Kullaliv nr 3

”Jag njöt av varje

avsnitt av Dallas”

”jag veT ingen som har så mycKeT regler

och

ritualer som du”, suckade en förbryllad 28-årig

gäst på sommarbesök. Vi har känt varandra sedan

hon var liten och genom åren tillbringat mycket

tid tillsammans. Nu var det några år sen och vi

såg varandra med nya vuxenögon. Ingen har

tidigare kommenterat mina regler och ritualer.

Jag har inte tänkt på dem, men insåg jag att jag

har massor. En del är lättbegripliga, andra måste

te sig mystiska.

Länge bodde jag i skogen i Västerdalarna,

periodvis ensam i hushållet. Då såg hundarna

till att jag kom utanför dörren. De måste ha varit

viktigare för min hälsa än jag förstod. Men en

människa överlever inte på frisk luft, det behövs

mat också. Nyhetstiderna i radio och tv blev mina

mattider, en vana som jag behållit genom åren.

Eftersom jag aldrig någonsin blev klar med alla

arbetsuppgifter skulle jag inte ha fått mat utan

dessa hålltider. Lunch till Lunchekot i P1 12.30

och eftermiddagste till Kvartifem-ekot. På kväl-

len, som på den tiden var min bästa arbetstid,

brukade jag sätta fart ordentligt för att hinna un-

dan innan någon favoritserie började på tv, helst

något som fördömdes som riktigt dåligt, som

Falcon Crest eller Dallas. Jag njöt av varje avsnitt,

fast jag blev klar i tid för att se dem från början.

Under ett decennium som tv-recensent höll

jag mig vaken de långa tv-kvällarna med te och

kola. Min gäst påminde nu om att det bara fick

vara tre kolor per kväll, av tre olika sorter. I ett

skåp fanns en stor glasskål som alltid var fylld.

Besökande barn älskade den skålen.

Min mamma var också svag för ritualer. Hon

tidsstuderade sitt hushållsarbete och vann på

60-talet en tävling om hur man det bör organi-

seras. Med bästa möjliga utnyttjande av tiden fick

hon utrymme för sin viktigaste vardagsritual:

romanläsning i vardagsrummet efter lunch,

innan barnen kom hem från skolan. Många

grannfruar blev missnöjda när hon vann tidskrif-

ten Allt i hemmets tävling. De flesta hann sällan

läsa en roman.

På senare år har jag börjat markera olika

arbetsuppgifter med olikfärgade post-it-lappar

på A4-papper som sätts in i en pärm. Ingenting

är tydligt om jag inte har det på papper. Det som

handlar om mitt arbete noteras i antecknings-

böcker och almanackor, med olika färgpennor

varje dag.

Under arbetet med min självbiografi

Livet

printade jag i ett sent stadium allt jag skrivit och

sorterade sidorna efter vad de handlade om.

Fanns det flera teman på samma sida klippte jag

sönder pappret och klistrade ihop det med andra

om samma sak, varpå jag färgmärkte allt med

post-it-lappar och la ut högarna i en tidslinje av

papper.

De flesta människor har jobb som ger struk-

tur i vardagen, med arbetstider och ledighet.

Mitt vardagsproblem har varit ambitionen att bli

färdig med jobbet innan jag slår mig till ro för att

laga mat och äta, eller gå och lägga mig och sova.

När jag funderar över mina försök att struktu-

rera livet framstår frilansskribentens flytande

arbetsliv som den rimligaste förklaringen. Med

arbetsuppgifter som aldrig blir klara kunde jag ha

svultit ihjäl utan vardagsritualer.

Mitt vardagsproblem har varit

ambitionen att bli färdig med

jobbet innan jag slår mig till ro

för att laga mat och äta, eller gå

och lägga mig och sova.

foto: Elisabeth Edén

Författare och journalist

bosatt i Lerberget.

Åsa Mo