var långa. – En dag ska jag åka tillbaka till Grekland. Inte för att turista. Och kanske inte till exakt samma ställe, men jag vill stå där och känna att det är bra nu. Efter en tid i lägret slussades han till Aten och därifrån på tåg som skickade flyktingar vidare in i Tyskland och Europa. Men Tyskland var stängt och Najib fick inte stiga av. Likaså i Danmark. Men i Malmö stannar tåget och Najib kliver ur. Det är september 2015. Ett av sina första sammanhang i det nya landet får Najib i ett nybildat fotbollslag för ensamkommande ungdomar, AIF Barrikaden. På en träning dyker en reporter från Sveriges Radio upp och frågar (med hjälp av tolk) om någon vill vara med och berätta om sin situation som nyanländ. Najib är genast med på noterna. Det resulterar i 15 inslag på radion under två år. – Jag visste inte alls vad det handlade om, men jag är spontan och det lät kul. Efter några månader i Sverige får Najib plats på Mosaikskolan, en förberedelseklass för nyanlända. Han får bra stöd, börjar lära sig svenska och börjar sedan på årskurs 9 i Västra Hamnens skola i Malmö. Ett välbärgat område. Att nästan bara ha svenskspråkiga omkring sig gör stor skillnad Najib Javadi Gör: Studerar till arbetsterapeut i Lund. Bor: I lägenhet i Malmö. Familj: Mamma och tre syskon i Iran. Född: I Afghanistan, kom till Sverige med flyktingströmmen 2015. Vill åka till: Norrköping i Sverige och Bali i Indonesien. Gör en regnig kväll: Lyssnar på regndropparna på fönstret. Najib Javadi utanför Stadsbiblioteket i Malmö. Numera hänger han mera på Universitetsbiblioteket i Lund.
11 för språkutvecklingen. Efter drygt ett år får han också sitt permanenta uppehållstillstånd. Ett beslut som betyder mycket och motiverar honom ännu mer. Najib pluggar dessutom extra på läxhjälpen på Ensamkommandes förbund i Malmö och går ofta till biblioteket (till en början blir det mest barnböcker), men han är hopplöst efter i både svenska och andra ämnen och klarar inte gymnasiekraven. – Men jag fick gå om nian i samma skola och då klarade jag det. Med många B och A. Jag visste inte riktigt vad jag ville bli så jag valde Natur på gymnasiet. Sista året i gymnasiet fyller Najib 18 år och blir sin egen. Familjen han bott hos är från Afghanistan, men från en annan del och med ett annat modersmål. Han vill ha något eget och flyttar in i en lägenhet – jobbar både kvällar och helger för att dryga ut pengarna från CSN. Men i slutet av månaden är det alltid tomt på kontot. – Jag jobbade och pluggade så mycket att jag nästan inte hann välja utbildning efter gymnasiet. Det blev tandtekniker. Det var den närmaste utbildningen där jag bodde och jag tänkte att det kunde vara bra betalt, skrattar Najib. Snabbt inser han att det var fel val. Det är mycket tid i labbet och han saknar kontakt med patienter och att ha människor omkring sig. – Vad gör jag, tänkte jag. Jag vill ju träffa folk. Jag mådde så dåligt att jag inte ens klarade de lättaste tentorna. Men jag brukade handla på Möllan (stadsdel i Malmö, reds.anm) och gå förbi ett rehabställe med en skylt på väggen: fysioterapeut, arbetsterapeut, rehabilitering. Fysio kände jag till, men vad är arbetsterapeut? Najib kollar på antagning.se och inser att det går att söka. På Youtube får han reda på vad arbetsterapi handlar om. Lund är dessutom nära med tåget. Och han kommer in. Just nu är målet att jobba med psykisk ohälsa efter examen. – Jag har personligen upplevt mycket ångest och stress när jag var ny i Sverige, och jag vet att om hjärnan inte fungerar som den ska, kommer man inte kunna delta fullt ut i samhället. 2018 fick Najib ett femårigt resedokument, motsvarande ett pass för flyktingar. Då kunde han åka till Iran och träffa familjen. Sedan dess har han inte sett dem. Förutom i videosamtal och på bild. Han hoppades länge på att återförenas som familj – att de skulle komma till Sverige. Men det är inget han gärna talar om. – Hur det kommer att gå? Man vet inte. Det är svårt för mig, men man vänjer sig. Här noterar fotografen (som är född i Lund, men bor i Malmö) att Najib uttalar ”mig” som en äkta skåning: ”maj”. Men sill, nubbe och de små grodorna har inte riktigt slagit klorna i Najib. Det är svårt att komma in i det allra svenskaste. Då Najib jobbade i hemtjänsten frågade de äldre ofta var han kommer ifrån. Malmö, var standardsvaret, men då ville de veta ursprung. Najib undviker också att tala politik. – Man hör så mycket. De talar om oss som kom 2015. Jag vill inte läsa det, jag är ju en av dem. Trots många år borta från sin familj, boende i flykting- läger, väntan på uppehållstillstånd och fortfarande inget medborgarskap har Najib en positiv, vi-tar-dagen-somden-kommer-attityd. Han är gärna med där det händer och är aktiv i Sveriges Arbetsterapeutstudenters styrelse i Lund och studentambassadör för Lunds universitet. Och han är spontan. Också i matlagningen. Ikväll blir det kanske en qabuli, hans afghanska favoriträtt med ris, morot och russin (pannkaka är den svenska favoriten). Vad det blir beror lite på vad som finns i kylskåpet. Ofta vegetariskt, det är billigare. Kanske bjuder han tjejen på middag. – Man vet inte, säger Najib leende och trampar gnisslande i väg i Malmökvällen. ¶ Fotnot. Najib köpte en ny, lite mindre risig, cykel bara en vecka efter att vi träffades i början av juni Lyssna. Sveriges Radios serie ”Ett nytt Sverige” med Najib från 2016–2018 hittar du på: sverigesradio.se/grupp/23237 Fotbollsskorna har Najib Javadi lagt på hyllan, men löparskorna åker på ibland. ”De talar om oss som kom 2015. Jag vill inte läsa det, jag är ju en av dem.”
12 HALLÅ DÄR! Vad fick dig att flytta ut på vägarna? – Det är en dröm jag haft sedan gymnasiet. Jag började följa ett Instagramkonto där de berättade om sin resa och sen hittade jag allt fler på Youtube. Men det var först efter jobb och studier på KI och efter att jag flyttat hem till Söderhamn som det hände. Och det var mycket på grund av corona. Man fick inte träffa någon och jag behövde ett projekt, så jag köpte min bil och började bygga om den. Hade du nytta av din utbildning då du mekade? – Jag mekar inte så mycket, men absolut – man måste tänka till eftersom så mycket ska rymmas på så liten yta. Det finns en tanke bakom allt och kreativa lösningar, precis som i arbetet. Är det många andra som du ute på vägarna? – Jag kommer precis från Burning van-träffen i Dals-Ed. Vi var över 300 bilar på plats i år. Och alla – trots olika åldrar och livsöden – är så öppna, välkomnande och intresserade. Att gå hundra meter till toaletten kunde ta en timme eller mer. Man stannade och hälsade och tittade in i bilarna överallt. Jag fick många bra idéer av att kolla på deras lösningar. Varför köpte du inte bara en husbil? – Jag ville ha något att göra. Och en fördel med en van är att den får plats på en vanlig parkering. Jag kan åka till vilken Ica som helst. Jag parkerar gärna över natten på avskilda platser – med fina solnedgångar – och då är vägarna ofta så små och guppiga att en husbil inte skulle komma fram. Vad är det bästa med din bil? – Att bara kunna sticka i väg. Allt finns här. Jag behöver bara fylla på med mat och vatten. Det blir en flykt från vardagen – här har jag nära till naturen, frihet och lugn. Och samtidigt så lätt att träffa andra. Jag har kompisar i hela landet och om jag till exempel åker på en midsommarfest sover jag ju i bilen. Vad säger dina kollegor? – Alla följer mig på Insta och de brukar fråga var jag är just nu. Och så vill de kolla in i bilen om jag byggt om något. Men jag sa till kollegorna att vi får se om jag kommer tillbaka i höst eller om jag dragit till Spanien. Pontus wikholm Fotnot. Elina gick till jobbet som vanligt då semestern tog slut (men fortsatte sova i bilen i sensommarvärmen). Följ henne och hennes Fiat Ducato 2015 på Instagram: @elinasnyabil. Hallå där Elina Öhlander, arbetsterapeut inom intensiv hemrehab i Söderhamns kommun, som bor i en ombyggd van (skåpbil) under semestern. Alltid smarrigt! Arbetsterapeuter äter (nästan) alltid en nyttig matlåda på jobbet. Åtminstone svarar en överväldigande majoritet av Arbetsterapeutens nyhetsbrevsläsare att de inte skulle skämmas över att visa sin matlåda för sina patienter/klienter. Trots svagt statistiskt underlag (15 av 25 svar) slår vi fast att tre av fem arbetsterapeuter: ”Alltid har en supernyttig och hemlagad matlåda!” Mer på arbetsterapeuterna.se/nyhetsbrev. FOTO: PONTUS WIKHOLM BILDER: MOSTPHOTOS Går att lära nytt trots demens Personer med demens har fortfarande förmåga att lära sig nya saker. Det visar en avhandling från Linköpings universitet där personer med demens fick testa surfplattor för första gången i sitt liv. plats 21 Sveriges Arbetsterapeuters förbundsordförande Ida Kåhlin placerar sig återigen högt på Dagens Medicins lista över sjukvårdens 100 mäktigaste i Sverige. Effektivt mot ungas självskadebeteende Forskare vid Karolinska institutet och Region Stockholm har studerat om en internetbehandling för att öka ungas förmåga att reglera känslor kan minska självskadebeteende – och studien tyder på att behandlingen har god effekt. Mer på ki.se, sök på självskadebeteende. Sämre upplevd arbetsmiljö för utrikes födda En ny rapport från Arbetsmiljöverket visar att personer som är födda utrikes upplever sig ha sämre arbetsmiljö än personer födda i Sverige. Det gäller den fysiska arbetsmiljön såväl som den sociala och organisatoriska. Andelen som säger att de har utsatts för kränkande särbehandling på jobbet är mer än dubbelt så hög bland utrikes födda personer. – Det är inte acceptabelt att någon ska gå till jobbet och behöva riskera att bli mobbad eller kränkt. Det är viktigt att varje arbetsgivare arbetar aktivt och förebygger risker för ohälsa och kränkande särbehandling i arbetsmiljön, säger Jacob Grönlund, analytiker på Arbetsmiljöverket, i ett pressmeddelande. Störst skillnader är det mellan inrikes födda och utomeuropeiskt födda personer.
13 Nora Kvarefelt använder ett höftbälte som pressar ner låren. Livstidsgaranti gäller för bälten och selar från Bodypoint www.heamedical.se
14 TEMA: KROPP & SJÄL kk k Peer support Personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som är professionellt verksamma inom vård och omsorg för att stötta brukare och patienter i deras återhämtningsprocess. Så mycket mer än medicin Forskaren och arbetsterapeuten Elisabeth Argentzell tycker att görande och aktivitet borde ta större plats inom svensk psykiatri: »Man behöver komma ut och bli engagerad. Göra saker. Hamna i flow, glömma tid och rum.« Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted abletter och KBT. Så skulle man lite provocerande kunna sammanfatta svensk psykiatri. Självklart är det en grov förenkling, många goda initiativ finns, men det ger ändå en översiktlig bild av det rådande medicinska paradigmet som psykiatrin verkar i. Länder som Storbritannien, Nya Zeeland och Danmark har kommit betydligt längre när det gäller att arbeta med återhämtning, recovery. Men även Sverige är på väg i den riktningen, vilket bland annat märks genom att peer support och självvald inläggning blir allt vanligare. Återhämtning bygger på att personer med psykisk ohälsa kan och ska få möjlighet att återhämta sig till de livsroller de själva valt, i stället för att vården och andra myndigheter ska bestämma. Personen går från att vara ett föremål för insatser och behandlingar till att få inflytande över vården och i förlängningen ta tillbaka kontrollen över sitt liv. Det handlar också om att känna hopp och mening i tillvaron. – Vi måste tro att det finns en inneboende kraft hos människor. Annars kommer vi ingen vart, säger Elisabeth Argentzell, arbetsterapeut och docent, vid Lunds universitet. Hon kom i kontakt med återhämtningsperspektivet redan som utbytesstudent i Australien under grundutbildningen och tyckte instinktivt om vad hon såg. Kontrasten blev stor när hon som nybliven arbetsterapeut började arbeta på en psykiatrisk akutmottagning i Lund. Men tack vare en bra chef fick hon stor frihet att utforma sin roll. I mötet med patienterna blev det tydligt hur viktiga till synes små saker kan vara för en människa. När hon presenterade sig brukade hon alltid fråga om det var något hon kunde hjälpa till med. – Och då sa de kanske: ”Jag skulle vilja ha en tandborste. Jag skulle vilja ringa ett samtal. Jag skulle jättegärna bara gå ut, fem minuter.” Då fixade jag det. Och sen nästa gång: ”Det var du med tandborsten.” Och så hade man en första kontakt och kunde bygga på den. ”Vi måste tro att det finns en inneboende kraft hos människor.”
16 TEMA: KROPP & SJÄL Teamarbetet på akuten fungerade också väldigt bra, men samtidigt fanns en stigmatiserande syn på patienterna hos en del av personalen. Det kunde Elisabeth inte ställa upp på. – Jag tror att hälften av personalen ”drog ner visiret” efter ett tag och inte riktigt orkade. Hon tyckte om akuten, men upplevde att vården krockade med hennes arbetsterapeutiska synsätt och valde att sluta. Erfarenheterna därifrån bär hon med sig och har fortfarande nytta av. Inte minst när hon föreläser för vårdpersonal – de förstår att hon vet hur tungt det kan vara att jobba inom akutpsykiatrin. Elisabeth Argentzell tycker att arbetsterapeuter har en otroligt viktig roll att spela i hela psykiatrin, såväl i öppen- och slutenvård som i socialpsykiatrin. Men även i första linjen i primärvården. Inte minst med tanke på att återhämtningsinriktat arbete nu vinner mark i Sverige. – Arbetsterapeuter jobbar per definition återhämtningsinriktat redan. Hon förklarar att referensramen CHIME, som visualiserar kärnan i återhämtning, väl stämmer överens med arbetsterapeutiska modeller och teorier. Det är en akronym av fem nyckelbegrepp: tillhörighet (connectedness), hopp och optimism (hope and optimism), identitet (identity), mening i livet/mening och syfte (meaning) och empowerment. – Men vi är fortfarande i ett medicinskt paradigm och där behöver man profilera sig, tyvärr. Jag tror att man behöver vara tydlig med sin viktiga roll som arbetsterapeut och professionens referensramar – snarare än att exempelvis känna att man behöver gå över och bli kbt-terapeut. Därför ser hon ett behov av en begreppsapparat och verktyg som gör att arbetsterapeuter kan synliggöra hur professionens insatser bidrar till återhämtning. Elisabeth minns när hon pratade för personal inom slutenvården kring möjligheterna att få patienter aktiva och uppleva mening under sin tid som inlagda. – Jag lyfte förändringsarbete och meningsfullhet utifrån forskningshåll och försökte att inte trycka in detta med att ha en arbetsterapeut, även om det så klart var det jag tänkte. Efter Elisabeth föreläste en kvinna om sin tid som inlagd. – Hon pratade i princip bara om arbetsterapi och jag tänkte att nu tror de att jag sagt till henne att säga detta. Kvinnan berättade bland annat att hon hade fått möjlighet till kreativ aktivitet och gjort en skål på arbetsterapin. När julen kom, och hon var ekonomiskt barskrapad, gav hon den till sin svärmor. När svärmor sedan ställde skålen i vitrinskåpet växte självkänslan och stoltheten – från att vara ingenting till någon som skapat ett vackert och uppskattat föremål. – Den typen av berättelser är fantastiska. Men det är inget som står i journalen och det är inget du kan mäta. Det är inget som man rakt av kan säga är evidensbaserat, att göra en skål och måla den. Men för denna kvinna var detta, och den fina kontakten med arbetsterapeuten, en viktig del av hennes återhämtning. Hon konstaterar att det är en utmaning att definiera återhämtning eftersom det är en personlig resa och upplevelse. En aktivitet som är återhämtande för en person kan vara raka motsatsen för en annan. I sin forskning har Elisabeth Argentzell generellt ett tydligt återhämtningsperspektiv. Tillsammans med senior professor Mona Eklund har hon exempelvis utvecklat gruppinterventionen Vardag i Balans som bland annat bygger på återhämtning och aktivitetsbalans. I den finns även ett inslag av att arbeta med sensorisk bearbetning. Det är ett område som väckt allt större intresse de senaste åren, framför allt internationellt. Sensoriska svårigheter är vanligt hos personer med psykisk ohälsa och kan sätta käppar i hjulet för ett fungerande vardagsliv. Det kan handla om allt från att vissa dofter triggar traumatiska minnen till att för många syn- och ljudintryck gör det svårt att koncentrera sig. Internationell forskning visar bland annat att sensoriska rum inom slutenvården tydligt minskar behovet av tvångsåtgärder. I rummen kan det exempelvis finnas en säng, tyngdtäcken, en skärm där du kan titta på havet eller skogen, du kan lukta på lavendel och andra lugnande dofter, dimma ljuset och så vidare. Elisabeth Argentzell har länge velat studera sensoriska rum i en svensk kontext, men när det inte gått att få till, på grund av brist på rum och personal inom akuten, har hon i stället valt att undersöka hur sensorisk modulering kan användas i den psykiatriska öppenvården. I projektet Coping genom sensorisk modulering har hennes forskargrupp vid Lunds universitet, tillElisabeth Argentzell Gör: Arbetsterapeut och docent, verksam i forskargruppen ”Psykisk hälsa, aktivitet och delaktighet” vid Lunds universitet. Aktuell med: Fortefinansierade RCT- studien Coping genom sensorisk modulering – ett elvaveckors manualbaserat program.
17 sammans med den nyzeeländske forskaren Daniel Sutton och i samråd med en nationell brukarorganisation, utvecklat gruppinterventionen Sensory Awareness Program, SAP. Det är ett 11-veckors manualbaserat psykoedukativt program – med fokus på självreglering av ångest, med sensoriska strategier. Programmet har sitt ursprung i en amerikansk modell. Just nu utvärderar forskarna SAP i en stor RCT och det ser väldigt lovande ut. Gruppledarna som hållit interventionen är otroligt positiva och även bland patienterna pratas det väl om SAP. Elisabeth Argentzell tror att en förklaring kan vara att det finns ett stort uppdämt behov av komplement till beroendeframkallande läkemedel och samtalsterapi. – I SAP:en är det mycket body-up. Då tänker vi så här: Vad händer med din kropp när du blir rädd eller får ångest? Jo, jag blir kall om fötterna, får ont i magen. Okej, då tar du på dig tjocka strumpor, och äter ordentligt så håller du dig riktigt varm. Då lurar vi kroppen att det är lugnt och då säger kroppen till huvudet att det är lugnt, det är ingen fara. Eller så får du en kram, eller någon tittar dig i ögonen riktigt ordentligt. Hon konstaterar att det finns flera saker som är nedärvt lugnande och att många saker som upplevs lugnande för vuxna är sådant vi gör naturligt med små barn. Vi vyssjar, vaggar, kramar, erbjuder snuttefiltar och gosedjur, läser samma sagor om och om igen, sätter på musik … Mjölk- och vaniljsmak är också lugnande, även choklad. Så det är nog ingen slump om vi skopar upp en skål med glass och sveper in oss i en filt när vi känner oss lite nere. – Ja, vi självmodulerar hela tiden i vår vardag, både med lugnande och väckande strategier, för att vara lugna och alerta och kunna fungera. När folk blir medvetna om det och vad de gör, kan de också både förstå och stärka sina moduleringstekniker, samt lägga till nya. Naturliga ljud och material har också visat sig fungera väl för sensorisk modulering. – Ljudet av vatten handlar om överlevnadsvågskvalp. Det finns vatten, det finns liv – jag kommer att överleva. Eller att höra hur vinden blåser i trädkronorna. Elisabeth Argentzell konstaterar att sensorisk modulering och djur- och naturbaserad rehabilitering dockar i varandra. Många av insatserna har tydliga sensoriska inslag i kombination med fokus på aktivitet. Avslutningsvis ser hon ett behov av att låta aktiviteter och görande ta större plats för att minska den ökade psykiska ohälsan, inte minst hos unga. – Just nu utbildar vi väldigt mycket i hur det känns att ha ångest. Men vad gör vi sen? Man ska prata om hur man mår och så kan man få medicin. Här tror jag jättemycket på body-up, att kroppen får vara med. Hon fortsätter: – Man behöver komma ut och bli engagerad. Göra saker. Hamna i flow, glömma tid och rum. Det handlar inte bara om att förstå hur ångest känns, utan även om hur det känns i kroppen att ha rutiner och vanor. Att du får bygga en aktivitetsidentitet. ¶ ”Då lurar vi kroppen att det är lugnt och då säger kroppen till huvudet att det är lugnt, det är ingen fara.” Mer forskning av Elisabeth Argentzell k Leder ett delprojekt inom projektet User Involve, som handlar om att studera peer support i svensk kontext. k Studerar hur det är att åldras med psykisk ohälsa. k Studerar hälsoeffekterna av natur- och hästunderstödd rehab (se Arbetsterapeuten 4/2021) via projektet Personlig återhämtning, återgång till arbete och aktivitetsengagemang för personer med stressrelaterad sjukdom. Där visar den första delstudien lovande resultat. k Har utvecklat interventionen Vardag i Balans tillsammans med senior professor Mona Eklund.
18 TEMA: KROPP & SJÄL kk Väntrummet har förvandlats och kvällsljuset silar ner genom takfönstren och lyser upp scenens svarta fond. Ett fyrtiotal personer, patienter, anhöriga och personal, har slagit sig ner i soffor och på stolar på psykosmottagningen i Helsingborg. Det finns en förväntan och ett lugn både på scenen och bland publiken. Fem gitarrer blänker mot den mörka bakgrunden. Utanför fönstren lägger sig mörkret i Pålsjö skog, men jagas iväg av glädjen som tar plats på scenen i föreställningen Pålsjö Lajv. Johan Bergendahl greppar micken och nu är det Jimi Hendrix som med djup röst tar plats på scenen med Little Wing. Beatrice Sandell välkomnar publiken. Förutom att hon är arbetsterapeut har hon en gedigen musikutbildning och frilansar som jazzsångerska. Hon berättar om de sex månadernas arbete när musikgruppen träffats varje vecka. Sju patienter på psykosmottagningen har alla bidragit med sin kreativitet och jobbat med texter, taktarter, tema och genre. Beatrice har lett gruppen tillsammans med Tobias Blid Nilsson som är peer support. – Den här fantastiska gruppen har också spelat in sång och musik med hjälp av Robert, säger hon och vänder sig mot musikcoachen Robert som står lite vid sidan av scenen. Beatrice presenterar nästa nummer, frågar efter namn och vad var och en ska framträda med. Och det drar igång i högt tempo under jubel och handklappningar från publiken. Dikter varvas med musik, sologitarr och rap. Ahmad Abu Hawash välkomnas fram och rappar till sin egen låt Vilse ibland under taktfast support från publiken. Föreställningen är ljus, men ger också en inblick i vad en psykossjukdom kan handla om med personliga texter. – Du är duktig på ord, säger Beatrice och vänder sig till Ulrike Österbye som står i tur att ta plats på scenen. Ulrike berättar att för henne är skrivandet en bearbetning av svåra känslor. Hon sträcker på ryggen, tar ett steg fram och läser sin egen dikt När gudarna faller. – Jag landade på just denna strand, trött och slagen log jag åt dig för första gången, hade inget att sakna, hade inget att älska … En gemensamt komponerad låt Livets harmoni avslutar föreställningen och applåderna pågår länge samtidigt som gula rosor delas ut till alla i gruppen. Proffsigt från början till slut och en föreställning som rör och berör. Robert är fylld av känslor. Som harmonimaster har han stöttat med studioteknisk utrustning och inspelningar, och som tidigare patient på psykosmottagningen har han själv haft stor hjälp av musiken i sin återhämtning. – Det viktigaste för mig är att se deltagarnas glädje och livsgnista. Musik gör mycket med människor. En av deltagarna sa att den är en räddare i nöden. Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted Gitarriff hörs svagt, sedan starkare. Det är något på gång på psykosmottagningen i Helsingborg. De får ny kraft genom musiken
Johan Bergendahl med Jimi Hendrix låt ”Little Wing”.
20 Det betyder mycket säger han, och funderar lite. Ja, musiken har varit en räddare i nöden även för honom. – Musik betyder allt för mig. Två veckor senare är väntrummet återställt, men minnena finns kvar. Johan Bergendahl lyfter blicken och pekar på den vita hyllan. Där lutar sig två alster målade på kvällen när han kom hem från Pålsjö Lajv. De svårt förföljande tankarna – som är anledningen till att han sedan många år har kontakt med psykosmottagningen – har ersatts av ett blå-gult hopp i konstverken som lyser upp väggen. Han minns hur nervös han var men också förväntansfull och hur den känslan segrade. – Det var underbart att det gick så väldigt bra och att jag fick kraft i sången. Det kändes jätteskönt efteråt och det levde jag på i flera dagar. Han hyllar Beatrice, Tobias och Robert. Men också gruppen som har blivit så sammansvetsad. Pålsjö Lajv – och den uppföljande träffen – var avslutningen på musikprojektet, och han hade gärna velat se en fortsättning. Det var självklart för honom att vara med från början och han ser tillbaka på en termin med spännande repetitioner. – Jag känner upprymdhet även nu när du och jag pratar om konserten. Måendet har blivit förträffligt genom musiken. Just i dag känner jag mig jättebra. Johan går också på Karpen, en kreativ verkstad, och målar. Att själv vara ett stöd för andra på psykosenheten är viktigt för honom. Han är väldigt glad för att vara ”frilans” på enheten som han beskriver det. Förutom att han varit med i musikprojektet får han även stöd genom återhämtningsgruppen som har varit väldigt viktig för honom. – På mottagningen får jag hjälp med mina förtryckta känslor och negativa demoner. Jag får prata igenom saker och får den hjälp jag behöver på ett väldigt professionellt sätt. Senare i dag ska han hem och lyssna på musik. Favoriter är Jimi Hendrix och Philip Glass. – Jag gör musik själv också och spelar gitarr, och jag hoppas att det blir ett till musikprojekt senare i höst. Det krävdes mycket av Ahmad Abu Hawash för att ställa sig på scenen. – Det här att sjunga inför människor som vårdar mig, går det? Men jag tänkte jag kör ändå. Jag ville göra det trots att jag var inlagd på avdelningen sedan en vecka. Jag har aldrig varit så nervös tidigare. Men efteråt kände jag både lättnad och stolthet men också stimulans, balans och ro. Ahmad har sysslat med musik länge och har scenvana sen tidigare. Han började sin karriär när han var i fjortonårsåldern och släppte sin första singel i gymnasiet. Pålsjö Lajv gjorde att han fick tillbaka längtan efter att stå på scenen igen. Han nämner gemenskapen – och glädjen i att kunna stötta varandra i gruppen. Musikterapi k De Nationella riktlinjerna visar stark evidens för musikterapi som behandling av personer med psykossjukdom. Ulrike Österbye läser sin dikt ”När gudarna faller”. ”Jag har hittat människor på vägen som jag har fått förtroende för.”
21 Psykosmottagningen har han haft kontakt med i flera år. – Jag fick min första psykos 2013, jag blev manisk, och hade en pågående psykos i mer än ett halvår. Musicerandet fick vila några år, för när det blir för mycket triggar det hypomanin. Så han visste vad han gav sig in på när han gick med i gruppen och ställde sig på scenen . – Det är en balansgång. Det krävdes att bli manisk för att jag skulle lära mig att hitta balansen. Det är därför jag inte fokuserar hela livet på musik. Det är en del. Nu ska jag också fokusera på min praktikplats. Han ler. Han mår bra nu även om det är lite upp och ner, och han är vilse ibland. Musiken finns också alltid med honom. –Jag brukar tänka att jag ska ha en röd tråd när jag skriver texter. Ibland vill man inte berätta om sig själv utan bara leka med orden. Och jag har sagt till Beatrice att hon ska lära mig höga toner. Hon klev fram med en självklarhet. Stod kvar. Och tackade för applåderna när hon läst sina dikter. I kontrast till Johan som kände eufori och glädje efter föreställningen kan Ulrike Österbye inte plocka fram den sortens känslor när hon får frågan. – Det var ingen jätteglädjekänsla egentligen. Det var en stor anspänning. Jag mådde inte riktigt bra och var inne i en process just då. Men jag stängde av allt och gjorde det, för jag ville så gärna göra det. Kan du tänka dig att göra om det? Svaret kommer snabbt. –Ja, det kan jag absolut. Ulrike har skrivit texter och dikter sen hon var i 16-årsåldern, uppmuntrad av sin adoptivmamma. Nu när hon fyllt 50 år var det första gången hon läste upp dikterna offentligt. Att få ner svåra tankar och känslor på papper har hjälpt henne, och varit en viktig del i bearbetningen av hennes psykiska ohälsa och i återhämtningen. – Ibland skriver jag ner mina tankar direkt och ibland dröjer det. Men det kan också vara så att jag har skrivit ner tankar som dyker upp senare. Sammanfattningsvis har livet varit ”komplicerat” säger Ulrike. Bristen på tillit har följt henne genom livet och det har mer eller mindre alltid varit ett sökande. Sökandet fortsätter men hon känner att hon är på rätt väg, framför allt mot att tro på sig själv och den egna förmågan – som att våga ta plats på en scen. – Jag har hittat människor på vägen som jag har fått förtroende för. Och jag hade gärna velat få ut mina dikter. ¶ Musikprojektet k På psykosmottagningen i Helsingborg har sju patienter under ett halvår deltagit i ett musikprojekt där man arbetat med ett återhämtande förhållningssätt. Gruppen har träffats en gång i veckan för ett metodiskt skapande med texter, komponerande, sång och workshoppar. Projektet avslutades med föreställningen Pålsjö Lajv. Ahmad Abu Hawash rappar sin egen låt ”Vilse ibland”. Artistnamnet är Ashe. Beatrice Sandell om hur allt startade kk HELSINGBORG
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=