97
Kjell Bolinder
Höganäs
Han är en mästare i rakt nedstigande
led. Från kineserna, via 1900-talsmoder-
nisterna. I dag finns knappast någon an-
nan i landet som kan mer om harpälsgla-
syrernas hemligheter än Kjell Bolinder i
Höganäs.
En besökare på Konstrundan tittade på
Kjell Bolinders harpälsvaser och frågade
till slut var han hade gått och lärt sig.
Svaret blev en motfråga.
– Vem skulle jag kunna fråga? Det finns
inte tillräcklig kunskap, ingen som kan
svara på det. Allt jag kan har jag forskat
fram själv.
Harpälsen anses som den kanske yt-
tersta av alla glasyrer när det handlar om
krav på tekniskt kunnande. Kjell Bolinder
har närmat sig den med en vetenskaps-
mans nyfikenhet. I botten av varje pjäs
hittas unika identifierande anteckningar
i blyertstunn myrskrift. De kryptiska
sifforna härleder till hans egenhändiga
glasyrblandningar, lerornas namn, de
kemiska beståndsdelarna och till olika
bränntemperaturer.
– Allt är noterat. Har du inte rätt lera till
glasyren kan du hälsa hem.
Den mjuka harpälsglasyren är tydligt
och fint strimmig med en yta som är slät
och len som vore den inoljad.
– Förr gjorde jag grejer med grannlåt på,
mönster och så. Men nu är föremålen rena.
Den kemiska processen fixar det.
Det finns en skenbar enkelhet i det per-
fekta resultatet. Allt mödosamt arbete som
ligger bakom, all beräkning, alla försök,
experiment, analyser och misslyckanden,
syns inte längre.
– Man kan prata om att något ser bra ut,
säger Kjell Bolinder. Men det handlar ju
bara om betraktaren, om tycke och smak.
Jag frågar istället: Är det bra gjort? Det är
mycket svårare att bedöma för det kräver
kunskap.
Själv tycker Kjell Bolinder att han på sätt
och vis har gått i mål med sin forskning.
– Jag är färdig. Det är fulländat.
foto: Johanna Oskarsson
foto: Johanna Oskarsson
