som vi lånat från Naturhistoriska museet i Stock-
holm. Han är en bra människa, Stenis, och vi
träffas fortfarande.
A
tt intressena skidåkning och fotografi
i kombination skulle bli Felix födkrok
i livet visste han inte när han köpte
sin första kamera som 20-åring, inspirerad av
föräldrarnas hobbyplåtande under uppväxten.
Han visste då inte heller att även hans farfars
farfar varit fotograf, bland annat åt rikskanslern
Otto von Bismarck i Tyskland och den siste ryske
monarken, Tsar Nikolaj II.
- På en släktträff häromåret fick jag också reda
på att världens äldsta fotoföretag funnits inom
släkten. Men jag är relativt ointresserad av släk-
tingar. Jag har så många vänner över hela världen
att jag inte hinner hålla på och krama släkt jag
inte känner, säger Felix vars efternamn kommer
från hugenotter som flydde undan förföljelse i
Frankrike i slutet av 1700-talet.
Hans egen karriär började inom bankväsendet
där han jobbade med utländska värdepapper och
en period var placerad i London.
– Efter några år kom jag underfund med att jag
inte gillade kontor utan helst ville arbeta utom-
hus. Jag hade tagit skidlärarexamen, jobbat lite
extra med skidlärarutbildning, åkt en hel del ski-
dor i Alperna och hållit kurser i freestyle som då
var alldeles nytt och som man först ville förbjuda
för att det ansågs för farligt. Samtidigt fotade jag
och lyckades 1974 plötsligt sälja in ett bildjobb till
tidningen Se vilket var väldigt stort på den tiden.
Han sålde sedan bilder till den amerikanska
tidningen Powder vilket öppnade ännu fler dör-
rar och snabbt gav honom ett namn som en av
världens ledande skidfotografer.
1974 startade Felix också Åka skidor som än
idag är Skandinaviens största skidtidning. Men
efter några år som både chefredaktör och bildchef
insåg han att mycket av det redaktionella arbetet
också utspelar sig på kontor och bestämde sig
för att världen utomhus uteslutande fick bli hans
arbetsfält. Länge hade han visserligen en studio
i Stockholm som han delade med vännen och
kompanjonen Felix Oppenheim, men använde
den mest som bildarkiv.
Några vattentäta skott mellan arbete och fritids-
intressen har egentligen inte funnits sedan han
lämnade bankvärlden. Han har gjort grejer han
gillat helt enkelt om det så varit att fota pingviner
på Antarktis, barnkläder i Marocko, expeditioner
i Himalaya, surfa på Hawaii, paddla 600 km i Ka-
nada eller besöka naturfolkens byar på Nya Guinea.
– Jag är rätt lat och skulle aldrig palla att sälja
in bilder till 45 olika tidningar som jag vet att en
del gör. Jag har framför allt jobbat med reklam,
men också haft tur och träffat rätt människor.
Idag när alla kids vill jobba med media är det
mycket svårare att slå igenom som fotograf, säger
Felix som på hatten bär en pin av ett berömt
italienskt bilmärke och på västen loggan för ett
kanadensiskt heliskiingföretag.
Heliskiing innebär att flygas med helikopter
till en bergstopp för offpistskidåkning på orörda
områden.
I
ntill en Kodakskylt på den sidobyggnad som
en gång var Felix mammas vävstuga hänger
en fågelholk med pipande blåmesungar.
Kodakskylten har han fått av gode vännen Lasse
Åberg i vars film Sällskapsresan II Felix spelade
sig själv. Ovanför vajar färgglada, tibetanska bö-
neflaggor i brisen.
– Jag tycker om buddismen som livsfilosofi och
i de buddistiska länder jag rest är människorna
generellt trevliga och glada. Ta bara länder som
Nepal, Kambodja och Vietnam – länder som gått
igenom helveten – men där de flesta ändå är
oerhört vänliga vart man än kommer. En kontrast
till här i Sverige där jag ibland försöker hälsa
på människor som redan på 50 meters avstånd
vänder bort blicken.
– När min dotter var tre år blev hon helt troll-
bunden av Dalai Lama som vi var och lyssnade på
”Trädgårdsarbete
är oerhört
kreativt, men
bjuder också på
ständiga över
raskningar och
besvikelser precis
som livet självt.”
22
