92 / 100
Men det blev bara en sommar denna gång
och nästa kapitel i hans nattklubbshistoria
dateras 2001.
V
i beger oss till vad som idag heter
Magasin 36 och som tidigare var
Höganäsbolagets och Saltglaserats
lokaler. Tanken på ett nöjesställe i Höganäs
hade egentligen aldrig lämnat Martin Olsson
och efter att ha drivit både kläd- och möbel-
butik i kommunen förverkligade han tillsam-
mans med sambon Åsa Lundh drömmen om
ett ställe för liveband och en mogen publik.
Trappa upp
blev ett faktum med dans och ett
digert artistprogram varje helg.
– Men det var inte halvfullt ens på pre-
miären. Höganäsarna var svårflirtade. När
Yardbirds spelade kom det inte mer än 16
personer...
Till kvällarna med fulla hus hörde dock
en konsert med Peps Persson och en nostal-
gikväll för
Zenana
då Lena Maria Gårdenäs
band Sweet Wine återförenades efter nästan
30 år.
– Jag kommer inte exakt ihåg, men tror
att vi spelade i Kullabygden fem, sex gånger i
början av 70-talet och att jag även var i Mölle
med Rainy Day Women, mitt tidigare band,
berättar hon per telefon.
Helsingborgsbandet Sweet Wine flyttade
till Stockholm 1971 och turnerade inte bara
i Sverige utan också i England och Spanien.
Med stora hitlåten Hideaway introducerades
synthsoundet i Pop-Sverige.
– Vi hade inte spelat ihop sen 1975, men
har ju alltid gillat varandra. Så när vi fick
förfrågan samlade vi ihop bandet och både
klaviatur och trumset transporterades med
tåg från Stockholm. Alla de gamla soullåtarna
– de satt där, långt bak i huvudet, till och med
texterna. Vi repade i två dagar och det blev ett
jättebra gig, till och med mina gamla gymna-
siekompisar dök upp i publiken, säger Lena
Maria Gårdenäs.
Redan andra året gick Trappa upp i kon-
kurs men Martin Olsson och Åsa Lundh körde
vidare ett par år till genom att hyra inventa-
rierna innan de 2004 sålde verksamheten till
restaurangbröderna Bahram och Said Naeini
som skulle komma att driva det i ytterligare
fem år.
– Trappa upp
kostade mig blod, svett och
tårar. Vi var för tidigt ute. Se bara på vad det
blivit av byggnaden idag, säger Martin Olsson
och pekar från bilen ut över den idag så fram-
gångsrika, kommersiella mötesplatsen.
R
egnet har plötsligt börjat falla från
skymningshimlen och sätter en
lite sorgsen prägel på hans ord,
men Martin Olsson är inte den som ger
upp – tvärtom. 50 år efter diskovågen slog in
över kusten tycker han att det är dags för en
revival.
– Det vore fantastiskt att få skapa ett dans-
ställe i Kullabygden igen och jag har mina
idéer, säger han.
”Jag såg en annons i Kvällsposten om att diskoteket
i Mölle sökte en diskjockey och eftersom vi just
lagt ner The Gonks tyckte jag att det var ett bra
sommarjobb. DJ var ju en helt ny företeelse och ett
sätt att hålla sig kvar i musikbranschen. Vi bodde
flera stycken i källaren på hotellet sommaren 1968
och eventuellt också 1969. Solen sken, jag hade
köpt en cab och ingen var tuffare än jag. Jag hade en
specialinredd väska med mina singlar i och spelade
Wilson Pickett, Sam and Dave, Sly and the Family
Stone och inte minst den största av dem alla – Aretha
Franklin. Alla britpopband som inte hade tempo och
den feta baspumpen gick bort direkt. Jag lärde mig
också dansa där tack vare en finsk tjej som jobbade
som go-go girl. Uttrycket låter så respektlöst idag,
men man kallade det så då. Hon lärde mig att jag
som DJ inte kunde stå stilla i båset som om jag hade
två vänsterfötter utan fick mig att testa en massa
varianter av danssteg och discomoves.”
Ulf ”Masken” Andersson,
tidigare trummis i The
Gonks, DJ på Discoteque Playgirl i slutet av 60-talet
och numera sångare i Malmöbaserade The Wild
Bunch, Zenanabesökare under tidigt 1970-tal
”
92