NR 1 2023 PARKINSONJOURNALEN 29 tur orsakar ytterligare förlust av nervceller. Efter hand leder bristen på dopamin till ett stort antal symtom, såväl motoriska som icke-motoriska. – Det är dock först när 60–70 procent av de dopaminproducerande cellerna har gått förlorade som hjärnan inte längre kan kompensera för bortfallet och symtomen uppträder, sa Nil Dizdar. Till de första symtomen hör försämrat luktsinne och förlångsammade tarmrörelser. Trots att dessa icke-motoriska symtom uppträder tidigt och har stor inverkan på livskvaliteten görs nästan alla studier på motoriska symtom, eftersom dessa är enklare att mäta och gradera. I en frisk hjärna frisätts dopamin kontinuerligt, vilket ger en jämn koncentration. Vid tablettbehandling däremot blir frisättningen ojämn, och efter hand uppstår ett bristtillstånd som gör att symtomen återkommer mellan doseringarna, så kallat dosglapp. Under en tid kan detta motverkas genom tätare doseringar, men till slut försvinner kopplingen mellan dos och effekt, och patienten befinner sig i fluktuationsfas. – Tillägg av en dopaminagonist kan fördröja utvecklingen av dosglapp och dyskinesier, men med tiden återkommer ändå symtomen, sa Nil Dizdar. Dyskinesier anses orsakas av just den ojämna tillförseln av dopamin vid tablettbehandling. Kontinuerlig dopaminstimulerande behandling däremot efterliknar situationen hos friska personer och ger mer normala dopaminnivåer i hjärnan. De alternativ för kontinuerlig behandling som finns att tillgå är apomorfinpump, LCIG (levodopa och karbidopa som tillförs direkt till tarmen via en bärbar pump) och djup hjärnstimulering (deep brain stimulation, DBS). Dessa behandlingar sätts dock in först vid relativt svåra symtom. – Det är lite märkligt att vi först orsakar ett tillstånd och sedan försöker behandla bort det. Frågan är omman verkligen ska vänta med kontinuerlig behandling tills patienten får biverkningar, eller om dessa kan undvikas med tidig kontinuerlig behandling, sa Nil Dizdar. Alla tre alternativ för kontinuerlig behandling har visats vara säkra. Med LCIG har det största problemet varit viktnedgång, följt av olika problem kopplade till själva infusionen [1]. Även med apomorfin är biverkningarna i allmänhet lätta till måttliga och främst kopplade till infusionsstället. För och emot beslutsstöd En debatt om nyttan av beslutsstöd för att upptäcka fluktuationer inleddes av Per Odin, professor vid Lunds universitet och ordförande i Scandinavian Movement Disorder Society (Scandmodis). Han konstaterade att underbehandlingen av patienter med långt framskriden sjukdom är omfattande i Sverige och att tillgången till avancerad behandling dessutom är ojämnt fördelad över landet. Underbehandlingen har flera orsaker. De kan höra samman med patienterna själva, till exempel rädsla för att drabbas av biverkningar eller för att genomgå en operation. Men de kan även höra samman med vården, exempelvis i form av begränsade resurser, otillräcklig erfarenhet eller bristande intresse. Den viktigaste insatsen för att alla ska få den vård de behöver är förbättrad information till både allmänhet och vårdgivare. En svensk studie har visat att avancerad behandling är kostnadseffektivt, eftersom det gör att patientens övriga vård- och omsorgsbehov minskar kraftigt [2]. – Vi kan alltså förbättra livet för patienter och anhöriga utan att belasta sjukvårdsekonomin, sa Per Odin. En viktig fråga gäller i vilket skede avancerad behandling ska sättas in. Klinisk erfarenhet tyder på att den bör sättas in tidigare i förloppet än vad som sker i dag. För att hjälpa läkare att avgöra när avancerad Det var ett omfattande och intressant program på fördjupningsmötet. » Per Odin.
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=