91
n dag förra
sommaren
kom det in en
man på Kera-
miskt center
i Höganäs. Han gick runt i butiken en
stund och valde till slut en stor terrakot-
takruka från Kullabygdens Keramik.
Den är närproducerad fick han veta
vid disken: ”Gjord av Peter Nilsson i
Nyhamnsläge. Och leran kommer från
Ugglarp vid Rönne å.”
Mannen hajade till. ”Ugglarp? Där
föddes ju min far!”
Pappan hade lämnat gården utanför
Starby när han var arton år för att skaffa
sig en utbildning. ”Han gick hela vägen
till Lund för han hade så lite pengar. Vårt
efternamn är till och med hämtat efter
gården där han växte upp.” Tagen av
att kunna hålla en bit familjehistoria så
fysiskt i händerna blev mannen tvungen
att köpa med sig en kruka till.
Ju globalare vi blir, desto innerli-
gare blir känslorna för det lokala, det
särpräglade och det personliga. Och
det blir, intressant nog, något som i sig
förmår bryta ut i världen. I bruset av
containertransporterade massprodukter
hörs de konstnärliga rösterna klara och
tydliga.
I sommar har tjugoen unika tempe-
rament samlats på ett och samma ställe,
när lika många skånska keramiker
gästspelar på Keramiskt center i Höga-
näs. Trots att alla möts i en och samma
utställningshall kommer besökarna tätt
inpå dem allihop, var och en i den värld
där hon eller han verkar. Utställningen
heter ”Nära leran”. Projektledare är
keramikkonstnären Johan Bjärntoft som
sitter i centrets utställningsråd och även
undervisar på Konstskolan Munka i
Munka Ljungby.
– Det är stora kontraster mellan till
exempel den drejade brukskeramiken
från Mölle krukmakeri, Lina Erikssons
subtilt skulpterade figurer i porslinslera
och Jennifer Forsbergs tunga väggskulp-
turer, säger Johan Bjärntoft.
Ändå har alla något gemensamt.
– Det är något viktigt med materia-
let. Leran blir kopplad till vars och ens
personlighet.
Porslinsleran, till exempel, kan upple-
vas som svår att jobba med för den som
gillar att arbeta snabbt.
– Den kräver så mycket, förklarar
Johan.
Därför blir själva processen också
betydelsefull.
– Är man öppen och känner nyfiken-
het för vad som händer medan man
arbetar blir materialet i sig inspirerande.
I Nordvästskåne
bor vi på lera. Och
även om de flesta keramikkonstnärer
numera arbetar med fabriksleror som
är väldigt jämna i kvaliteten används
fortfarande naturlera från trakten.
Peter Nilsson, liksom Lisa Wohlfahrt
i Mölle, köper sin krukmakarlera hos
bröderna Tore och Sven Andersson i
Ugglarp.
– Med lera är det som med parfym till
damerna, förklarar Sven. Var och en vill
ha sin.
Han och äldre brodern Tore bor på
farföräldragården Ugglarp nr 1, mellan
Höja och Starby.
Den smörigt feta Ugglarpsleran upp-
täcktes intill gården när man för nästan
femtio år sedan grävde en grop för
dränering. En meter ner var den alldeles
blå.
– Här var en från Uppsala universitet
och provborrade, berättar Tore. Han sa
att leran rullat hit från Tyskland under
istiden för tiotusen år sedan. Ibland hit-
tar vi alldeles runda stenar i den när vi
rensar.
Lertäkten ligger på tio tunnland
ängsmark i den sluttande dalgången ner
mot Rönne å. En gång om året dras den
