Patienten skulle kanske må bättre av att få avsluta vården på specialistkliniken och vårdas i hemmet, men då måste det praktiska vara riggat i tid. Så att hemsituationen inte snabbt blir ohållbar och personen hamnar på akuten. Där det sedan tas prover och utreds utan överväganden om vad som är rimligt – med resultatet att personen aldrig kommer hem igen och dör på sjukhuset. När det väl är dags för palliativ vård finns det mycket att göra för att livet fram till döden ska bli så bra som möjligt. Fundamentet är att se hela människan och lindra lidande och symtom, såväl fysiska som psykiska, sociala och existentiella. För det behövs hela teamet. Ta smärta till exempel. Det räcker inte med läkemedelsbehandling. Fysioterapeuten kan bidra med lämplig träning. Arbetsterapeuten kan se över vilka anpassningar som kan göras i hemmet, strategier för energibesparing, hjälpmedel med mera. Och kanske ligger personen uppe på nätterna och oroar sig över ekonomin, och tröttheten förvärrar smärtan. Då behövs kuratorns kompetens. Och så vidare. Det är också viktigt att läkarna involverar övriga professioner i den förväntade sjukdomsutvecklingen så att de kan stötta patienten på bästa sätt och ta höjd för framtida försämringar. Ursula Scheibling understryker vikten av att fråga patienten vad som viktigt för hen. Och att olika delar av teamet bidrar med olika saker. – Personen kanske säger att jag vill komma ut till sommarstugan en enda gång till. Teamet bidrar med sin samlade kompetens, men det är en situation där det är väldigt tydligt att arbetsterapeuten behövs för att förverkliga önskemålet. Hon fortsätter: – Jag har inte varit någonstans där man har ett så intensivt teamarbete som i den palliativa vården. Det är A och O för att känna att man gör ett bra jobb för patienterna. Det ger väldigt mycket glädje i arbetet, men gör också att man kan stå ut när det blir för tufft. Hon konstaterar att det finns många fördomar om hur det är jobba inom palliativ vård. Att det är tungt och sorgligt jämt eftersom (i princip) alla patienter ska dö i närtid. – Är man på fest och säger att man är cancerläkare, då börjar folk tycka synd om en, men det är ingenting emot vad folk tycker när man säger att man är palliativmedicinare. Men hon ser det inte alls så, som onkolog är avslutet med patienter svårare. – Det sista mötet blir tårar, besvikelse, ibland ett utbrott, eller någon annan reaktion, men sällan ”tack så mycket”. Men som palliativmedicinare kommer jag in och säger att nu ska vi försöka göra det så bra som möjligt. Det är inget lätt uppdrag, men ett uppdrag där man kan fokusera på det positiva. Hon ser det som en stor förmån och förtroende att få ta del av människors livsberättelser. – Jag tror inte att man förstår hur mycket glädjemoment det finns i den palliativa vården. Att svårt sjuka människor kan uppfatta livsglädje så intensivt, att man kan skratta tillsammans, men man behöver också gråta. ¶
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=