15 / 100
15
Hyllade Khemiri till Höganäs
Jonas Hassen Khemiris tredje längre roman har fått strålande kritik och är
nominerad till Augustpriset. Den sjunde december gästar han Tivolihuset.
Arbetet med den nya romanen
Allt jag inte minns
började på sätt och
vis 2011 när Jonas Hassen Khemiri fick i uppdrag av Dagens Nyheter att
recensera musikfestivalen Way out West i Göteborg.
– Under festivalen var min hjärna på en helt annan plats. Så jag skrev
”Mormors Mitsubishi” istället, säger Jonas som steker frukostägg när Kullaliv
når honom per telefon.
I texten beskriver han i flera omtag konsertupplevelserna för sin mormor
vars bil han lånat för att köra till Göteborg. Men framför allt är den en
rörande skildring av kärlek och begynnande demens – teman som även finns
i den nya romanen.
– Jag har bearbetat mina egna smärtsamma erfarenheter av att förlora
människor som stått mig nära. Vem är en person som inte längre minns? Och
vilka blir en saknad människas ställföreträdare? Fysiska objekt? Orden som
ersättning för kroppar?
Med sin skrälldebut, romanen
Ett öga rött,
uppföljaren
Montecore,
men
även som novellist och inte minst som dramatiker har han blivit känd som
en språkekvilibrist, en författare som leker med orden, blandar språk och där
formen är det som driver berättelsen framåt lika mycket som människorna
den handlar om. Men han har också bildat opinion och krönikan ”Bästa
Beatrice Ask” om Revaprojektet är fortfarande en av de mest delade
artiklarna i sociala medier i Sverige någonsin.
– Kortare texter kan ha en tydlig politisk avsikt, men romaner och pjäser
är politiska på ett annat sätt; de visar komplexiteten bakom allt och är väl
egentligen motsatsen till lätta och snabba åtgärder.
Precis som hans andra böcker utspelar sig
Allt jag inte minns
i ett
samtida Stockholm och kanske är den segregerade staden den egentliga
huvudpersonen.
Som tvåbarnsfar i jakt på en större bostad började Jonas själv se på sin
hemstad genom ett ”spekulationsfilter” där allt blev kvadratmeterpriser.
– Jag insåg vilken lyx vi hade som kunde välja var vi ville bo, men samtidigt
att det inte finns något pris på trygghet. Tidigare har jag levt billigt och
pengar har mest varit synonymt med mer skrivtid. Men en familj på fyra
personer kan inte ensamma ställa sig utanför det ekonomiska systemet.
I senaste romanen är Samuel personen allt kretsar kring. Han är död,
omkommen i en olycka som kanske var ett självmord, och en författare
försöker förstå skeendena genom de närmaste vännernas berättelser.
– Vi är aldrig så ensamma och isolerade som vi tror, det är väl också ett
tema i boken; vi lämnar hålrum och spår.
I berättelsens luckor blir läsaren medförfattare på ett ytterst effektfullt
sett och Jonas har fått många kommentarer om detta, denna höst späckad
av uppläsningar och författarbesök vid sidan om pappaledigheten.
– Jag blev så glad på Bokmässan när läsare kom fram och berättade hur de fick
egna minnesbilder, kunde minnas sina exakta förluster, av att läsa min bok. Men
det är inget jag medvetet eftersträvat. Jag har ingen aning om vad slutresultatet
blir när jag skriver. Hela skrivprocessen skulle göra mig uttråkad om jag visste.
– Johanna Nihlén
I Tivolihuset 7 december 19.30.
K
ul
l
akultur
foto: Martin Stenmark