k Palliativ från latinet: palliatus, täckt (med mantel) en god död? Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf Femåringen spänner ögonen i mig och säger med skärpa: Men gammelmormor Ingrid sover ju inte. Nä, det gör hon inte. Hon är död och vi sitter på bussen till begravningen. Jag har precis förklarat att Ingrid inte sover, inte kommer vakna, utan är död. Sedan går vi igenom det praktiska. Jag berättar att vi ska lägga våra blommor på kistan och att man kan säga en sista hälsning. Dottern undrar vad folk brukar säga och jag svarar: hej då, sov gott eller god natt. Det är då hon påpekar att Ingrid inte sover. Hon funderar en stund: Mamma, kan man säga god död? Men vad är egentligen en god död? Tidningen träffade överläkaren Ursula Scheibling, specialist i palliativ medicin och ordförande för nationella arbetsgruppen i palliativ vård, för ett samtal om döden – och livet. Och då talar vi inte om den plötsliga oväntade döden. Inte den berömda tegelstenen i huvudet, utan om den död som kommer att infinna sig inom en överskådlig framtid. Det kan vara timmar, dagar, månader eller till och med år, men tiden är utmätt och du behöver förhålla dig till den. – En god död skulle väl vara att man hamnar i någon form av acceptans. Och att man som patient, men även som närstående, kan påverka tiden man har kvar i livet – och är väl symtomlindrad. Hennes erfarenhet är att acceptans inför döden inte nödvändigtvis är en fråga om ålder. – Jag tycker oftast att man, även vi som jobbar med det till vardags, har en uppfattning att det måste väl vara okej att dö när vi träffar patienter i 80-årsåldern. Att statistiskt sett måste du ha förstått att det kan hända. Men jag tycker inte att det är så i verkligheten. Hon har mött äldre som inte känner sig ”färdiga” men också yngre som har försonats med den annalkande döden. – Det är patienter som kan säga: ”Jag är ledsen nu när jag inser att jag kommer att dö snart och jag hade hoppats på mer tid, men jag känner att jag har levt mitt liv och använt min tid väl.” Och det tror jag är åldersoberoende. Men acceptans inför döden är svårt i ett samhälle där den inte är närvarande i vardagen. Våra småbarn kan förvänta sig att bli vuxna. Sjukdomar som tidigare var dödsdomar kan botas eller hållas i schack. Insulin, antibiotika och andra moderna läkemedel har förändrat spelplanen totalt. Ökat välstånd gör att vi kan äta bättre. Vi har friskare tänder. Färre dör på jobbet. Döden sker någon annanstans, i en annan tid. När jag blir gammal. Allt annat är ett misslyckande. Bara jag lever rätt så dör jag inte. – Det har hänt så mycket i den medicinska utvecklingen, så mycket framgång. Det kan leda till tron att allt går att ”fixa”. Och säger någon till mig att ”jo, men tyvärr inte för dig eller i din situation”, då kommer många också undra om personen ens är kompetent. ”En god död skulle väl vara att man hamnar i någon form av acceptans. Och kan påverka tiden man har kvar i livet – och är väl symtomlindrad.” URSULA SCHEIBLING FOTO: LINDA SWARTZ 15 kk
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=