122 / 124
122
Ångestdämpande medicin
Papperstidningen
är på väg att förvandlas till
fornminne. Det får mig som hängiven tidningslä
sare att också känna mig utrotningshotad. Varje
morgon bryter jag mitt löfte att inte läsa tid
ningen mer än en timme. I brevlådan väntar HD,
DN, Svenska Dagbladet och Dagens industri – den
läser jag först eftersom den ger klarast besked om
vad som händer och varför.
I min generation har varje individ sin egen
tidningsrutin. Ska tidningen läsas i sängen? Vid
frukostbordet? På väg till jobbet? I dag är det få
som läser tidningen på bussen, spårvagnen eller i
Stockholms tunnelbana.
Personligen läser jag vid frukostbordet, med
penna och sax. Jag stryker under, skriver kom
mentarer och frågor i kanten, i fall jag kanske ska
använda något i en artikel. Och jag klipper ut.
Massor med klipp, varje dag. Om jag bara hinner
bläddra och inte läsa får jag ändå en bra överblick
över allt möjligt som jag inte hinner läsa om.
Klippa ut kan jag göra utan att läsa, utan att ens
hoppas på att få tid att läsa senare. Jag sparar, för
säkerhets skull.
Ett stort steg i mitt journalistiska livspussel
togs när jag flyttade till Lerberget 2003 och be
stämde mig för att jag inte behöver läsa i kapp allt
som väntar efter några dagars resa. Vilken lätt
nad! Världen pågår och skildras och debatteras,
men jag har hittills inte upplevt att jag har missat
något. Skulle jag kunna avstå helt och spara två,
tre timmar per dag? Det har jag inte vågat testa.
En gång på tusen letar jag fram ett gammalt
urklipp när jag ska skriva något. Och jo, jag
har
fattat att jag kan hitta allt på nätet! Men inte med
mina understrykningar och kommentarer. Utan
dem vet jag ju inte varför jag sparade artikeln.
Genom tiderna har mina system för sortering
varierat. Många sorters ambitiöst rubricerade ku
vert har det blivit. Området kvinnokamp delade
jag på 70-talet upp i kvinnohistoriska skeenden
och berömda kvinnor genom tiderna, de senare
sorterade i ett kuvert för varje bokstav. Medicin
delades i tre: kroppssjukvård, äldreomsorg och
psykfrågor. Energifrågor klövs i kärnkraft och
alternativ energi. Varje ämne hade en tendens att
dela sig i två, som i sin tur delade sig på nytt. Till
slut kom jag inte ihåg var någonting fanns.
Nu är jag nere i en modell där särskilt bra
eller viktiga klipp av alla kategorier hamnar i
kuvert med rubriker påskrivna på utsidan. En
ny färgpenna varje dag är grunden i mitt liv som
antecknande och sorterande människa. Kuverten
blir i alla fall fina.
Mindre viktiga men ändå angelägna klipp
hamnar i fyra travar: energifrågor, välfärdssyste
met, flykting- och identitetsfrågor samt en hög
med ”diverse”, det vill säga allt som blir över. När
en trave blir hotfullt hög slänger jag allt utom det
nyaste. Utan att titta. Om jag börjar titta vill jag
aldrig kasta något.
Läsandet får inte ta mer än två-tre timmar per
dag och sorterandet helst inte mer än en kvart. Är
detta ett vettigt sätt att använda tiden? Antagligen
är det min personliga variant av ångestdäm
pande medicin. Om världen går åt helvete ska jag
åtminstone veta varför.
Jo, jag
har
fattat att jag kan hitta
allt på nätet! Men inte med
mina understrykningar och
kommentarer.
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g