98 / 100
98
Drömresa till isbjörnarnas land
I somras
gjorde jag mitt livs drömresa: till Sval-
bard. Jag hade fått ett litterärt pris. Alla rådde mig
att göra något onyttigt för pengarna och jag var
inte svårövertalad. Jag antecknade inte en rad, en
omvälvande skillnad mot min vanliga vardag.
På Svalbard är naturen sagolikt vacker. Det
visste jag, så jag försökte dämpa förväntningarna.
Det kunde ju vara dimma eller regn och blåst
hela veckan. Vi kom dit i mitten av augusti, i
overkligt stilla och soligt väder.
Den stora överraskningen blev människornas
lämningar och byggnader. Och samhällets orga-
nisation. Alla måste kunna hantera vapen, mot
isbjörnsfaran, men du får inte ha med bössan
in på Coop eller i kyrkan. Där finns vapenskåp
innanför ytterdörren.
Den arktiska naturen är känslig, den åter-
hämtar sig långsamt. Att få delta i den styrande
sysslomannens städexpeditioner bland öarna är
en så eftertraktad syssla att intresserade köar i
flera år för att komma med. Som turist får du an-
visningar: plocka upp plast, men låt allt gammalt
ligga. Rostiga oljefat, en gammal sko, en trasig
gammal fåtölj – allt betraktas som fornminnen.
Med en så upphöjd status blir de gamla industri-
minnena lika sevärda som omgivande glaciärer,
berg och fjordar.
På Svalbard kan en människa födas, men inte
dö eller begravas. Marken är alltid frusen. Om
sommaren tinar bara den översta halvmetern. De
döda på den lilla krigskyrkogården är kremerade,
eftersom benen annars skjuts upp ur jorden
av tjällossningen. Alla ledningar dras uppe på
markytan. Vatten- och avloppsrör löper som för-
silvrade jätteormar under eller intill husen.
På Svalbard är alla är välkomna om de arbetar.
Detta måste vara arbetslinjens globaliserade
modellsamhälle. Den internationella traktat som
reglerar tillvaron tillkom 1920. Norsk lag gäller
och den norske sysslomannen styr. Norrmän är
den största folkgruppen bland de 2600 invå-
narna, men i Longyearbyn hörs många kända och
okända språk.
Ryssar och thailändare är de största mino-
riteterna. I serviceyrken finns många svenskar.
Turismen är den stora framtidsindustrin, men
den utvecklas försiktigt för att inte slita ut den
känsliga naturen. Kring husen i Longyearbyn står
snöskotrar i hundratal. Vildrenar rör sig bland
byggnader och skotrar.
Ögruppen en egen skattezon utan moms och
med låg inkomstskatt. Alkoholskatt finns inte,
däremot alkoholransonering för de bofasta. En
medresenär från lokalbefolkningen visade sitt
ransoneringskort med stämplar från Nordpolet,
det fyndiga namnet på Systembolaget som annars
i Norge kallas Polet. Ransoneringen gäller bara öl
och starksprit, inte vin, en dryck för ”fint” folk.
Skulle någon vilja missbruka annat får det ske på
krogen, där gäller ingen ransonering.
I Longyearbyn finns daghem och skolor, med
höga stängsel för att utestänga isbjörnarna, och
ett litet sjukhus. Däremot finns inga äldreboen-
den. De behövs inte eftersom den som inte kan
arbeta måste lämna Svalbard.
Jovisst, resan innebar också storslagna natur-
upplevelser! Googla på Svalbard så får ni se. Vi
såg till och med en isbjörn som vilade i en brant
på land så vi kunde iaktta den med kikaren från
däck på fartyget Nordstjernen.
På Svalbard kan en människa
födas, men inte dö eller begravas.
Marken är alltid frusen. Om
sommaren tinar bara den översta
halvmetern.
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g